The Remarkable Story of Ernestine Shepherd

She's a gem skulle jag vilja säga. Vågen och remarkabel är bara förnamnet. :)

Vänner i 40 år Petra och jag på Shanti <3

Vi hade så trevligt igår, på Shanti Gossip på Karlbergsvägen. Petra har varit där förut, t ex firat födelsedag med familjen. Vi sågs sex och sen flög timmarna iväg till över tio när vi gick ut i regnet och ner på Rörstrandsgatan. Petra började i vår klass i sjuan på Utmarksskolan (när högstadiet från Bergsjöskolan slogs ihop) och sen gick vi alltså Katrinelundsgymnasiet, 3-årig ekonomisk ihop. Vi pratade lite om Susse och Hasse. :) Kicki, Lotta, Mia, Jessica, Carina, Ylva och Sofia. Vi skålade!
  
Tandoori chicken sizlar. Le chic. Les chicas. Les maracas. 

Peter Lindbergh på Fotografiska med Petra och Charlotte

Igår var jag i kyrkan och träffade Benny och sen mötte jag upp Charlotte och Petra vid Fotografiska! Vi såg alltså Peter Lindbergh och hans fantastiska foton. Jag berättade några anekdoter för dem ur rockärmen, om visningarna i Louvren. Exempelvis om Shalom Harlow och om när jag klädde på och av Tyra Banks (= var påklädare). Sen gick vi till Blå Dörren och det satt fint tyckte vi. Det var en kollega till mig på hotellen som jämt pratade om den, han älskade verkligen Blå Dörren. Så jag har passerat restaurangen i säg tolv år och alltid velat prova den. Äntligen igår gjorde jag/vi det. Snabb runda både på Fotografiska och på restaurangen: Petra skulle iväg på karate och Charlotte hem till Sally (hennes hund).

Söndagsspecial på Blå Dörren: Petra och jag åt nystekta panerade strömmingsfiléer och Charlotte hjortfärsbullar! Så gott. Jag drack Cola Zero till. Slog på stort en söndag. 

Inför Josefines 50-års fest

Femtiotalstema! :) 12 augusti.   
Swedish House Mafia, Ray Of Solar.

Libanesen på Högalidsgatan 40, Quatayef, go gubbe idag?

Det är en pärla vid Högalidskyrkan, lika underbart som det var senast, tror det var 2015 som Petra och jag var där. Vi hade så trevligt, och det var kul för alla tyckte om Libanensen: och det var fantastiskt gott. Yvonne ska dit igen. Vi var ofta där på 00-talet, det var jag som hittade dit. Det kan ha varit för att jag helt enkelt dåförtiden var mycket runt Brännkyrkagatan, överhuvudtaget på söder. Söder är 90-talet, och första halvan av 00-talet för mig. Sen ville jag inte bo där, det var old days, jag ville ha hög luft ljus, men så klart gärna äta ute där. Minns det som att vi nog var där första gången typ 2008. Whatever. Henrik och jag, Mattias, Sara, Petra, jag tog dit alla från receptionerna på hotellen: Manju, Renate. Igår var vi: Yvonne, Karin, Karin, Karolina, Helen, Inger, Manne (Marianne), Birgit och jag då. Alla bara, eller inte alla, men fyra, när vi skulle betala: "du är verkligen lång, det har jag aldrig tänkt på förut." Haha, Karin trodde det var för att jag hade ljusa kläder från topp till tå (Helena sa detsamma i våras så jag blev glad, när jag var ljust klädd, hon sa: "stilig, smärt" och "så LÅNG". Jag sa: "vit som.. " Gandalf. Drar en lans i spetsblus med breda manchetter. Till Karin när jag tog på den svarta PUMA-jackan, cerise detaljer: "och nu krymper jag tio centimeter!"

Nästa gång vi ses är det stadsvandring, varken i faggorna eller krokarna, från City.
Också kul: Petra och jag firar att vi har känt varandra i 40 år (upprepar: vi har varit vänner i 40 år, med några år emellan när vi inte har setts, mest åren när hon bodde på Gotland och jag i Paris) nu i augusti! Först gick vi sjuan till nian ihop i Utmarksskolan (Petra kom från Bergsjöskolan 1983, tillsammans med Madde och Pernilla till vår klass, när högstadierna slogs ihop), och sen i samma klass på Katrinelundsgymnasiet 1986–1989. Vi är alltså gymnasieekonomer med examen 1989. Firas med pompa, ståt och tutande i lurarna med indiskt. Maracas kanske. Vi har också delat ut Göteborgsposten om söndagarna på gymnasiet. I landshövdingehusen i Olskroken, dit jag sen flyttade till min första hyreslägenhet på Övre Olskroksgatan 24. 1990. Jag fick följa med Petra, hennes mamma och sambo Thomas till Tyskland sommaren mellan grundskolan och gymnasiet, och året därpå till Zell Am See. Där mötte vi upp Jessica och Ylva. En kväll träffade vi killen som måste ha varit Bengtsfors snyggaste. Du e la fö go som vi säger i Göteborg. Karin: "Hur smakar det (Quatayef)?" Jag: "ungefär som friterade bananer." Karin, när hon fick in den: "det är ju exakt som friterade bananer."

