Paradox; Katekes och skivstång med Erika

Så, nu har jag varit på Erikas pass och sen gått från Fridhemsplan via Odengatan, Sveavägen till Skanstull. Helt underbar kväll att gå genom stan. Sylvia var så klart där. Och jättekul att vara på Erikas pass igen. Förklarade för Daniel, "hon är inspirerad av Adnan, så det är brötig house och brötiga övningar". Daniel: "brötiga?" Ja, alltså typ att vända på stepbrädan och sen ha i stången fullproppad med tunga vikter i toppen och sen svinga den fram och tillbaka 32x3, "det värsta ni kan, ta iiiii nu Kungsholmen!!!" Lovely! "Det värsta som kan hända är att ni tappar greppet och då faller den bara rakt ner, ingen skada skedd". Tack vare yogan är jag ju vig. Kan ju exempelvis stå dubbelvikt med raka ben och handflatorna gott och väl platta mot golvet, liksom bakom fötterna. Daniel: "har du haft roligt?" (alltså sagt som ett glatt roat fint konstaterande). När jag animerat berättade det där med stången, och vikterna.
   Sylvia hälsade från Riita, min fina granne från Robert Almströmsgatan som är volontär och som visst brukar fråga Sylvia efter mig. Jag har tänkt på henne men inte sett till henne där sen jag började på allvar igen. Går jag på Helenas intervallpass på fredag lär vi träffas. Och så pratade Charlotte och jag igår, vi ska luncha nån dag när hon och Anders är tillbaka i stan igen. Hon föreslog att vi tränar ihop men jag går inte på "vanliga" pass längre. Hon tränar lördagar så vi tar en lunch efter.
   Och så har jag läst Katolska kyrkans katekes, några sidor varje dag, hela sommaren. Från pärm till pärm, jag är snart vid sidan 400. Jag har införskaffat den, minns inte helt, nån gång efter 2012. Nu läser jag den.

Anders Piltz skriver: Vad kristendomen framför allt har bidragit med till förståelsen av människan är insikten i hennes dubbelhet [...].

Anders Piltz, Se ansiktet: Tjugofyra essäer inför inkarnationens mysterium, 1999, s. 253.

Jag har [alltid] lockats av klostret. Som Thomas Idergard gjorde, hur han radikalt bytte livsriktning. Läste Margit Abenius, Memoarer från det inre, på Robert Almströmsgatan. Då tänkte jag på det, klostret, minns inte varför. Älskade den, minns inte heller det: varför (var det essäer eller en memoar?).
2017, då läste jag jesuitpräst James Martins böcker, även hans skönlitterära Klostret.
Ulrika gav mig en gång en present utan vidare förklaring, 2009?, Maud Nycanders dokumentärfilm Nunnan, som dvd. Det är en film om Marta som kommer från en starkt troende familj och går in i Karmelitordern. Hennes namn: Marta. Kvinnorna stod kvar vid korset, Petrus och de andra lärjungarna, de övergav. Människans dubbelhet. Piltz fortsätter: "[...] Bara människan är felbar, men i detta ligger redan möjligheten till rättelse, ändring, omorientering." (s. 255) Han avslutar kapitlet:

Eller med ord av Blaise Pascal: "Människans storhet består i att hon inser sitt elände. Ett träd vet inte om sitt elände. Människan vet att hon är eländig, alltså är hon eländig för att hon vet det och stor därför att hon vet om det." (s. 255)

Mitt namn: Petra. Klippan (mao inte i blott ironisk bemärkelse)