söndag, januari 29, 2023 at 10:51em Vi hade inte träffat varandra förut, Petra, Karin, Linda eller jag. Vi pratade om att dansa, Mary Shelley, Lord Byron, Triangle of Sadness och om personer på ett familjeporträtt. Om arkitektur, textil och metallkonst, naturvård, Konstfack.
Sally slukade min tårtbit! Resolut. Tårtan var också makalöst god. Så fin födelsedag (en dag före) hos Charlotte.
lördag, januari 28, 2023 at 10:50em Det är roligt i Rubens filmer, för alltid dyker en gammal vän, bekant eller skolkompis upp i biroller (eller vad heter det?). I Triangle of Sadness en av mina klasskamrater i fyran till nian och sen gick vi i parallellklasser på gymnasiet i tre år. Säger bara det: Utmarksskolan. Plantskolan. Göteborg Göteborg Göteborg. Jossan och jag såg den 12 på Victoria. Vi skrattade mest i publiken, mest Josefines gapskratt och fniss, och fick med oss de andra, först var det några damer som fnissade med.. Josefine åt popcorn och jag engelsk lakritskonfekt, Josefine sa "åh, tycker du om det?" Det och Twist, After Eight. Les classiques. Sen tänkte vi oss burgare (inspiration: kaptenens burgare) på Bröderna Olsson men de öppnade inte förrän fem. Där var jag senast med Anna från ESMOD 1995 som berättade en häpnadsväckande historia. Jossan och jag åt varsin burgare "New York" på ett annat ställe. Skrev just "burgare" tre gånger.
Apropå publiken skulle jag velat göra en sociologisk undersökning av den: för det första så är det ju generellt misslynt när en profet från ens egen stad (Sverige) har plats på scenen, tydligen har Rubens filmer betydligt färre besökare i Sverige än internationellt. Sen tyckte jag att det var medelklassen som demonstrativt satt och surade (hon bredvid mig gäspade stort, scrollade på mobilen, satt i beredskap, vred och vände på sig precis som damen mitt framför). Jossan är ju adel och jag arbetarklass, vi har distans, vi kan skratta åt oss själva. Skrev jag lite förnumstigt och mycket självgott (tecken på distans!). 
Josefine på Biblioteket Live där vi post "New York" drack ett glas vin och åt chilinötter, inte att förglömma.
torsdag, januari 26, 2023 at 11:23em Så trevlig kväll ikväll med Karin, Marianne, Yvonne och Karin! Här är Karin och Yvonne. På temat "jag mötte Lassie" berättade Yvonne om när hon var på Posten midsommarafton 1972 när den rånades av Svartenbrandt. Han hade ropat "ställ er mot väggen". Hennes dåvarande pojkvän anade ugglor i mossen (han var utanför) och sprang till en korvkiosk för att tillkalla polis men flickan där var helt ointresserad. Rånarens tilltänkta flyktbil var en så kallad "Tjorven" (1 och 2?) som gick på tomgång utanför. Yvonnes första tanke var "jag ställer mig bakom den runda farbrorn". Ah, jag kommer att tänka på tematiken i Flannery O'Connors noveller och romaner när jag skriver detta.
Jag åt Linguine ai Frutti di Mare till ett glas husets vita. Marianne och Karin försökte komma med i bild i vänster och höger hörn och Karin är med fast i stället för Marianne är det hennes pizza upptäckte vi efter långt om länge! :)
Dessert hemlagad tiramisù, Karin åt hemlagad vaniljglass med bär och chokladsås, de andra drack Cava. Fantastiskt god Tirre. När vi sa hejdå sa Marianne till mig: "tack för alla glada skratt!" (berättade lite om hur det går till på Gudrun S:s designkontor, när vår kung grillar söndagssteken och brandlarmet går etcetera – har ju känningar). Som vår kung sa till en konstnär på Österlånggatan: vi blev båda något på k, jag blev kung och du konstnär. Det kan väl Kafka också instämma i.
fredag, januari 13, 2023 at 08:06em Asch skojar, lite. Var först i salen. Marias pass som strax blev fullt: nyårslöftena. Sylvia kom: "Snygg du är! Flashdance!" Outfiten är från runt säg 2010–2015 förutom sneakerserna då som är typ förra årets, relativt sprillans. Vad mer? Daniel har just lagat "ribechos" [Ribe-tacos] och det har visst Jonas med. Tacos som när de spelade in plattan i Ribe, förra våren. Då lagade de dessa varje kväll, i huset de hyrde vid studion. Nästa vecka ska Josefine och jag fira nåt stort. Och veckan därpå ska vi ut och äta, Karin och gänget och jag.
OBS OBS ser kanske fjuttigt ut på stången och jag kunde ju lassat på för fotot. Men alltså: jag lägger på utanför klämmorna, de tuunga vikterna. Brukar ha drygt 30 kg för djupa marklyft 2x16 (stång 8 kg).
Idag frågade en person mig intresserat om när jag gick 5.2 mil i 39 dagar (per dag), genom jobbet och vann rubbet, Korpens gångtävling, med 21 439 medtävlande. 2009. Bl a Jenna trodde jag var nya Evy Palm. Jag med. Men det var så tråkigt att springa. Det var i alla fall då jag funderade på Brooklyn Bridge och New York Marathon. Strategin för att vinna (är även första och enda kvinna som vunnit) lade jag upp redan året innan. För då var jag med först en vecka in i tävlingen (kollegorna var på mig, att jag borde.. ) och direkt jag satte stegräknaren på mig insåg jag att den här vill/kan jag vinna. Det var liksom: Gandalf. Så minus cirka en vecka och trots att jag jobbade mycket då landade jag på, har jag för mig, plats 239 (2008). Hintade bara till nån en gång innan, på nyårsafton 2008, på middag hos Jossan och Peter. Alla berättade om sina planer för året, jag: "jag har tänkt vinna Sveriges största gångtävling". Jossan ungefär: "Haha, du är så rolig.. !!" Min dedikation och passion. Apropå passion, det är så fint, Armand Duplantis föräldrars självutgivande kärlek till sin son, pappan särskilt eftersom också han var ett starkt OS-hopp, på 80-talet: Born to Fly. Och vackert det är, en konstform, höjdhopp. En hands lätta vridning. De (pappan och han) har förvaltat gåvan–talenterna.
Allmänt: vi kan tacka Gud, ge vidare det vi har fått. För vi tar gärna emot gåvan. Gåvan kan också vara vårt kors, och till för att vi växer. Inte att schabbla bort. Vi kan lära av Mose som inte uppfattade sig som en talare. Och finns det liv, finns det hopp.
Lovisa
Folk har ibland frågat om 2010, om jag (eller vi: jobbet) var med igen, i den där tävlingen? Som jag ser det hade det varit helt poänglöst. Livet är liksom för kort för repriser. Hade jag börjat springa på riktigt, hade det varit en annan femma.