Mitt student-ID. Sjätte, sista terminen på ESMOD Paris var våren 1995. Formation Double = två franska examina 1995.

Jag såg en intervju med Dolph Lundgren, Grace Jones alltså. Hon brände upp hans Armani (eller om det var Burberry). Vi såg ofta Dolph på 1990-, -00-talet, på sånt som en filt utanför Rosendals trädgårdskafé. Med, om jag minns rätt, knubbiga ungar med yrvädershår tultandes omkring. På en biograf på Drottninggatan. Filtar: vi pratade faktiskt svensk design igår. Viola Gråsten, Lisa Larsson. Man blir så glad av en tallrik, en (eh här har vi det igen: knubbig) figur i lera. Larssons liknar henne själv, om man ser foton från 1960- och -70-talen. Hemma på Sjusovaregatan hade vi tavlorna med gråtande barn, tre i hallen, och exempelvis Lisa Larsson, Viola Gråsten, Stig Lindberg, Marianne Westman, mammas och pappas två bröllopsserviser: Pynta och Blå Anemon. I vårt sommarhus i Dösebacka hade vi Gråstens filtar i orange.

Libanesen: jag åt husets burgare med pommes, drack husets vita och dessärade på Quatayef. Elva sjärnor av tio *****    *** *          *      * (!)

"Det var en gång en gube som bodde i en lådda me sina drängar bådda." Var det Martin Ljung som sa det? Japp. Kollade.

Skivstång intervall med Mirjam idag, i måndags med Christian (Update 27/7 spännigt värre i linne, blå ögon)

Sylvia var med i måndags, vi vinkade stort till varandra genom salen. Nästa vecka ska vi äta libanesiskt!

Jag gick hem från Skanstull, lyssnade på Release Radar: Blade med Air, Last Dance med Satin Jackets, Tensnake och Kimchii och 20 000 Meilen unter Dem Mond med Station 17, efdemin. Fotot: vid t-banan Svedmyra.

Update on torsdag, juli 27, 2023 at 08:40fm by Lovisa

Stella Tennant. The rebellious granddaughter of the Duchess of Devonshire.

Go with the flow eller spännigt värre efter ett otal antal skivstångspass: när jag renoverade hallen i min efter Vasastan nyinköpta läga i Gamla Enskede, sommaren 2013. 43 år på jorden, universum, ett knappt i Gamla Enskede. Gunnel: "du och Jenna har såna där riktiga ögonlock som ni kan blinka med." Stora ögon, blå. And the Chesire cat knows everything.

Romain Gary, Löfte i gryningen (övers. Gun och Nils A. Bengtsson)

Baksidestexten:

En självbiografiskt inspirerad, kärleksfull skildring av förhållandet mellan författaren och hans mor, den okuvliga madame Kacew.
   Denna äregiriga och viljestarka kvinna skapade bokstavligen sin son med sina drömmar. I berättelsen om hur modern en sista gång styr sonens handlande når skildringen av henne sin höjdpunkt.
   Med den oemotståndliga madame Kacew skapade Gary en av världslitteraturens oförglömliga mödrar.

Romain Gary (1914–1980) föddes i Moskva och hette från början Roman Kacew. Tillsammans med modern flyttade han 1926 till Frankrike där han antog namnet Romain Gary. Han har också skrivit under namnet Émile Ajar [jag har sedan kanske 2005 hans roman Kung Salomos ångest, under pseudonymen, i bokhyllan].

Ur romanen, mamman och sonen bor i ett hyreshus med "småborgarna i Wilno" i Polen:

Vi hade grannar, och dessa grannar kunde inte med min mor. [...] Efter att ha snyftat i några timmar bland sina upp- och nervända hattar – än i denna dag hör damhattar till mina fobier – tog hon mig i handen och släpade mig med ur våningen och ut i trappan efter att ha förkunnat: "De vet inte vem de har att göra med." Det som följde är ett av de pinsammaste ögonblicken i mitt liv – och jag har varit med om en hel del i den vägen.
   Mor gick från dörr till dörr, ringde på och knackade på och bad alla hyresgästerna komma ut i trappan. Knappt hade de första skällsorden utväxlats – där hade min mor alltid och obestridligen övertaget – förrän hon drog mig intill sig, pekade ut mig för församlingen och högt och stolt förkunnade med en röst som ännu ljuder i mina öron:
   – Era förbannade små borgarlöss! Ni vet inte vem ni har äran att tala med! Min son kommer att bli fransk ambassadör, riddare av Hederslegionen, en stor dramatiker, en Ibsen, en Gabriele d'Annunzio! Han...
   Hon sökte efter något fullkomligt förkrossande, ett yttersta och slutgiltigt bevis på jordisk framgång:
   – Han kommer att låta sy sina kläder i London!
   Jag kan ännu höra "borgarlössens" skrattsalvor i mina öron. Jag rodnar fortfarande när jag skriver dessa rader. Jag hör dem klart och tydligt, och jag ser deras hånfulla, hätska och föraktfulla ansikten – jag ser dem utan hat: det är mänskliga ansikten, sådana är inte att ta fel på. För tydlighetens skull bör jag kanske genast tala om att jag idag är fransk generalkonsul, dekorerad med Lothringerkorset och riddare av Hederslegionen: om jag varken har blivit någon Ibsen eller d'Annunzio så är det inte för att jag inte har försökt.
   Och för undvikande av missförstånd: jag låter sy mina kläder i London. Jag avskyr det engelska snittet, men jag har inget val.
   Jag tror inte att någonting har spelat en mera avgörande roll i mitt liv än detta gapskratt som sköljde över mig i en trappuppgång i ett gammalt hus på Stora Pohulanka nummer 16 i Wilno. Jag har det att tacka för vad jag är: ur det skrattet har jag blivit till på gott och ont.
   Min mor stod upprätt under stormen, höll huvudet högt och tryckte mig intill sig. Hon var inte det minsta generad eller förödmjukad. Hon visste.

Under de följande veckorna hade jag det inte lätt. Fastän jag bara var åtta år hade jag ett mycket väl utvecklat sinne för det löjliga – det berodde naturligtvis till stor del på min mor. Så småningom vande jag mig. Sakta men säkert lärde jag mig tappa byxorna offentligt utan att känna mig det minsta generad. Det ingår i uppfostran för varje människa med god vilja. Jag har för länge sedan slutat vara rädd för det löjliga; idag vet jag att människan är något som inte kan förlöjligas.

Romain Gary, Löfte i Gryningen, s. 33–34 (Brombergs 1990).

Om Lesley Blanch, hans första fru. De umgicks med Aldous Huxley.

& Other Stories, Karin Broos

Jag vill se Karin Broos också, på Liljevalchs. Charlotte, Petra och jag ska nog se Peter Lindbergh på Fotografiska i augusti. En klänning till, från & Other Stories, 2019. Aldrig haft på mig. Mönstret var fint på fotot, men modellen.. så "lös". Och klänning. Verkligen inte för mig, det var post bröstcancer. Man blir helt off efter canceråret, för mig 2017–2018. Jag fick hela paketet av möjliga behandlingar, exempelvis max antal cytostatika- och antikroppsbehandlingar, stråldoser under året. Det var för att den var snabbväxande, för att jag upptäckte den själv i juni 2017 när det var köer på Sös (screeningen var planerad till september) och för att de först prickade fel vid den remitterade biopsin på Sophiahemmet, så den hade hunnit sprida sig till lymfan i slutet av augusti, fast det kanske den ändå hade hunnit, det vet jag inte. :) I slutet av augusti 2018 var vi på retreat i Mösseberg och det var sannerligen en rätt slagen, ledbruten och fumlig/otymplig skara kvinnor som var där.. haha. <3 Jag såg ut som ett elektrifierat penntroll i håret, de tussar som växte.

Bi Bim Bap

Med Daniel! För en stund sen. Direkt från Farsta. Vårrullar och allt. Daniel drack en Budweiser och jag en Pabst Blue Ribbon. Mårbackapelargonen är med på ett hörn.

Flamboyant, Stella Tennant, Isabella Blow, A rabbit hole

Adidas 2013? Kjol sydd av mig i Paris 1995.

& Other Stories 2019. Vintage Borås sommaren 1991.

ARKET 2019. H&M 2015. Bär nästan aldrig klänning, i Paris gjorde jag jämt det (och kjol).

Hittade den här artikeln om Stella Tennant. Det där med kaninhålet är visst på riktigt. Aristokratin alltså, rävjakterna. Om idag kung Charles Camilla: "she was in a wheelchair because she'd just fallen down a rabbit hole [...]."

Prada, Prada och Ewa Rudling (Update same same 5/7 Peter Lindbergh, Stella Tennant)

De här ska jag ha på 50-årsfest i augusti. Det är tjugoett eller tjugotvå år sen jag köpte dem, på Prada Outlet utanför Florens. Har också ett par svarta Prada, från NK, som har varit i Paris eller om det var New York utan mig. Ulrika lånade dem på vift. Gud, det är för sorgligt med Paris och Frankrike i dessa dagar, tider.
 
Ewa Rudling är storartad. Här är hon i Paris, foto: Nico. Ur boken Är man inte Matisse bör man inte måla (1996).

