Margit Abenius, Joyce McDougall, träning, Franska vågen
torsdag, augusti 11, 2022 at 09:57em Margit Abenius, 1920-tal, fotograf? 
Botaniserade i vår psykoanalyshylla (vid sidan av kristendom och sociologi med mera) och har omläst några kapitel ur den franska psykoanalytikern Joyce McDougalls fascinerande Försvar för det annorlunda. I baksidestexten står skrivet att den blev hennes "genombrottsbok när den 1978 kom ut i Paris". Det är Ann Runnqvist-Vinde som har översatt och Iréne Matthis som har bearbetat och fackgranskat. Läser om Les dents de la mer – Hajens titel på franska – och Les dents de la mère, ur en analys (s. 170). Sådant som jag känner igen från min egen analys (analytikerns tolkningar, till exempel av en specifik dröm som var enastående; fast som en slags omedveten protest, "motstånd", mindes jag ju knappast drömmar de åren). Att kommunicera i en analys (förutsatt, överhuvudtaget) är enligt exempelboken: att informera, att upplysa, analysanden blir lyssnad till. Men att kommunicera kan för en annan analysand betyda (vilket analytikern måste finna ut): att bli hörd, att påverka, och inte att delge information, upplysa, d v s kommunikationen manifesteras "förspråkligt, arkaiskt". Detta skriver McDougall bland annat om. Neurotikern, prototypanalysanden, kommunicerar (ju) på det första viset och McDougall diskuterar med sina analytikerkollegor om det kan sägas finnas en "modern" typ av patienter, och hänvisar också till Freud som var medveten om att vissa typer av neurotiker skulle försvinna med kulturen och tiden.
Och så har jag tittat på Maud Nycanders Nunnan. Det är ett lite sensationalistiskt perspektiv i den tycker jag. Nunnorna och munkarna lever ett vardagsliv och både Marta och hennes familj är så jordnära. De arbetar med händerna och har ett kapell på sin gård. I filmen kontrasteras Martas familj, och särskilt ena brodern, "den mest sekuläre", mot hennes livsval. Det är det här dramatiserade oreflekterade "kontrasttänkandet". Descartes dikotomier som i dvala. Ett tips är att läsa tillika karmelitmunken Wilfrid Stinissens böcker och Göran Skyttes samtalsbok med honom, deras samtal är jordnära, humoristiskt och varmt. Stinissen är också uppfordrande.
Tränade i kväll också, Janas pass! Mycket bra men som jag saknade Sylvia. Hon fattas mig som Mattis sa.* Fast vi lär väl träffas imorgon. :) På vägen dit lyssnade jag på det här otroligt fina programmet: Vad är glädje? John Sjögren samtalar med Christine Zyka, om Simone Weils tankar om glädje, Zyka har skrivit en avhandling om Weil.
SVT har La nouvelle vague-tema, filmer och en introducerande K special finns här. I Paris på 90-talet var det ständig Ingmar Bergmanfestival på en liten biograf i Saint Michel, Latinkvarteren i Paris. Vi såg alla hans filmer där, lurade med Isabelle i studenthemmet som också gick ESMOD, och vi såg Persona som jag redan hade sett Bergmanfantast som jag var då. Hon var INTE imponerad. Under hela introt stirrade hon ömsom på mig, ömsom på duken. Isabelle som gjorde chèvre med ringlad honung i ugn, för första gången i livet upplevde jag det (tycker inte om honung och inte chèvre). Monoprix hade siestastängt och sålde inte jäst om man ville baka. Jäst måste man snällt be och böna om på bagerierna, ingen bakade själv i Paris. Det var så skönt egensinnig stämning, hur det domderades i postköerna, hur luckan stängdes mitt för näsan på en och hur man omdirigerades till en annan kö utan förklaring. Man måste ha tid, och det hade man.
* sa och sa, ropar, och det var visst han
Lovisa
Erik Satie, Philippe Entremont, Gymnopédie No.1.