Skälet till att jag började gå, eller egentligen bli en stadsflanör på det där hardcore 1800-talsmässiga viset, var att jag sa upp ateljén på Brännkyrkagatan och det var en sån lätt frihetskänsla för mig. Det var i vevan i flytten till Skärmarbrink där jag bodde några vårvintermånader, före Vasastan. Jag började fotografera, och gick långt med kameran. På den vägen var det. Det var tiden med Graza, Karin, Gunnel, på Västerbron, och för frostnupna löv vid Erikdalsbadet. För lysrörsbelysningen på Netto, före Lidl:s tid, som gjorde alla så flottiga (inte flotta! tyvärr), deras romkulor, och piskbalkongen i ottegläfset*. Det var 2005–2007. Butoh med Anna i Uppsala, ljuset på Moderna. Det trivsamma sorlet och skramlet på Blå Porten.
Sen gjorde jag det i många år, gick exempelvis från Gamla Enskede till jobbet i Gamla stan, och hem. Allt har sin tid.** Somt består ju, annat faller bort. Idag promenerar jag knappt alls, senast var nog i somras, så där långt. Men tränar det gör jag.
Daniel har precis lagat ärtsoppa som är väldigt god.
* Dialektalt: Hur stavas det?
** Predikaren 3:1.
Lovisa
Flashdance, poeter och dansare, Utmarksskolan, diskoteket Heaven, New York, Tant E, Claes P, en liten rund man som snicksnackar med en lång tanig kvinna, Anja Lundqvist och Tillsammans
Tittade tack vare Sylvias kommentar på ett klipp ur Flashdance igår, sista scenen. Time machine.
Det var liksom så atletiskt och svulstigt på 80-talet, även dans. Jennifer Beals dansade inte själv. Hon hade en "body double" för dans och en special för breakdance. "Crazy Legs" stod för breakdansandet. :) Jag associerade så klart till "(Hey You) the Rocksteady Crew" som vi dansade till mitt livs första skimrande danskväll på ett riktigt diskotek (och inte bara på fritidsgården på Årstidstorget): Heaven på Avenyn, på hösten i sjuan. Lärarna vid vår fantastiska grundskola, Utmarksskolan, anordnade den. Claes P som då gick i nian och var elevrådets ordförande (Lotta och jag var vår klass representanter), flyttade efter gymnasiet från Göteborg till Stockholm, dansade i olika uppsättningar, var med i Vecko-Revyn, dansade bakom Carola i Eurovision och flyttade sen vidare till New York och gjorde karriär där: honom blev jag blixtförälskad i, i bamba. I början av terminen. Våra ögon möttes över matborden, vi drunknade bokstavligen i varandras ögon, i evigheten.* Men jag var så blyg. Han var bästa vän med de tre snygga tjejerna i hans klass.** Minns en gång när jag kom ner för en trappa och de satt i fönstret, jag gick förbi och han sjöng lågt och intensivt och såg på mig: "Jag ser, jag ser bara på tv." Jag kunde ha fallit död ner. För jag vågade inte ta stegen fram till honom. Jag var oskyldig och känslig och ett luttrat maskrosbarn. Den spänningen är jag. Det var nog på våren. I sjuan tilldelades jag skolans lyrikpris, som faktiskt varje år under högstadiet. Det är en omskrivning för att jag vann skolans dikttävling. Men vad är väl en poet mot en dansare? Nej, rätt: för en dansare. Funderar jag över med paradoxen som raster.
Skriver Hon som Tänker. Och därför är ännu mer tacksam för dansen.***
Nåväl, danskvällen:
Så vi dansade den där kvällen på Heaven, med ett avstånd på ungefär tre meter. Moves, rök, silver, blått, snurrande discokulor, moves.. det var euforiskt. Vi liksom dansade bara med varandra fast med/på ett betryggande avstånd. Lekte. Ja, ni fattar. Den glädjen. Lättheten. Och så stroboskopljuset på det. Rörelser i knyckig slow motion (ljus–mörker). Ljus–mörker–ljus–mörker. Rök. Det sa jag. Rök.
* Jodå, jag började läsa Allersromaner och Mysrysare i 3:an jämsides med Maria Gripe, Ursula K. Le Guin, Bengt Martin, Lotta- och Kittyböckerna.., dock ej Barbara Cartland på temat gestaltat i en shejk på fullblod i öknen galopperar förbi kameler och stöter som av en händelse på en "engelsk ros" (guvernant?) i en oas som väl var hennes specialitet. Malin (som var systerdotter till Johan, grannen/kompisen under mig och ett år äldre än honom – tant E for till sjukhuset med magont och kom hem med Johan vid 48 års ålder) var två år äldre än mig och vi delade böcker, speciellt under somrarna då hon var mest hos dem.
Barbara Cartland: denna uppenbarelse i rosa, cerise som drog åt karmosinrött och plymer. Apropå diskotek: hon såg ut att uppstå ur rök eller åtminstone några rökpuffar.
** De typiska Starlet-tjejerna.
Fais gaffe för en lång kommentar, tre stjärnor:
*** Jag skulle ha kunnat vara dansare men var för lång. Dansares kroppar måste till skillnad mot höjdhoppares idealt vara "likadana" som de andras: jämför Sergej Bubkas och Renaud Lavillenies kroppar. Det sistnämnda gör Armand Duplantis i Born to Fly. Det var vad som fick honom att inse att man jobbar med sina svagheter och styrkor utifrån det som är en givet. Att vara krallig som Bubka har givna fördelar och samtidigt nackdelar. Att vara graciös som Lavillenie detsamma. Det är ju detta som gör det så spännande, egentligen allt.
2005 vägde jag som minst 58 kilo, kilona bara rasade av mig när jag började träna, faktiskt från ena dan till andra (jag är 1.83) och jag var helt oförberedd. Måste öka matintaget enormt fast vi alltid varit så matglada i familjen. Vid 40 år (2010) hade jag "ämnesomsättning som en 25-åring" enligt ett knasigt gratistest som Mia och jag gjorde på en marknadsdag i Luleå. Mamma hade ju en teori om att ju fortare man äter desto mindre "fastnar det" och pappa var väldigt tunn. "Nisse, ät inte så snabbt, det fastnar inte!" (kaka i en tugga, äpple i två). Jag äter väl en sex–sju mål mat om dan, inklusive mellanmål.
Pappa skulle ha kunnat göra en instruktionsfilm i hur man "hystar in en kaka", med bibehållen stil (han "gick gärna på restaurang" som man sa då, vilket vi gjorde sällan, men i hans 20–30-nåntingår).
Var det Humphrey Bogart som stod på en pall i scenerna med Ingrid Bergman (hon var väl 1.78 har jag för mig: långa kvinnor tenderar att lägga på minnet hur långa andra långa kvinnor är).