Update on onsdag, juli 5, 2023 at 09:54em by Lovisa

Åh nu har jag varit på Jennys superba pass i Sickla och sen gick jag i kvällssolen till Medis. Gamla Skanstullsbron, förbi Trädgården och såg att Peter Lindbergh ställs ut på Fotografiska. Måste se. Jag glömmer aldrig England, januari, London 1990, när jag fick syn på Vogue-omslaget, det han blev känd för: med The Big Five. Supermodellerna. Haha, det är lite som den ryska Superfemman som pappa och jag såg i Scandinavium 1981, men det var hockey. Jag ville köpa hammaren och skäran men det ville inte pappa. Jag gick som i trans in i butiken och köpte Vogue. Var finns den nu? Minns att jag sparade exet i många år. De var magiska. Mattias älskade Naomi, jag mest Christy. Jag träffade Emma S, ganska bombastisk. Och Shalom Harlow och vad hette hon, prinsessan Dianas släkting, jag kommer inte på namnet nu. Här skriver The Guardian om bilden. Jag började förresten prenumerera på tidskriften Clic i nian. Minns omslagsfotot till det numret också. Lite inspirerat av Thomas Manns Döden i Venedig, som jag väl har läst minst fem gånger i mitt liv.

Update on onsdag, juli 5, 2023 at 10:19em by Lovisa

Stella Tennant heter hon ju. Så sorgligt, upptäckte nu att hon dog 2020. Tatjana Patitz dog i våras, det visste jag. Men inte Stella. Hon var så tunn minns jag, åt lakritsrot före visningarna. Jag var iofs lika tunn.. som också pappa.

Joakim Thåström via Ulf Lundell och Skivstång intervall

"[I]ngen i det här landet klår Thåström vad gäller elektrisk närvaro och utstrålning on stage."

                                                  Ulf Lundell, Vardagar, 2018, s. 337.

Jag har ju till och med svimmat en enda gång på en konsert i mitt liv, och det var med Imperiet. Lundells tes håller alltså, kan jag bekräfta av egen erfarenhet (svimning: autenticitetskalibrering). Det var precis som han skriver: Thåström hade verkligen elektriskt sprakande närvaro och jag var bara sexton–sjutton år. Liseberg, det kan ha varit sensommaren eller hösten 1986, eller kanske 1987? Med Ylva, Jessica, Carina, Sofia. Kanske Annika och Monika. Jag har skrivit om det här förut. Vi stod längst fram vid scenen. Thåström kom ut, i bar överkropp och skinnbralla. Han började sjunga: "Kom Movitz mon frère.. " eller hur det nu går.. Jag började känna mig helt yr och vimmelkantig, det var röken också. Jag kände: jag svimmar nu! Och det var som Israels folk i öknen, för jag minns det som att folkmassan lämnade plats som vattnet, ni vet, och sen vaknade jag vid sidan av scenen, på en trälig soffa. Och kunde inte komma fram till scenen igen, det var knökat. Elektricitet. Sen såg vi Thåström och Amanda Ooms, på en av svartklubbarna på Långgatorna. Det kan ha varit 1991. Amanda dansade i ljuset. Sen gjorde hon en film, vad var titeln? Minns den som Kvinnorna på taket.

Sen svimmade jag i korsningen Götgatan/Hornsgatan, på cykel. Kom upp för rondellen, svisch. Dåförtiden led jag av blodtrycksfall, precis som pappa (lång och pinnig). Så jag kunde inte träna på Friskis runt -99: vara nere på golvet och sen hastigt ställa mig upp. Så jag började med spinning istället. 2005 kunde jag träna utan blodtrycksfall, så då började jag med vanliga pass igen. Spinning var ju dödens trist. Haha, praktiskt nog i backspegeln – när jag hade upptäckt intervall flex och skivstång intervall. Kö utanför Friskis Kungsholmen, lördagarna kl 11: till Roberts intensivpass.. Hög höst, klar luft. September 2005.. Hoppsa (Henrik) följde med, Jossan också, Graza och Mia. Halsduken i ljust blått och guldstjärnor.

Från det ena till det andra och just träning:

I veckan blir det i alla fall fyra träningspass. Idag var jag på skivstång med Michèle, igår på Skivstång intervall med Hanna. Idag gick jag från Skanstull hem till Högis, en knapp mil med liten omväg. Donny Benét One Night in Paradise dök upp i min Discover Weekly. Nynäsvägen fram med Donny i solen, taktfast. Dance..

Sylvia var med! Ångbastu idag med och alla är verkligen genomblöta, för det är fel på ventilationen på Skrapan. Emmanuel Jal dök också upp i min Discover Weekly, fast en annan låt än denna:

Ignis Condimentum (hot sauce, stark sås) Update – today is the day – 19/6 Christians skivstång intervall, La Ritournelle

Igår hade Benny med sig en ny stark sås till mig (vid mässan) som han har gjort, den är fantastiskt god–stark.
   
