Egen konstnärlig modeverksamhet, märket Lovapril, och tre konstnärer på var sitt hotell (Update 26/11 min stiliga och stilintresserade familj)

Stockholm, 2000–2005.

Efter examen i Modelisme/Stylisme vid ESMOD i Paris (1992–1995) flyttade jag tillbaka till Sverige – till Stockholm – och började arbeta på Gudrun Sjödéns designavdelning. Jag sökte mitt första arbete, som började som praktik, hos Sjödéns. De följande åren sparade jag ihop startkapital. I september 1999 hittade jag en jättefin ateljé på Brännkyrkagatan. Vi renoverade den, jag köpte stickmaskiner och kontaktade garnfabrikörer i Italien och Frankrike och beställde garner som infärgades efter önskemål: cashmere, siden, mohair. Jag lärde mig stickmaskinerna minutiöst. Under ett år stickade jag prover, provade tekniker och mönster. Det blev otrolig respons. Helene hos Mrs H ville ta in allt, hon sa att hon aldrig sett så välgjorda plagg i sådana kvalitéer och färger i Sverige. Jag sålde hos Mrs H (Helene skrev om mig i sitt nyhetsbrev), Neu och Designtorget, flera hanns inte med eftersom jag gjorde allt på egen hand och för hand – modeller, mönster, stickning, montering. Helene promotade mig för Martina Bonnier som publicerade kläderna i Månadsjournalen, de var med i Damernas Värld, Habit, Amelia etc. Helene hade nyss öppnat Mrs H då, och sålde franska och italienska märken som Chloé, Prada etcetera. Jag hade förresten en helt magnifik vit präglad Pradabag som införskaffades på Prada Outlet utanför Florens när jag var på garnmässa där, det kan ha varit 2002 eller 2003.

Efter några år bestämde jag mig för att sluta. Alternativet var att satsa säg 170 procent och lägga ut produktionen med mera. Men jag ville verkligen få tid för annat, t ex mitt stora intresse träning. Och jag älskade hotellen, Lord Nelson, Lady Hamilton och Victory och alla restaurangerna, där jag från början hade börjat som brödjobb vid sidan av Gudrun Sjödéns butik[er] som var en fantastisk arbetsplats, med Marie som var butikschef på Regeringsgatan. Tidsmässigt hade jag fått lägga allt fokus på kläderna och det finns så mycket i livet som jag är intresserad av.

I dag hade just jag aldrig läst mode. Jonathan Johansson illustrerar det genialt: På Boulevarden.*

På vinden har jag några helt magnifika långa provklänningar som jag stickade till mig, till exempel med udda ärmslut som Marcel Marongiu brukade göra dem (t ex en ärm med mudd och en utan), tror att jag ska ta ner dem.

Fotona nedan:

Fotografi: Mikael Olsson. Modell: Gunnel Wåhlstrand och en designer på H&M, har glömt hennes namn. Gunnel är en god vän sen 1999, då Jenna hennes livs kärlek och jag blev kollegor (som vi var i nitton år!). Jag lärde upp Jenna på Lady Hamilton 1999 för att jag ville flytta över till Lord Nelson, hon och Gunnel kom direkt från Göteborg då. Vi blev vänner där och då, vi hade samma musiksmak, vi pratade David Sylvian etcetera natten igenom (Jenna är musiker), hon gav mig en cd. Sen bjöd jag med dem på millenieskiftets nyårsfest på söder, en maskerad. Jenna och jag arbetade samma pass fast på var sitt hotell alla de där åren: hon på Lady Hamilton Hotel och jag på Lord Nelson Hotel. Fast till skillnad från henne så jobbade jag ofta extra på alla de tre hotellen, hoppade in här och där, ibland på så kallade "dubbelpannor", exempelvis en julafton klockan 7–22.30, när jag fick den största NK-marsipangrisen av familjen Bengtsson. Det var på Lady Hamilton Hotel, för Lord Nelson är alltid julstängt. Och så hade vi i många år vår fina vän Gustav som är konstnär från Mejan på Victory Hotel. Nu är han också bibliotekarie som jag. Han ser också så ung ut, han kallade sig för Den döende dandyn (porträttlik Dardels). Efter Gustav kom Mattias som är serietecknare. De hade nog inte blivit anställda på Majlis tid för hon anställde från starten av hotellen 1973 (med hennes och Gunnars köp av Lord Nelson) och speciellt på nattpasset enbart kvinnor, Majlis och Annika intervjuade mig. När jag började hade Ingvor arbetat där sen 1982. Och när jag började hette företaget Tre hotell i Gamla stan. Detta var en utbrodering. Nedan mer om fotona för Lovapril:

De flesta exteriörer är från Saltsjöbadens friluftsbad och interiörerna hemma hos Bo och Marianne Kärre i Saltsjö-Duvnäs. Bo och Marianne var föreståndare för Svenska Studenthemmet i Paris på sextiotalet. Bo arbetade för SIDA, bland annat med Olof Palme, och Marianne som journalist på DN. Marianne och jag var styrelsemedlemmar i Föreningen för Svenska Studenthemmet i Paris åren 1997 – 2002, Bo ordförande. Det var så roligt folk i styrelsen. Till exempel Ebbe som hade varit på någon slags bjudning hos kungen när det var värmebölja men tyvärr sprack ryggsömmen i skjortan på väg dit, så han fick tillbringa aftonen med svetten rinnandes ner för ansiktet och folk som undrade om han verkligen inte vill ta av sig kavajen? Apropå fashion. Det berättade han för oss några dagar därpå.

* Fast han sjunger är du en Mozart eller Salieri, det är skillnad mot den som i den genererade låttexten. Här finns hans lika genialiska illustrerande video.

Update on lördag, november 26, 2022 at 07:45em by Lovisa

Om min familj. Mormors syster Selma var finsömmerska.

Foton på mormor och morfar, sen mamma och pappa:
 
 
 
 

Fotot vid bilen är med självutlösare. Pappa har fotograferat mamma (som mycket intresserad av fotografering, broderier, sömnad öht, stil, de sistnämnda tre även mamma). Pappa är under 40 år på porträttet.
De är så fina mina föräldrar. Bröllopsfotot togs av Göteborgs mest eftertraktade bröllopsfotograf och folk har förväxlat dem på bröllopsfotot med drottning Elizabeth av England och prins Philip. Förutom att de är lika – fast mamma och pappa är strået vassare – så sitter pappa på en slags tron för att de är olika långa – mamma 1.60 och pappa 1.92. Jag har fått pappas längd. De kallades f ö lite skämtsamt för pennan och gummit – mamma har varit rätt knubbig och pappa pinnsmal.

Pappa var politiskt marxist och vad gäller arbetet, livet, bildningen konservativ arbetarklass – han röstade på KPML(r) som han menade var ett parti som var för arbetarna på Volvo och SKF t ex (och inte KMFL som var för 68-studenterna, dvs i nutida tappning för medelklassens champagnevänster och mest sinistert nyliberaler som de röda partierna har låtit sig imploderas av, vilket är upphovet till Gal–Tan-skalan: det hoppfulla är att allt vad vi människor gör kan göras om när viljan finns). Han var begåvad, klok och skarp. Mamma sa jämt "det sa Nisse redan på" 50-, 60-, 70-, 80-talet (fast alltid enligt mamma minst tio år i förväg! :). Hon berättade om hur han jämt läste, kassarna med böcker från biblioteket (ryska författare som Nikolaj Gogol, Nils Ferlin, klassikerna, allt). Han var intresserad av astronomi, geografi, religion, historia, politik, samhälle, konst och idrott – särskilt längdskidåkning, balett, isdans, gymnastik, ishockey (han och jag såg sovjetiska Superfemman mot Sverige i Scandinavium 1981 – mamma tittade efter oss på tv:n) med mera, med mera. När han var ung spelade han fotboll och simmade: simning kunde ha varit en OS-gren för mig, jag är blixtsnabb i bassängen, simmar förbi typ alla, faktiskt helt otroligt (haha, så fick jag lite skryt inflikat också). Mamma hade stor glädje och kraft i allt hon tog sig för i arbetet. De 14 syskonen fick det hemifrån, på pappas sida var de åtta syskon. Min morfar föddes 1882, farfar 1889. I mammas familj var åtta av barnen tvillingar, fyra tvillingpar. Pappas ena bror dog ung och hos mamma skulle de ha varit 16 barn, de sista tvillingarna dog innan födseln. Pappas bror dog i en olycka med en häst.

Om somrarna när mamma arbetade på Bogö i Bergsjön och vi var på vårt lilla lantställe i Dösebacka, ungefär en halvmil utanför Kungälv, då började hon cykelturen (mestadels på E 6:an!) till Göteborg säkert vid fem på morgonen, de började förbereda tidigt. Hon cyklade in till Göteborg och hem igen, ibland med en back läsk surrad på pakethållaren, hur nu det gick till. Så otroligt stark och hur lätt allt gick. Hon hade själv bekostat Konsumskolan på 50-talet, på Bogö arbetade hon i charken och i delikatessen. Där jobbade även Gunnar Grens fru som hade varit fröken Sverige. De bodde på Kalendervägen har jag för mig. Mamma började sitt arbetsliv som hembiträde hos en läkarfamilj och en direktörsfamilj. Hon kom att bli oundgänglig i familjen för spottstyvern 75 kronor i månaden (strumpor köptes själv på "lönen"). Ledig var hon lördag eftermiddag och söndag varje vecka, övriga dagar arbetade hon mellan cirka klockan 7 och klockan 20 samt hela kvällen och in på natten när det var bjudningar, då hon lagade all mat själv och ensam serverade. Hon sydde och stickade barnens kläder i familjerna. Hon sydde sina klänningar, exempelvis när Diors "New Look" blev en sensation då var hon "först" i Göteborg med den (hon konstruerade alltså även pappersmönstret själv). Fru Floberg (en av fruarna i familjerna) var helt tagen när de möttes på Heden och mamma i den klänningen. De båda familjerna var oändligt tacksamma och uppskattade henne lika oändligt, i ord, men på lönen – i realiteten – syntes intet. Hon fick i alla fall en vacker ring med safirer. Hon fick senare ihärdiga förfrågningar om att flytta med direktörsfamiljen till Frankrike. Mamma fick på olika vis höra hur hon hade knipit den stiligaste av bröderna, av de sägenomspunna.