Ah, nu kom jag ju genast att tänka på "en liten rund man" på en biograf på Sveavägen, när jag väntade på Karin, som helt fascinerad kom fram till mig och snicksnackade: om just korta män som vågar prata med långa kvinnor. Han upprepade: "You are amazing!" Med eftertryck och betoning på varje stavelse. Sen mötte jag honom på Daglivs igen, Fridhemsplan, han sa detsamma: "You are amazing!" Han jämförde i alla fall sig själv på bion med Mick Jagger och menade att små runda män kan få ökat självförtroende om de är "framgångsrika". Och då vågar de prata med långa tunna kvinnor. Då behöver de heller inte "potensmedel". Potensmedel sa han lika många gånger som amazing. Det var hans analys. Mick Jagger – framgång – långa kvinnor – minskat behov av potensmedel. För att man visst kan dö av en överdos: det upprepade han också. Just det, det var ju om en kort man vinner högsta lotterivinsten och då köper potensmedel för hela vinsten för att våga prata med långa kvinnor [oklart samband], som det lätt kan bli för mycket. En helt ny vinkel, en som i alla fall inte jag har reflekterat över tidigare. Han var underbart underhållande där i väntan på Karin!
Förresten ser jag fram emot Carolina Gynnings dag i Stjärnorna på slottet. Enda säsongen BB jag såg var när hon var med (har inte sett ett helt avsnitt vare sig före eller efter) och hennes säsong missade jag ett enda (!) program, såg också de där, var det söndagkvällarna med Adam Alsing? Röstade och röstade på henne. Sen såg ju Helena och jag två säsonger Robinson ihop. Det var den eran.
Anja Lundqvists dag i Stjärnorna... var så bra. Kul att det vankas en uppföljare till Tillsammans (2000). "20 år senare", samma skådespelare förutom Michael Nyqvist som är saknad.
fredag, januari 13, 2023 at 08:02em Eller egentligen 2014:s (och här är den på bild i telefonen från när Tereza och jag fikar på Citykonditoriet och jag visar henne!). & Other Stories. 
Varmt lästips: Torbjörn Elensky, Absolut text: Om att läsa världen.
söndag, januari 1, 2023 at 07:34em Vi är i år 2023. Ett alldeles nytt oskrivet rent år finns framför oss. 
Nyårsgrill hos Christina och Johannes, så otroligt fin afton hos dem. Här är de.
Christina och jag är två i ett litet gäng sen några år. Grillen är deras nyårstradition. 
Det blev inte klänning för mig utan & Other Stories från topp till fotabjället. Äggskalsvit broderad klänning/topp, ljust blå raka ganska vida jeans i kraftig bomull, de underbara bruna "dundonen" aka moon bootsen.
Johannes är Chief över allt det grillade! In i hörnet ligger min välmarinerade lax och gonar sig och steks.
När de tittade på lägenheten visste de att det fanns en "balkong", de ringde till mäklaren och undrade om det var grannarnas gemensamma som de hade mitt utanför. Men det var deras om 100 kvadrat. Häpp! :) 
Magnus och Margareta. Johannes satt bredvid och vi pratade om Markaryd, The Beatles, Bob Dylans kristna period, att lyssna till sångers texter, "lyrics" – sånglyrik, eller inte, Charles Bukowski.. nyår vid millenieskiften, också tusentalets.
Johannes fantastiskt goda potatissallad, lax på min tallrik. Erno bjöd på finsk kanellikör och Malin och jag trodde oss känna igen varandra från någonstans ifrån men kom inte på varifrån det kunde vara. 
Vi pratade om tiden när man inte visste riktigt vad man lyssnade på, eller på vem: Michael Jackson och "Billie Jean".
Hemma: min prepp! Johannes var imponerad, han uppskattar när man gör sånt som att skriva "lax i marinad" på folieformarna. Old School upbringing.. Han skulle ha öppat kylväskan vi bar med oss till havet runt 1977–1983.
Tarte au Citron har jag bakat, Maria Zihammous recept. Det blev inte Angel Food Cake pga att den är avancerad att få till och i gasugnen har jag inte provbakat den förut. Johannes berömde den intensiva smaken och att kakan är syrlig och inte söt. Jag ökar med 1 citron i receptet och extra mycket finrivet citronskal (från fyra citroner till fem). "Solvarma citroner."
Gissa vad vi lyssnade på vid tolvslaget? Precis. ABBA. Malins snälla hund är gammal och helt döv och reagerar inte längre på fyrverkerierna. 
Moët. 
SL de lurifaxarna drog in bussar utan att tala om det. Så på väg hem var vi några väntande bussresenärer som haffade en taxi och for till t-banan Medis ihop, jag råkade också fota ljust blå jeans och moon boots några timmar in på det nya året: 2023. Så framtiden och det nya året är rent framför oss, tack Gud.
De bad oss ta med allt som var över! Annars får de äta bakverk i veckor. Så jag har ugnsbakat laxen som blev kvar idag och ätit citrontårta. Igår såg jag Sjärnorna på slottet, som jag har gjort varje år utom ett som det har sänts, vad jag minns. Bob Dylan, Ring Them Bells.
I fredags tränade jag med Sylvia, Mirans pass. Adnan ska sluta med Skivstång Intervall, jag "han börjar bli gammal", Sylvia "haha, vad du är elak". Så är jag ju typ femton år äldre än honom. Miran och jag pratade i omklädningsrummet (det var faktiskt så Sylvia och jag blev träningsvänner, runt 2014 kanske, på F&S i Farsta och sen var hon på glögg hemma i Gamla Enskede). Hon "hör du, är det 'Bra vibrationer' i ventilationen?" Med Kicki Danielsson.. Sannerligen. Graza och jag har nyårsmessat, de hälsar på hennes bror i Florida. Vi hoppas vi träffas i år. Vi firade nyår tillsammans hos dem i Gdansk 2010. Till Grazas svärfars generöst tilltagna gryta bigos som hade långkokat i tre dagar, och Olgas piroger. Olga som är sjuksköterska och hade arbetat natt till nyårsmorgonen och bakat piroger på dan. 31 december 2010.
Lovisa
Nyår hos Graza, Robert och Maja i Gdansk 2010.
Graza i köket och imma på kameralinsen pga att jag fotade mycket nära farfars bigos.
Farfars (alltså Grazas svärfars) vittberömda bigos. 
Robert, Olga, Graza och Anna vid tolvslaget.
Olga, nattens och dagens pirogbakerska och sjuksköterska. 
Graza och jag säger Gott Nytt År. 
Farfar Krzysztofs Zrazy var också så god. Farmors namn: Kazia. En förkärlek för z i Polen! Öht halvknepiga stavningar.
onsdag, december 28, 2022 at 10:25em Denna klänning bar jag första gången när Karin fyllde 30 år 2006. 
Moët & Chandon väntar på kylning och jag ska nog baka en Angel Food Cake. Systrarna Eisenmans.
tisdag, december 27, 2022 at 10:14em Julsmörgåsar hos Charlotte i hennes vackra hus i Bagarmossen. 