Jag älskade den här låten med Yazz, dansade ungefär som henne, då på gymnasiet. Vi brukade fika på Cappuccino vid Kopparmärra eller på Bistro Chez Charles, nästan varje vardag: Jessica, Carina, Sofia, Ylva och jag, fast Ylva gick på Hvitfeldtska. Dansare. En av Edith Bouvier Beales älsklingsböcker var Nathaniel Hawthornes The Marble Faun.

Vi andra gick Katrinelundsgymnasiet, 3-årig ekonomisk linje. Det var knytblusigt, permanentat och solariebrännigt (säger bara Annika och jag själv :). Mitt första arbete var i receptionen på ASG Sjökontoret (Göteborg alltså.. ). Jag arbetade i receptionen/växeln två somrar, 1987–1988, och sen på ekonomikontoret från sommaren 1989. I januari 1990 for Jessica och jag till England, Dunstable, där vi arbetade på Mölnlycke. Vi bodde hos fabrikschefen Bob och hans fru Jane. Helgerna bodde vi ofta i Earl's Court i London, hos en av deras söner.

Update on måndag, juni 19, 2023 at 09:22em by Lovisa

Egnis = eld, whatever :)

Apropå eld så har jag precis varit på Christians skivstång intervall – eller jag kom hem åtta – som en ångbastu och så himla bra. La Ritournelle, Pete Tong, The Heritage Orchestra, Jules Buckley, Will Heard.

Skivstång med Lars och Sylvia, och pappa!

Jag var på Lars lysande skivstång förut, Sylvia var med. Hon frågade lite om när Graza hälsade på, Sylvia är polsk-fransk. Lars pass är både nostalgi och nu: jag har faktiskt inte varit på hans pass sen säkert 2006. Då gick jag på de fantastiska ki-passen som han ledde, på Friskis Kungsholmen. Han hade bandana och vi skrek i kör: "ki-aj", har jag för mig att det var.. Stridsropet. Tänkte att jag skulle hitta en post om ki-passen i bloggen 2006, men det gör jag inte.

Istället hittade jag en text om pappa, från 14 maj 2006, här är ett utdrag ur den:

Vi tittade på tv ihop, vi tre (systrarna flyttade båda innan 20). Det var Povel Ramel och det var Margaretha Krook och Carl-Gustaf Lindstedt och Gösta Bernhard (som jag också älskade ???, samtidigt med Ted Gärdestad och snart Human League osv, jag tyckte mycket om Burken, those were the days) på svartvit tv. Fast pappa blev emellanåt trött på Povels putslustighet. Vi köpte färg först på åttiotalet. Pappa var intresserad av politik, älskade att diskutera. Mycket som kom fram om Sovjetunionen menade han var USA-propaganda. Han tyckte illa om allt amerikanskt. Och Abba (= porr: scenkostymerna var "porr"). Han avskydde Ronald Reagans politik. USA-influenser över huvud taget. Röstade på VPK och KFML(r)/KPML(r). Idag säger mamma ofta "det är så konstigt för just det sa han för tjugo år sen, han sa att det skulle bli så här och han hade rätt". Han diskuterade med alla, Jehovas vittnen som ringde på, älskade att mosa jehovaargument ("Och de här 144 000 som får plats i himmelriket vilka är de då säger du?"). Bråkade jämt med min moster (rojalist och religiös = korkat i kvadrat enligt pappa). Behövde bara säga något liitet och han visste precis vad, för att reta henne och mamma som utbrast: "inte nu igen Nisse" och min moster blev knallröd och fick inte luft och började hosta och vi dunkade henne i ryggen och hon måste rusa ut och det var inte snällt av honom. Men det var väldigt roligt tyckte vi.
      Min moster och jag tittade på kungabröllopet -76. Jag började läsa Svensk Damtidning och Husmodern i kanske åttaårsåldern. Vi fick överta gamla ex av nån, som vi läste på landet, mellan skålarna med jordgubbar och grädde, efter Aröd, dit vår moster följde med: pappa fickparkerade hennes bil. Ibland for jag i hennes bil hem. På vägarna brukade hon ligga i minst 20 km/h lägre än max. Det tyckte hon var säkert. Många tutade. Jag vet allt om prinsessan Caroline av Monacos första misslyckade äktenskap med playboyen Philippe Junot och allt om Ulf Björlins stora blonda familj och mörka fru Fanny. Men nu åter till pappa. Han gillade solen, sommaren. Hade velat leva i Söderhavet, det sa han ofta. Han hade velat vara en fågel och flyga långt iväg, det sa han ofta. Vi lyssnade på tågen som gick förbi på andra sidan älven, på landet. Visslingen. Och båtarna. Och vi såg berguvarna, gick kvällspromenaden upp i skogen med de höga mörka träden och tittade på de två fridlysta som satt i en bur en bit hemifrån oss. Ett tag åt han ett slags svamp som skulle vara bra för något, ett tag krossade linfrön, ett tag drack han bara örttéer. Han rökte. Pipa. Eftertänksamt. Mmm jag gillar pipdoft. Greve Hamilton. Han visade mig stjärnhimlen, var intresserad av astronomi. Vi spelade schack ihop. Han slukade böcker. Tidskrifter. Slukade. Det har jag fått efter honom. Han var knivskarp. Ganska ofta tungsint. Han älskade Bolsjojteatern. Balett. Konståkning. Cirkus. Under tonåren blev jag tvärtemot allt han var. Jag lyssnade på Ratata (javisst finns det värre men pappa tålde inte fördumning som Jackie på repeat). Han dog i maj 1989. Jag hade velat prata med honom Nu. Nu.

