Märkvärdigt och Pär Lagerkvist, W. G. Sebald, Bram Stoker

Jag är verkligen så otroligt glad att jag har funnit Signumpodden, säger det igen. Avsnitten är som föda för själen och hjärtat. Igår lyssnade jag på Att komma hem med Tomas Andersson Wij. I varje samtal så här långt delas min livsgrundsyn (helheten är större än delarna; historia, sammanhang, djup, botten, höjd, reflektion) och det är man ovan vid i tiden som är. Det ger de också eftertänksamt uttryck för i podden. Och så är min favoritpoet Bruno K. Öijer med på ett hörn, i Rom till råga på allt, i det här fantastiska programmet om hemkomst. Som är på kornet när det kommer till melankolin i Sveriges småstäder och Stockholms 'vara'.
   Och så lyssnade jag på Bernhard av Clairvaux och vishetens väsen. 'Dissekeringen' av uret visar på problemets natur. Blomman, havet, vattnet som de samtalar om, som öppnar för visheten.
   Jag har börjat läsa Pär Lagerkvists Gäst hos verkligheten (1925), en minnesskildring med självbiografisk bakgrund, och också reserverat Den svåra resan (1985) på biblioteket, fortsättningen som förblev opublicerad under hans livstid.

Apropå hemkomsttemat, minnet, som även Sebald utforskar, så inleds Gäst hos verkligheten så här:

I en svensk småstad låg som i alla andra en järn-
vägsrestaurang invid stationen. Denna låg så nära
spåren att röken från lokomotiven strök utefter fasa-
den och sotade ner den. Huset skulle annars ha varit
vitt, det tycktes nästan ämnat att bli ett slags dröm-
slott, ett helt litet feeri; det var fullt med tinnar och
torn, små balkonger dit man inte kunde komma
ut, sirater och utskärningar överallt, nischer där det
skulle stått urnor med blommor, fullt med tomma
flaggstänger på taken. Men det hade bara blivit ett
stort hus som såg ödsligt ut och var nersotat av rö-
ken. Öde var det likväl inte och någonting festligt
hade det väl ändå över sig, resande gick dit och
drack öl, kom och åt där mellan tågen, och om
kvällarna spelade musiken i trägårn som låg
bakom. Det var ett slott som tagits i bruk till annat
eller som hade blivit sjaskigt för att festen pågick
jämt och ständigt, inte hade början och slut och
inte någon kulmen, korkmattorna i matsalen var
slitna, plyschsofforna nersjunkna och blanka av alla
som suttit där, i tredje klassens kafé var golvet gro-
pigt med knaggar som stod upp, stolarna gängliga,
med hål i sitsen, det gjorde inte så mycket, man be-
hövde inte bekymra sig om det, gästerna kom ändå
och skulle iallafall ha rest strax igen. De var inte
bjudna till något festligt slott men satt där likväl en
stund och åt och drack, medan tågen stod och vän-
tade på dem, växlade fram och tillbaka på spåren, så
ringde klockan på perrongen och de for sin väg. Där
var aldrig något lugn, alltid folk som hade bråttom
och skulle bort. Men slottet stod kvar där ständigt
med alla tinnarna och tornen, flaggstängerna och
balkongerna, de tomma nischerna, alltid lika kons-
tigt och sagolikt, alltid lockande folk till sig som
för att hålla fest.

Pär Lagerkvist, Gäst hos verkligheten, Bonnier 1965, s 1 f.