Julafton hade Isabella gjort massa Quiz, med frågor om henne själv, ungefär av den här sorten: "Hur många år spelade Isabella cello?" "Vart for Isabella på klassresa 2014?" Vid två på natten hade de kommit igenom tre! Hon, Charlotte och Lovisa. En köttbölle är en köttbölle är en.. Anders delikata trillade julköttbullar på min assiett.
Vi lyssnade som sig bör till Händel och timmarna försvann i ett nu i vindlande samtal. 
Stig Björkmans film om Joyce Carol Oates: Joyce Carol Oates: A body in the service of mind.
söndag, december 25, 2022 at 07:32em I dag är Frälsaren född. Heute ist Christus der Herr geboren Heinrich Schütz, Adolf Fredriks Bachkör, Drottningholms Baroque Ensemble, Anders Öhrwall. Högmässan i dag. Språket räcker inte till, mitt. Musiken är bryggan.
Daniel lagade karelsk stek dagen före Julafton och vi åt den till kvällen.
Tino är bedårande och högtidlig på det här julkortet som Renate postade. Kristina, Mattias syster, min f d "svägerska" sen 17 år tillbaka (!) gör också makalöst fina julkort för hand. I år med en ängel i trä (glorian? ersatt med det världsligt sakrala objektet). Blir väldigt glad.
Och en bok jag verkligen vill tipsa om och ge som present till varje person jag kan hela 2023 (kom jag på igår efter att ha börjat läsa bara ett trettiotal sidor). Jesuitpater Fredrik Heidings Lek för Guds skull (2020). Får mer än åtta stjärnor av fem ********* Har läst första delen, intervjuer med fyraårige Melchior, Edward och Gunilla Kinn Bloms son, skådespelaren Pia Johansson och tre benediktinsystrar vid Heliga Hjärtas Kloster i Omberg. Rik och skojig bok, varm.
I intervjun med Pia Johansson pratar de om den här sketchen med Dave Allen:
Och syster Katarina säger om Patti Smiths tolkning av O helga natt: "[d]ärför att när hon står där och sjunger 'oh light divine' eller hur är det nu ... då blev det så sant." (Heiding, Lek för Guds skull, 2020, s. 56)
Daniel är färdig att ställa in Karelsk stek 2022 för långkok i ugnen, elva tolv timmar.
Några av julklapparna som Daniel gav till mig.
Reapaket, pragmatisk julklapp, från mig och & Other Stories i veckan. Första vinter"skorna" sen 2019. 
På franska: bottines.
Kaladium som inte vill vara i vinterdvala och en julstjärna. En övervintrad julstjärna från 2020 är inte i bild.
Denna Le Jardin des Modes var den första modetidskriften jag köpte efter flytten till Paris 1992. Läste Divan från när jag var i psykoanalys 2006–2010. Och Siri Hustvedts roman Ögonbindeln (1992). Älskade Vad jag älskade (2003). 
Maria var då en bekant till mig som också hade varit i analys och som var käresta till Lars Norén nån gång i slutet av 60-talet, början av 70-talet. Norén var ju också det (analysand). Kom osökt att tänka på det nu när jag skriver en "bildtext". Här är rummets Lars Norénsamling. Det slutna rummet (1997) är Mikael van Reis avhandling om honom.
Öppnade den svarta dagboken och hamnade i 25 juni 2002:
Lasse låg i sin lilla bärvagn och gurglade och pratade och skrattade. Han är oerhört söt. Hans fötter är lika rörliga och uttrycksfulla som händerna. Det är en stilla afton. Fåglarna sjunger klart och tydligt. Nu är det vindstilla. De sjunger intensivare för att natten kommer. Natten som nästan saknar mörker. De sjunger, det är som stämmorna av rädsla i en madrigal av Gesualdo. Peter ringde igår. Han hade haft ett möte med Isabelle Hupperts agent. Hon har fått se Blod. De ska träffas igen i Paris i augusti. Jag bad Peter ta med sig marklavendel från Provence. (Norén, En dramatikers dagbok 2000–2005, opaginerad, 25 juni 2002)
Letade fram en Julafton, 2001. Minns det som att han vill(e) vara ensam under julhelgen. Sekulär jul:
Vaknar 7. Har ont överallt. Fötterna, magen, halsen, lederna, käken. Jag är verkligen nedsliten. Jag är bara kropp. Allt tar så lång tid. Jag förstår inte varför jag ska klä på mig. Jag förstår inte varför jag ska stiga upp. Vagt tänker jag att jag ska börja träna långsamt efter nyår. Långsamt, stilla – det är mina viktigaste ord. Kallt i natt. 28 minusgrader i Roslagen. Flera hushåll utan elektricitet. Tände ljus. Väntade på gryningen. Masja ringde kl. 8. Hon sa att hon skulle sända sms under dagen. Gick ut kl. 10. Handlade på Baronen. Då var det mildare. Pratade med Linda, Nelly och med Lennart Mörk. Linda är på Ingmarsö. Känner mig bättre i magen. Det ord som flest människor använder oftast är ordet 'jag'. På listan över de mest använda orden på jorden förekommer ordet 'coca-cola', både i tal och skrift. [...] Har arbetat på de bägge pjäserna. Sovit en halvtimme. Såg på Kalle Anka. Tänkte på mina föräldrar, Britt och Matti. Jag känner mig inte ensam. Se om jag kan äta. Kanske skriva lite mer sedan. Det skönaste, nästan, som jag vet, är att somna mitt på dagen och veta att jag inte behöver uträtta något mer. Jag vet inte längre vad jag har för känslor. Jag behöver komma tillbaka till mig själv. Vad är det? Jag kan ge värme och närhet, men jag är så suddig och anonym och frånvarande i förhållande till mig själv just nu. [...] Jag orkar inte med människor. Vill inte prata. Har inget att säga. Ibland tror jag att jag är kvar i Berlin. Saknar parken, balkongen, anonymiteten. Gör jag det? (Norén, En dramatikers dagbok 2000–2005, opaginerad, 24 december 2001)
Lars Norén i mitt hjärta.
tisdag, december 13, 2022 at 08:22fm
jag vill stormkoka en het molnbank
ge dig den
jag vill så mycket
trapetskonstnären har sålt sin trapets
det strålar i mig av saknad
genom gatorna milsvida fönstersmygar brinnande stjärnor av vitt glas
åh! den var av guld, mitt soldjursleende
Lovisa
Råkade igår se vad som visade sig vara Den dokumentären om prinsessan Diana, på SVT Play. Filmisk, värdig, episk, och hela 80-talet och 90-talet kommer tillbaka till en. En sorg. Minns den förmiddagen, 31 augusti 1997, när hon hade dött. Jag var nere på Seven Eleven på Valhallavägen och skulle handla något till vår sena frukost på balkongen och såg löpet. Kollektiva minnen. Begravningen. Det oerhörda talet av hennes bror. Narrativet. Minns när pappa väckte mig på morgonen när Olof Palme hade skjutits. Den grå dagen i det töcknet, tiden la sig som en obarmhärtig filt över oss. Minns att Elisabet, Anna-Karin och jag var i kiosken på Kalendervägen (tidningskiosker när det onda händer?) och rondellen till Sjusovaregatan i gråljus. Ett före och ett efter. Recension av Ed Perkins dokumentär The Princess i The Guardian. Dokumentären fick mig att associera till den här videon och Boards of Canada 1969, Julie And Candy:
lördag, december 10, 2022 at 09:44em Jag kapade sladden till min tidigare älskade kökslampa från Gamla Enskede som nu är hallampa. Snålade sist när vi gjorde det för jag ville inte ta av för mycket heller. Å andra sidan är det ju bara att byta till en längre igen tänkte jag i veckan. Nu kan även långa jag stå under den med skor utan att nöta huvudet. Briljant!