Min moster verkade inte förstå varför de tutade, hon tittade förvånat på mig i sätet bredvid. Skrattade till lite förundrat. Pappa var en annan typ av bilförare, han gillade inte när nån låg framför. Han kunde nöjt blinka till mig och i jojomensan-ton säga: "nu går det för jävla bra!" när vi ven förbi kreti och pleti. Och ibland fick han kramp i ena foten, och det kunde slå till mitt på motorvägen. Kramp i benen och fötterna har jag ärvt. Min moster och pappa tyckte mycket om varandra.

Till Blasieholmstorg, Matt Walsh: What Is A Woman?

I dag hade vi procession efter mässan, till Kyrktorget, Berzelii Park och till Blasieholmstorg. Så fin högtid. Benny och jag drack kyrkkaffe efter. Benny sa att det är "lite osvenskt" precis när jag tog fotot. Långt där framme är baldakinen. Jag tipsade Benny om Matt Walsh dokumentär What Is A Woman? som ju finns på Twitter också (men jag har inte Twitter). Titta! Den är uppe i, jag vet inte, 190 miljoner views eller något liknande, bara sen början av juni. Piers Morgan intervjuar Matt Walsh här. Jag har bara sett kortare avsnitt på Youtube innan, filmen kom egentligen för ett år sen. Jag tittar sedan några månader tillbaka på flera Youtubekanaler från USA, om detransition. Det är ju den materialistiska "progressiva" övre medel- och medelklassen som driver det här. Inom nyliberal politisk-ekonomisk ideologi och agenda är diskursen medlet för att nå målet så stor ekonomisk makt hos så få människor som möjligt. Precis som deras göranden och låtanden har lett till att vänstern har imploderat – i vänstern och "vänstern" – har de gjort likadant med andra grupper där det finns stash att hämta, samtidigt som de från den andra politiska flanken har kidnappat ordet liberal. De har inget eget. Apropå relationen mellan verkligheten och språket och att de inte kan svara på en enkel fråga, googla cult + word salad.
* "vänstern" = the blue hair brigade. Blått och rosa hår var punk. De har som sagt inget eget. 
  Photay, Madison McFerrin, Onism Outré Lux (feat. Madison McFerrin). Phoenix, Braxe + Falcon, Winter Solstice: "Find me a narrative." Bättre att finna dig till rätta i världen (det är din birth right). Swenglish sunday.

Ulf Lundell, Vardagar, klorofyll i juni, Charlotte, Graza

Jag tycker väldigt mycket om Ulf Lundells Vardagar. Har han den mest ishavsblå blick jag mött? (i Götgatsbacken.. haha, alltså inte bara där!). Charlotte såg fotot av Graza längre ner i bloggen och säger att hon är så vacker. Ja.

I går var jag på Benjis skivstång, sista fredagen till i höst! Fast han hoppar in runt omkring i stan. Och i höst är han på Stadsteatern utan att det ska krocka med fredagarna, nice för oss.

Frida Kahlo Kulturhuset, Caleb Cornett aka Amtrac live, Róisín Murphy live, Carbonara mot räkor på taket

I går såg vi utställningen med Frida Kahlos samling av fotografier på Kulturhuset. Charlotte, Petra, Tove, Katarina, Elisabet, Kia och jag. Charlotte och jag köpte det här kortet. Frida oozar karisma. Ett tips: Susan Sontag On Photography (1977). Vi fikade på terassen. För första gången i livet lämnade jag tillbaka en maträtt. Det var för fett och pastan inte spänstig. Det gick ju lysande. De frågade vad jag ville ha i stället – och vilken timing! Precis då såg jag de nya räkmackorna som de gjorde och som inte fanns när vi beställde. Jag pekade bort mot bänken och sa "jag vill ha en sån".Före.
Efter. Jubel runt bordet. Även Elisabets fisksoppa var fet och klicken majonnäs för stor. Kompenseras och mer av att de är snälla och byter om man ber om det.  
When you get rid of spiritual life there’s only power and that’s not a good story. (Andrew Klavan)

Maestro på Ringvägen med Yvonne och alla

I går åt vi grekiskt, Yvonne hade bokat bord för oss: Inger, Karin, Karin, Birgit, Marianne, Helen och jag. Så trevlig kväll. Timmarna flyger fram i det goda sällskapet. Yvonne har haft flera av dem som driver Maestro som elever.