Före mormor dog var morfar inte sjuk en dag i livet, har mamma berättat.

Morfar hade tänkt emigrera till USA och avreste också med Amerikabåten i början av 1900-talet men kunde inte glömma mormor, de hade redan träffats och han kom tillbaka hem till Bohuslän efter två år. De gifte sig och fick faktiskt ett eller två barn vartannat år i nästan drygt två decennier (tre år mellan en moster och fjärde tvillingparet som var det sista när mormor var 42 år). Mormor mottog två kungliga diplom för att gårdens mjölk var en av Sveriges renaste i tider av tuberkulos, d v s före pastöriseringen. Första barnet kom 1912, 1914 första tvillingparet och 1916 det andra: fem barn på bara fyra år. :)

Jag är yngst av alla kusiner på både mammas och pappas sida och hade runt trettio kusiner från början, det är sex år mellan mig och Margareta som är nästa. Min yngste morbror hade hand om föräldragården till sin död. Yngsta mostern (i sista tvillingparet), också sedd som "åldringsvårdarinnan" som den sista dottern i en barnkull blev, fick sin utbildning bekostad av en prästfamilj som hon hjälpte hela livet, hon var distriktssköterska på Kungälvs lasarett och blev under 1980-talet diakonissa.

Pappa var ju republikan och höll Vilhelm Moberg högt, han ansåg till exempel att kungen var Sveriges största s*****fall. Min moster som var diakonissa däremot, var rojalist. Och vi fick också Svensk Damtidning i stora buntar av nån som mamma kände. Så jag visste tidigt allt om kungahusen i Europa, till exempel det i Monaco. Playboyen Philippe Junot. Jag prenumererade t o m själv på Svensk Damtidning på 90-talet (vilket inte alls var uppskattat av min lite stiffa grafiska formgivare till pojkvän – förresten inte heller att jag älskar bruna bönor med fläsk, och blodpudding). Moster A och jag såg kungens och Silvias bröllop ihop vi två på svartvit tv i Dösebacka. Jag var sex år och minns det som idag, det är ett präglande minne. Jag fick ett jubileumsmynt i minnesgåva av min moster, som forfarande ligger i sin förgyllda ask i en byrålåda här hemma. Och också en jubileumstidskrift i svartvitt: med ett uppslag med foto på kyssen i vapenhuset före de anträdde stegen fram till sitt JA för prästen. Fast den har jag inte kvar. Silvia oerhört vacker i rent skuren Dior. Mamma och jag brukade titta på Ingrid Schrewelius Lilla journalen, från Paris. Minns hennes karaktäristiska röst. När jag prenumererade på 90-talet var jag mest intresserad av mingelbilderna längst bak. Nån som hade dammat av en otursföljd räv och draperat den över axlarna och stramt skålade mot fotografen i ett sjangdobelt schabrak till hatt, sånt.

Mormor och morfar var alltså jordbrukare och hade en gård med hästar, kor, grisar och höns i Bohuslän, farfar arbetade i stenbrott och de bodde i ett tidigare soldattorp i Västergötland. Han blev 96 år och dog 1985.

Update on söndag, november 27, 2022 at 02:38em by Lovisa

Här är ett ateljéfoto på mormor, Lovisa Matilda, med brodern Axel. Systrarna var ungefär jämna i ålder, medan Axel verkligen var lillebror. Systrarnas namn: Viktoria, Selma och Lovisa. Viktoria var rödhårig, Selma ljusblond och Lovisa mörkt brunhårig, det är också så speciellt.

Jag lyssnar på Anna Magdalenas notbok, Anna Magdalena Notenbuch (Clavier-Buchlein III): Bist Du Bei Mir, BWV 508 (Attrib. G.H. Stolzel), solist Ingrid Kertesi, Camerata De Budapest, Johann Sebastian Bach, här.

Anna Magdalena var Johann Sebastians fru, och hovsångerska.