Den buteljgröna ullkappan är rea & Other Stories 2017, två blå/grå sneakers är Daniels och de vit/röda är mina, från 2013 (!)–2022: 'höstens sneakers', de grå vinter som jag har mest nu skymtar lite. Klädkammaren rakt fram har en inbyggd skohylla också, som passerar bortanför hallvägghörnet. Mössorna som skymtar är nog 2013–2020.
1, 2, 3, 4 överst: jag tände prick 17.52! På köksbordet: 2023 års almanacka, Terrene från Paperblanks.
Lovisa
Hemma i eftermiddags. Matt dagsljus trots att vi är på nionde våningen. I Gamla Enskede bodde jag på en halvtrappa, fast där var å andra sidan 3.20 i takhöjd (därav lampsladdlängdens vara eller inte vara) och också vita väggar förutom i hallen som jag renoverade själv några år före stambytet. Drog av lager efter lager gamla tapeter. De hade bara tapetserat över. Längst ner är ett foto på hallen där. Enda rummet med 'mellantak' och i dag gängse takhöjd.
Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur i hallen.
Min som en orientalisk matta fina almanacka (Terrene).
Här är hallen i Gamla Enskede. Sen tog jag fram rågolvet, eller Peter och Roger gjorde det. Taklampan som har följt med sen Vasastan (liksom den rosa över köksbordet) hänger numera i rummet med den bruna byrån.
Lovisa
Hemma i Göteborg runt 1991.
Charlotte, Lotta, och jag gick en fotokurs och jag fick låna lärarens Leica. Lotta och jag läste franska ihop, hon gick teknisk och jag ekonomisk på Katrinelund (skulle så klart ha gått samhäll på Hvitfeldtska eller humanistisk på Schillerska). Men hur länge lånade den snälla läraren ut kameran och när var fotokursen? Ödet: jag minns bara kameran, inte alls läraren.
Mattias som gick avslutningsvisningen för mig, på Designskolan våren 1991. Han vågade inte komma hem till mig själv hur fashion han än ser ut (jag skulle visa dansstegen) så han tog med en polare, en av Göteborgs första raveare: Christian. Mattias läste grafisk formgivning på Folkuniversitetet, sedermera på Berghs i Stockholm.
Utsikt från min första lägenhet, högst upp i huset på Övre Olskroksgatan 24. Jag gick alltså Designskolan och Folkuniversitetets konstnärliga grundutbildning på våren och Tillskärarakademien på hösten. Det var här på skolgården man kunde se den blonde i Stonefunkers osäkra sina steg sommarmornar. Han klev ur Per Åhlins animation och rakt in i solskenet. Första gången jag såg Lena M står i ett förklarat ljus. Laxrosa strumpbyxor, hårstrån som stack ut ur strumporna, tvär knallröd lugg, svart sammetsklänning. Hon är sex år äldre än mig, jag var yngst i klassen på FU. Mattias och jag blev ett par på sommaren (han var min första pojkvän och jag hans första flickvän) och när vi flyttade till Stockholm, han från Göteborg och jag från Paris, då utbrast grannens dotter "ni ser ut som ni kommer från 50-talet", i hissen. Mattias älskade Bauhaus, Gaudís Barcelona och jag sekelskiftes-Paris. Och så bodde jag ju i Pavillon Le Corbusier, i Paris. Vi var ett par i tretton år.
Här är jag på en mur vid Tjolöholms slott, slottet i Lars von Triers Melancholia, Mattias har fotograferat. Bar nästan enbart second hand då, denna tunika var i en obeskrivbar solgul nyans, med vita blommor, i bomull. Min kära lärare Ammi på Designskolan gav mig två stora säckar med de kläder hon haft under 60- och 70-talen och sparat. Ammi och Kristina! I Melancholia "är" jag Justine. Och jag botaniserade jämt i Göteborgs secondhand"er".
Karin och Satu på Tillskärarakademin. Här är Lotta och jag i Lousiana. Hon har fotat mig mitt i språnget, hösten 1991. Svarta byxor och Dr Martens är Mattias influens.
Foton: tant på tåget till Louisiana. Å världen var full av tanter och stillhet. Lotta när vi badar i Delsjön. Som den lille havfrue och en skulptur av Brâncuși. Mattias och jag var i Hovs Hallar. For på småvägar i hans första folkvagn. Vi lyssnade på Lars Gullin, Jan Johansson och Tomas di Leva, när han var inspirerad av Talking Heads. Den skeppsbrutne och Jag och Fred Astaire. Vi älskade Bergmans filmer och därför var vi på vift till Hovs Hallar. Sällskapet som silhuetter dansande längs med klippan, den sista scenen: där satt den. Sen var det ju ständig Bergman-festival i den lilla biografen i Saint Michel, där var vi när han kom på besök i Paris (vi hade ett så kallat distansförhållande i tre år). Intressant salong, den lutade uppåt så det kändes som om man satt i ett startande flygplan med duken i skyn. 
Fast här har jag ju svart, i Vasastan. Sprang några gånger men det var förjolat trist. Plötsligt hägrade drömmen om Brooklyn Bridge och New York Marathon. Men den gick snabbt över. Och så i den absurda röda solhatten från NK, 'echinacea', äh skämtar bara. Svart och lysande orange, 2014 tror jag. Fotot finns men allt som finns syns inte sa hon förnumstigt.
Lovisa
Vi hade helt fantastiska avslutningar, både på Designskolan och Folkunversitetet, efter ett år tillsammans på båda.
Designskolan: Ammi bjöd hem hela klassen till sig på Prinsgatan.