Yvonne är så fin, i så fin blus. Grekiska färger. Jag trodde den är retro. Den är ny.

Yvonne åt grillad hårdost.

Jag och faktiskt alla övriga åt souvlaki. Inger och jag drack ett glas rosé. Olé.

Och sen slog jag till på en rykande het chokladfondant. Allt var till vår belåtenhet, och de är så snälla där!

Jag berättade en anekdot (eller flera) men en apropå att fransmän hade ett inte så litet aber till att jag är lång (1.83). De kunde ge skorna sura blicken i métron om jag bar säg över fyra centimeter klack. Vid ett tillfälle passerade tre kostymklädda killar och alla hoppade showigt upp samtidigt, när de gick förbi mig. Det mest hejdlösa var när jag inte blev av med en kille på métron, vid Rue de Rennes, och hoppade av. Han hoppade av efter, jag började gå fortare och fortare. Han linkade haltande efter, på rullbandet. Han började vråla bakom mig: "Ah, mais tu (en förolämpning, man säger vous) est énorme! Tu est gigantesque! Tu est GIGANTESQUE!

Róisín Murphy We Got Together, Amtrac, Shakka When Will I See You Again. I augusti!

Graza!

Graza kom från Gdansk i fredags och har hälsat på mig i helgen. Så underbart vi har haft. Jag hade lagat Daal.

Igår träffade vi Paulina, Ivan, Sophia och Oleg på Ki-Mama. Det kan ha varit ett av Stockholms första sushihak. Graza åt där när hon bodde här, på Kammakargatan. Graza och jag åt Lax Kimchi med rå äggula.

Vi gick Drottninggatan ner och satt på ett fik, Oleg åt en muffin, vi andra StikkiNikkis glass, jag Peanut Butter och Cookies 'n' Cream. Oleg berättade om deras semester i Portugal förra sommaren, hur de hade mött en familj som hade farit med husbil ända från Australien till Portugal, genom Pakistan och så vidare, med en katt. Om hur varma, snälla människorna de mötte är. Hur de på en restaurang som var fullbokad till september hade fått äta varje kväll, för att Ivan hade frågat kockarna: "var är min fisk?" De på restaurangen ordnade ett extrabord varje kväll till Paulina, Oleg och barnen.
 
Oleg kom på att vi kan gå till hotellen och titta på Gamla stans takåsar på Poop Deck. Han körde bilen dit. Vi har ju alla tre arbetat på hotellen, så vi gick Drottninggatan fram glada i hågen och hoppades att någon vi känner jobbar. Vi stannade för churros (suddig bild) nära vattnet.

Vi träffade Nina. Så härligt att få pratas vid efter flera år. Vi var alla jätteglada. <3. Vilken lysande idé. Både Paulina och Graza vill gärna komma på återträff som jag har tänkt dra ihop med oss tidigare kollegor på hotellen, sen kanske 25 år tillbaka. Vi kan bli runt en 30 pers. I slutet av sommaren/början av hösten.

Vi äter frukost i lördags. Jag bakade chokladkaka i torsdags.

Graza hade med presenter till mig. En vacker fotobok, två vykort och också ett rosenbalsam och en anteckningsbok. Dokumentära fotografier ur Gdansk, Sopot och Gdynias historia. Sopot var tidigare kurort. Nyår 2009/2010 och sommaren 2014 när jag hälsade på hos Graza <3 visade hon, Anna och Robert mig Sopot.

Det är storartat: Grazas pappa var en av grundarna av Solidaritet tillsammans med Lech Walesa; hennes pappa organiserade Solidaritet från Tekniska högskolan och talade vid 30-årsjubileet. Grazas mamma gömde prospekt för Solidaritet under Graza i barnvagnen, Graza är född 1980. Grazas bror är professor i kemisk fysik, och bor i USA.

Idag var vi först på Sci-Fi-bokhandeln i Gamla stan. I den stora och plottriga Mangaavdelningen hittade jag böckerna som Maja önskade sig direkt. Graza var trots att hon känner mig – bibliotekarien nu dessutom – imponerad.

Graza bjöd mig på glass i Kungsträdgården, hon åt mangosorbet och pecan, jag pistasch och cookie monster.

Vi sa hejdå vid Arlanda Express.

Aujourd'hui Maya Karin Birgit Karin Karolina moi et Yvonne (ESMOD, Gudrun Sjödén et ainsi de suite) (Update 12/5 Benjis pass, symboliken i en blus i maj)

Åh, kul! Vi träffades på vårt gamla stammisfik våren 2018, från när vi tränade på Sös, som bröstcancerrehabilitering. Så kom vi på att varför inte fika efter. På Thelins. Jag har bara så ljusa och fina minnen av Sös, tack vare folket där. Mina stjärnläkare: Catharina, Ellinor. Det är med Guds verkan och Catharina som jag är frisk i dag, det vill säga att min bröstcancer inte blev kronisk. Det var kö på Sös när jag upptäckte knölen i mitten av juni 2017. Tvåårsscreeningen var planerad till september 2017. Vid första besöket hos Catharina – jag fick tid hos henne en lördag just för att det var köer – remitterade hon mig för biopsi på Sophiahemmet. Där var jag 25 juli. Där prickade de fel, så utslaget var att knölen var godartad/benign. Så Daniel och jag var och firade att jag var frisk med största mezebuffén på restaurang Underbar på Drottninggatan 12 augusti. Efter det ringde Catharina, och lät förvånansvärt missmodig, för hon ville omedelbart skicka mig på en ny biopsi på Sös. Minns inte vilket datum jag var där. De båda som utförde den (sjuksköterskor?) ifrågasatte det, till mig patienten. För "det gör ont" och det är väl onödigt när das knöl är godartad. Sen började de plötsligt ringa varje dag från Sös och skicka mig på undersökningar och jag fattade ingenting (Catharina hade sagt att hon hursomhelst ville operera bort den, det sa hon när den var "benign": men denna plötsliga brådska). Det var runt 24 augusti som de berättade att jag hade cancer. Behandlingarna satte igång runt 31 augusti. Det var en allvarligare och snabbväxande form som hade hunnit sprida sig lokalt till lymfan/armhålan. Efter det blir den kronisk. Catharina opererade mig 10 januari 2018. Då var armhålan helt frisk och knölen bara 5 millimeter och "tillintetgjord". I januari 2023 blev jag friskförklarad. Så har jag genomlevt bröstcancer också. Det tar åtminstone 2 år efter att hela behandlingsåret är avslutat för att bli någorlunda sig själv igen, sa de på Sös (man blir så påverkad/försvagad/nedgången av behandlingarna). Så för mig: i september 2020.

Jag var i fysisk och psykisk toppform när jag blev sjuk (förutom cancern då :). Jag hade tränat 3–4 gånger i veckan åren dessförinnan och så jobbade jag 83 procent och pluggade 50 procent 2.5 år fram till hösten 2017, på programmet Biblioteks- och informationsvetenskap på Linnéuniversitetet, och jämt med högsta möjliga resultat. Det gick helt enkelt så (förväntat) fort och var så oerhört kul! Intressanta hållpunkter att jämföra (fram till augusti 2017 och efter 2018).

Min fina Fjällräven lyser i blått. Jag åt en Budapestbakelse. Yvonne pratade om Gudrun Sjödén och den här dokumentären, apropå att Sjödéns designkontor ju var min första arbetsplats 1995 efter ESMOD Paris. I examen efter årskurs 2, inför årskurs 3, så gick jag ut som ESMOD:s bästa student av runt 70 på alla skolans filialer, av oss som hade valt den populäraste specialisationen "damkläder" och skulle läsa årskurs 3 i Paris. Jag läste dessutom både modelisme och stylisme: Formation Double. Jag ska kolla på dokumentären om en stund. Diana Ross och Alison Goldfrapp:

Jag har köpt smågodis på BEA – det är inte ofta! – förutom en hårspray då (the mission).

Update on fredag, maj 12, 2023 at 10:23em by Lovisa

Benjis pass, Ted Gärdestad, Nick Kamen, Curiosity Killed The Cat, Dschinghis Khan, Rival Consoles.. och så mer cancer: symboliken i en rosa blus i april och maj sex år senare.

Benjamin körde Eurovisiontema i dag, han har varit med två gånger i Eurovision, dansat och sjungit: 2016 och 2019. Under sin Friskisjacka hade han kläderna från dansnumret 2019 för Cypern, och dansade en bit ur det – han hade förlängt passet – vi visslade, dansade och klappade händerna, bra det går på Friskis.

Jag hade på min blus dit. Symbolik. Apropå cancer. Jag köpte den här blusen sommaren 2017, och tänkte: "rosa görs ju till cancerfärgen, undrar om jag har det?" I ett utslag av en slags galghumor. Jag bar den aldrig. Första gången jag hade på mig den var förrförra söndagen, i april 2023, till mässan. En person pratade om körsbärsträden som står i blom i Kungsträdgården och jag sa ".. och jag matchar ju.." och vi skrattade. Sen hade jag på mig den när vi fikade på Thelins i går. Det visade sig att Maya hade varit på sin femårsfriskförklaring precis innan vi sågs. Fantastiskt. Benjamin ville att vi skulle googla låtarna som han spelade. Men jag kom så klart att tänka på Ted Gärdestad och Satellit 1979. Och den knäppa tyska Dschinghis Khan från samma år, som jag köpte som singel. Så tänkte jag på Nick Kamen, som jag vet dog i cancer, som är saknad. <3 Och på Curiosity Killed The Cat. Och så tänkte jag på Rival Consoles Memory Arc.

Ted Gärdestad 1979 Nick Kamen 1990 Curiosity Killed The Cat 1987. Syns att Bhagwan var stor och synken är det inget bevänt med.