Folkuniversitetet: teckningsläraren och målarläraren var gifta och bodde i ett ofattbart hus i Göteborgs skärgård. Vi fick se en karatefilm om "hjärta och hjärna". Efter middagen sjöng vi och stod på led för att spika i den spik vi hittat i en ask, som påminde mest om oss själva, i en balkonglist. Anders klinkade i finaste bemärkelse på gitarren och vi hurrade. Efter middagen minns jag, då tog målarläraren mig åt sidan för att varna mig för Torsten, Folkuniversitetets vaktmästare. Det var inte nödvändigt (är ju luttrad hur "arty" jag än kan verka, har vissa tacksamma likheter med Annette Kullenberg).
Torsten hade skänkt mig en svartvit tv.
Dessutom ville han att jag skulle komma in på kontoret en dag. Han undrade om jag ville tjäna 20 000 kronor på 40 minuter. På lättklädda eller om det t o m var nakenbilder som skulle skickas till "slutna läkarsällskap i Polen." Vilket tankeväckande uttryck det är: slutna läkarsällskap i Polen.
Och kanske ville han sen ha tillbaka tv:n?
För på nåt sätt hade Torsten fått fatt i mitt telefonnummer på den tiden med tja telefoner. Så han ringde en kväll. Jag är dock ibland ganska lomhörd och förväntade mig inte att han ringde så när han sa att det är "Torsten" sa jag "va, är det posten??" han sa "Torsten" och jag sa nåt i stil med "ursäkta jag hör inte, är det posten?", och jag minns inte om det var efter tredje "Torsten" som han la på. Då gick det upp för mig att det varit Torsten, men så snopet och avväpnande. "Jag HÖR SÅ DÅLIGT ÄR DET POSTEN?"
Sen hade ju Mattias kul åt den tv:n.
För satte man på ettan försvann tvåan och vice versa. Så bytte man kanal måste man varje gång ställa in den andra.
torsdag, december 8, 2022 at 05:01em i en fin K-special, allt om Eadweard Muybridge. Länkar till två halvt bibliotekariska bloggposter: denna och denna.
Och här har vi de rosa Reeboksen som förekommer i en av posterna. Om jag inte missminner mig är fotot från rundeln Slussen på väg i eftermiddagssolen för att träffa Jossan! Jag gör vågen för minnet, allt vi har innanför pannbenet. Och bonus, den enligt Karin: 'du är lika galen som Madonna'-blicken hemma hos Gunnel och Jenna. M vid tiden för Hung Up, Jump, Get Together när jag tränade och dansade så mycket. Klänning över byxa är style Edith Bouvier Beale, 'pants under a skirt' i Grey Gardens. Jackie O:s kusin. Två stilikoner. Manchester, white tech.
Lovisa
The Smiths The Boy with the Thorn in His Side (release september 1985) och Heaven Knows I'm Miserable Now (maj 1984). Han är känsligt vacker och autentisk, Misery Mozzery, Morrissey: Moz. Sublim dans.
Bonus How Soon is Now? (1984). Gör att jag tänker på Earl's Court. Hypnotiserande.
lördag, november 26, 2022 at 05:40em Vi träffades efter hennes träningspass idag, på Friskis yes. Charlotte är arkitekt! Min fina vän, vi har bland annat sett Norénpjäser, ett otal antal filmer, ätit Oscar II:s tårta tillsammans och firat min födelsedag med varsin* Dark 'n' Stormy på dåvarande Zink Grill på Biblioteksgatan. Blandade av en av stans mest excellenta drinkmasters, om inte den. Dark 'n' Stormy är på Gosling's rom, inget annat, och den är Bermudas nationaldrink. Isbergsteknikern Hemingways – och sen 00-talet även min – favvodrink. Dark (mörk rom) and Stormy (Ginger Beer). Idag ansedd vara en drink för farbröder.
Jag åt saffransscones och en kanelbulle till tre påtårar kaffe på Bröd & Salt, Götgatan. Vi pratade om Lars Noréns dagböcker, om kriminaliteten i Mexico City och om en marxist med cowboyhatt i England, m.m. Mexico City bland annat utifrån en bekant till Charlotte som gav sig ut på vandring i Colombias djungler ensam. Charlotte var volontär hos honom med hatten, efter att ha sett en pytteliten annons i en engelsk dagstidning. Så gjorde vi då. 
På t-banan hem kom jag att tänka på Eurythmics There Must Be an Angel (Playing With My Heart), som jag hörde första gången i skivbutiken i Torquay, när Christina, Maria och jag var på språkresa med STS. Vi delade familj med tuffa Wara från Stockholm. EF-discot var the place to be och där spelades Baltimora Tarzan Boy. Så när jag satt i mitt rum på Sjusovaregatan hörde jag hur Johan i sitt rum under spelade den. Lycklig jag blev. Man visste ju ofta inte vad det var man hörde, för att kunna "leta fram" det..
* snålt när man fyller 40 om vi nöjde oss med samma
Lovisa
Om min familj. Mormors syster Selma var finsömmerska.
Foton på mormor och morfar, sen mamma och pappa: 
Pappa var politiskt marxist – han röstade på KPML(r) som han menade var på riktigt, dvs ett parti som var för arbetarna på Volvo och SKF t ex och inte KFML som var för 68-studenterna – och vad gäller arbetet och bildningen konservativ arbetarklass (litteraturen, Bolsjojteatern etcetera). Han var begåvad, klok och skarp. Mamma sa jämt "det sa Nisse redan på" 60-, 70-, 80-talet. Hon berättade om hur han alltid läste, kassarna med böcker från biblioteket (ryska författare som Nikolaj Gogol, Nils Ferlin, klassikerna, allt). Mamma hade stor glädje och kraft i allt hon tog sig för i arbetet. De 14 syskonen fick det hemifrån, på pappas sida var de åtta syskon. Min morfar föddes 1882, farfar 1889. I mammas familj var åtta av barnen tvillingar, fyra tvillingpar. Pappas ena bror dog ung och hos mamma skulle de ha varit 16 barn, de sista tvillingarna dog innan födseln. Pappas bror dog i en olycka med en häst.
Om somrarna när mamma arbetade på Bogö i Bergsjön och vi var på vårt lilla lantställe i Dösebacka, ungefär en halvmil utanför Kungälv, då började hon cykelturen (mestadels på E 6:an!) till Göteborg säkert vid fem på morgonen, de började förbereda tidigt. Hon cyklade in till Göteborg och hem igen, ibland med en back läsk surrad på pakethållaren, hur nu det gick till. Så otroligt stark och hur lätt allt gick. Hon hade själv bekostat Konsumskolan på 50-talet, på Bogö arbetade hon i charken och i delikatessen. Hon började sitt arbetsliv som hembiträde hos en läkarfamilj och en direktörsfamilj. Hon kom att bli oundgänglig i familjen för spottstyvern 75 kronor i månaden (strumpor köptes själv på "lönen"). Ledig var hon lördag eftermiddag och söndag varje vecka, övriga dagar arbetade hon mellan cirka klockan 7 och klockan 20 samt hela kvällen och in på natten när det var bjudningar, då hon lagade all mat själv och ensam serverade. Hon sydde och stickade barnens kläder i familjerna. Hon sydde sina klänningar, exempelvis när Diors "New Look" blev en sensation då var hon "först" i Göteborg med den (hon konstruerade alltså även pappersmönstret själv). Fru Floberg (en av fruarna i familjerna) var helt tagen när de möttes på Heden och mamma i den klänningen. De båda familjerna var oändligt tacksamma och uppskattade henne lika oändligt, i ord, men på lönen – i realiteten – syntes intet. Hon fick i alla fall en vacker ring med safirer. Hon fick senare ihärdiga förfrågningar om att flytta med direktörsfamiljen till Frankrike.
Före mormor dog var morfar inte sjuk en dag i livet, har mamma berättat.
Morfar hade tänkt emigrera till USA och avreste också med Amerikabåten i början av 1900-talet men kunde inte glömma mormor som han redan hade träffat och kom tillbaka hem till Bohuslän efter två år. De gifte sig och fick faktiskt ett eller två barn vartannat år i nästan drygt två decennier (tre år mellan en moster och fjärde tvillingparet som var det sista när mormor var 42 år). Mormor mottog två kungliga diplom för att gårdens mjölk var en av Sveriges renaste i tider av tuberkulos, d v s före pastöriseringen. Första barnet kom 1912, 1914 första tvillingparet och 1916 det andra: fem barn på bara fyra år. :)
Jag är yngst av alla kusiner på både mammas och pappas sida och hade runt trettio kusiner från början, det är sex år mellan mig och Margareta som är nästa. Min yngste morbror hade hand om föräldragården till sin död. Yngsta mostern (i sista tvillingparet), också sedd som "åldringsvårdarinnan" som den sista dottern i en barnkull blev, fick sin utbildning bekostad av en prästfamilj som hon hjälpte hela livet, hon var distriktssköterska på Kungälvs lasarett och blev under 1980-talet diakonissa.
Mormor och morfar var alltså jordbrukare och hade en gård med hästar, kor, grisar och höns i Bohuslän, farfar arbetade i stenbrott och de bodde i ett tidigare soldattorp i Västergötland. Han blev 96 år och dog 1985.
Lovisa
Här är ett ateljéfoto på mormor, Lovisa Matilda, med brodern Axel. De tre systrarna var ganska jämngamla, medan Axel verkligen var lillebror. Systrarnas namn: Viktoria, Selma och Lovisa. Viktoria var rödhårig, Selma ljusblond och Lovisa mörkt brunhårig.
Jag lyssnar på Anna Magdalenas notbok, Anna Magdalena Notenbuch (Clavier-Buchlein III): Bist Du Bei Mir, BWV 508 (Attrib. G.H. Stolzel), solist Ingrid Kertesi, Camerata De Budapest, Johann Sebastian Bach, här.
Anna Magdalena var Johann Sebastians fru, och hovsångerska.
torsdag, november 24, 2022 at 11:22em Med litt.vetarna igår, Karin, Helena, Ylva och Christina! Först var vi en kort sväng på Biblioteket Live men kollade mest stället. Helt fantastiskt fint med små prång och vrår och våningsplan. Lite folk. Väl på Olivia åt jag en pasta carbonara (linguine, guanciale [baconet], äggulor, grädde, gran padano, svartpeppar, bröd) till ett glas Chardonnay Pratorotondo. Karin och jag pratade om kloster och kyrkor i Florens, öht om Italien och om kyrkor i Stockholm, och om hennes italienska väninnor, om Boden. Hon postade en dikt av Annelisa Alleva till mig utifrån vårt samtal igår, en italiensk poet vars dikt Karin ur ett urval översatte till svenska, i samband med att hon organiserade en fotoutställning med kvinnliga italienska poeter på Italienska kulturinstitutet.
Det här är ju roligt, gamla Debaser Medis scen inne på Biblioteket Live. Här var jag senast, kan det ha varit 2016, när Daniel och Katatonia hade sin Stockholmsspelning, Henrik och jag gick. Och Henrik backade hela tiden längre bak för det var så vansinnigt högt och metal, inte vad Henrik lyssnar på. Jag stannade efter. En kille, ett enträget fan följde Daniel tätt hela kvällen, ända till 4-snåret. Som en liten nisse fast med långt hår och utan skägg. Bhagwan nu.. (?!)
Tomt i baren, f d Debaserbaren alltså.
Tränade ett pass 19, lyssnade på min Spotifylista 2020 dit och hem, två låtar: Reborn, 2:a på listan, Kanye West och Kid Cudis projekt Kids See Ghost och Once in a Lifetime med Talking Heads. På texterna! Och så lyssnade jag på Kate Bush och Houdini från albumet The Dreaming (1982). Igen, noga på texten. Som handlar om utbrytarkungen Harry Houdini och hans fru Rosabel. Runt 2005 var det nog, då var jag så betagen av Kate Bushs gestaltning av deras kärlek i denna låt. Albumets bild är en illustration av versraden With a kiss, I'd pass the key.
Lovisa
Everybody thinks you'll never make it
But every time you escape
Rosabel, believe
måndag, november 21, 2022 at 09:37fm Jag är så glad när jag kommer hem om söndagarna, efter mässan.
I går på Kristi konungens festdag var det speciellt festligt. Biskop Anders ord, jag önskar att så många fick höra dem. Får höra dem.
Kören och solisterna sjunger i sanning gudomligt. Gloria, Kyrie eleison. Det doftar av rökelse. Förväntan bland systrar och bröder. Kyrkorummet är värdigt enkelt, skönt.
Jag sitter ganska långt bak, B säger att han inte ser mig, men då talar jag om vilken tröja han hade på sig (varannan måndag): i går svart med korta ärmar. :) Jag ser alltid hans rygg, han sitter långt fram i mittenraden.
Jag är glad i hjärtat när jag går därifrån, en stilla glädje som värmer i kroppen. Som bär en genom gatorna av pur säljhets.
Min bakgrund är religiöst tvehågsen. På mammas sida finns kärv individualistisk protestantism (Bohuslän, påverkan från Schartau), en av mina mostrar var distriktssköterska och diakonissa. Pappa var marxist och hade samtidigt en stark längtan och dragning till det kristna, till exempel var rummets bibel det första han letade fram om vi bodde på vandrarhem. Han läste gärna och ofta Bibeln och ville alltid diskutera tron med min moster. Egentligen försöka göra henne svarslös med de gamla vanliga argumenten (brödundren, Jesus gick på vattnet, uppväckte Lasaros.. bevisa det du). Vi åt söndagmiddag tillsammans och det hände ganska ofta att min moster t o m satte i fel strupe av "samtalet" och vi måste dunka henne i ryggen. Hon fick inte fram orden, sprang ibland ut. Tacksamt för en "skeptiker" som pappa (både mamma och pappa hade ett inre ljus om söndagmiddagarna). Jag gick i Kyrkans barntimmar, bad aftonbön varje kväll, är konfirmerad (tack Schartau).
Så här kan du börja (t ex om du är ateist, agnostiker eller medlem i Svenska kyrkan, som många konvertiter kommer från och jag med), så här gjorde jag:
Det dröjde ända till i höst innan jag vågade mig till Sankta Eugenias mässa. Jag är ovan vid liturgin och var rädd att göra "fel" (haha, Augustinus har ett och annat att säga om det tänket.. ). Efter höstens söndagar kan jag inte undvara att gå dit. Du kan också prova.
Man blir samlad i tron. Det pratar vi om konvertiter och katukumener.
Ett sätt att läsa kontemplerande kan vara att börja morgonen och dagen, eller avsluta den, med att läsa:
Ett kapitel i Nya Testamentet, förslagsvis börja i Matteusevangeliet, och läs kapitel för kapitel.
Ett kapitel i Gamla Testamentet, förslagsvis börja i Första Mosebok och läs kapitel för kapitel.
För en kristen leder GT till Jesus. Bibeln är en helhet.
Läsa dagens andakt med Wilfrid Stinissen: I dag är Guds dag. En andakt för varje dag.
Läsa Katolska kyrkans katekes från pärm till pärm, några sidor varje dag.
Jag har läst Nya Testamentet på detta sätt i flera år, men har däremot fastnat i Gamla Testamentet förut, när jag har läst böckerna separat, här och där. T ex har jag fastnat i Moseböckerna. Därför läser jag nu ett kapitel vardera parallellt, och båda från början.
Katolska kyrkans katekes kan jag bara beteckna som en bladvändare. Där står vad jag jämt har reflekterat över, och hur, fast utan att finna det samlat nånstans, katekesen beskriver det jag har funderat över (!) och vägleder, mycket praktiskt och konkret. Jag har börjat ändra riktning i mitt liv, det är en livslång process.
Och:
Börja be, det kanske du redan gör. Fader vår, Jesusbönen, katekesen och Wilfrid Stinissen kan vägleda dig.
Signumpodden är ett varmt tips. Där finns så många intressanta samtal att lyssna på, med John Sjögren.
Ett enda fascinerande, provocerande tankeväckande boktips:
Joseph Ratzinger – Benedikt XVI, Gud och världen: tro och liv i vår tid: ett samtal med Peter Seewald
I Sankta Eugenia församling ges kursen Katolska kyrkans lära och liv, som börjar i september varje år. Den är också för dem som är nyfikna på katolicismen, och för katoliker som vill fördjupa sig.
Jag önskar dig Guds rikaste välsignelse på din väg till helighet! Ett mail med den avslutningen gjorde mig så glad (även om jag är glad för ett "ha en fin dag" också!) – det vill säga det hände mig.
Vi är insnöade i Högdalen!
Lovisa
Edit: faktiskt alltså (insnöade)! Precis här visar sig ju logikens brister.. :) Vad som kan bevisas är sånt som mängden snö.
lördag, november 19, 2022 at 06:10em Idag har jag tänkt på Annemarie och hittade flera foton på henne.
Här är från skolungdomens seglingar i Saltsjöbaden, här dansar hon, här står hon vid pianot, här är hon med sin bror och bara runt sju år, sig precis lik.
Annemarie var directrice på Svenska studenthemmet i Paris när jag bodde där.
Hon var en bullmamma, varm och klok, tog hand om alla vinddrivna unga, hade arbetat som SYO på Sigtuna internat.
Hon drog med en på saker om hon tyckte man arbetade för hårt.
Minns när hon tog med mig på en konsert i Citén, hon stampade fötterna i golvet lika mycket och högt som hon klappade händerna och ropade: BRAVO, BRAVO, BRAVO. De väna stiffa konsertbesökarna vände sig om i bänkarna och tittade förundrat på oss.
Vi var alltid välkomna till hennes kök längst ned i huset, för något att äta eller ett glas vin.
Hon ömmade för dem som inte hade rum, som Morgan, "kommunisten" som bodde i ett av allrummen. Han kom in på ett hörn och blev bästis, otippat kanske eller inte, med "EU-Calle" från diplomatfamilj. De diskuterade ALLTID politik. I alla fall när vi hörde det. De var ett tag som ler och långhalm, såg man den ena dök snart den andra upp.
Väl tillbaka i Stockholm fortsatte hon ömma för mig och trångt som vi bodde två i en liten etta på Östermalm, så fick jag låna hennes våning när hon hälsade på sin mamma i Schweiz. Vi bodde på Skeppargatan, Annemarie på Banérgatan. Jag tog hand om hennes post, alla vänner som hon hade, brevlådan var proppfulll.
Hon ringde bara sin barndomsvän Peter när det behövdes något extra i studenthemmet, Peter Wallenberg. Så honom har jag skakat hand med. Haha, och dessutom, kom jag att tänka på så råkade jag stöta till Per G Gyllenhammars bord på Mauritz Kaffe i Göteborg, en jul, så att hans te flöt ut över bordet, han tog det jättefint bara log och sa så där knarrande nåt i stil med: "det gör ingenting." Och.. även råkat ta Claire Wikholms vinglas istället för mitt, på en tillställning, hennes make påpekade det, han var inte lika blid och göteborgskt gemytlig som P G. Det var samma kväll som Janne Schaffer hade ett gott öga till mig. Janne vet inte att han förstörde Ted Gärdestads Gitarren och jag för en. Med de där ougrundliga eviga riffen. Riff, fast det heter det inte.
fredag, november 18, 2022 at 09:59em Alex pappa har sett The Crown många gånger. Serier har jag mest sett som slöseri med tid, t ex när Paris-Petra matade Vänner och Sex and the City och så första så klart, Twin Peaks som klassisarna på Designskolan (hösten -90, våren -91), var begeistrade i. Jag läser, lyssnar på musik, ser dokumentärer, ibland filmer. Eller jo, Lödder då. Fast bara när pappa bistert kunde undvara Rapport. Pappa avskydde som sagt allt amerikanskt och t ex Abba ("porr"). Han tyckte inte om vad Astrid Lindgren stod för, därav tålde han inte hennes röst när hon läste sina sagor högt. Precis som för Johan som bodde under mig var det som i Karl-Bertil Jonssons jul, hans högröda pappa som ryter: "Tyst, jag ser på tv!" Däremot högaktade han Tage Danielsson, eller egentligen Hasse och Tage, Lena Nyman, Gösta Ekman, Vilhelm Moberg, Kerstin Dellert*.. för att nämna några. Mamma och jag tittade jämt på Ingrid Schrewelius initierade modereportage, direkt från metropolen Paris, i Lilla Journalen. Hennes karakteristiska stämma och kunskaper i en tid då vindarna blåste snåla om det sköna.
Eller: vi tittade på Familjen Macahan hos Maria. Jag såg Lilla huset på prärien. I slutet av serien började tårarna rinna redan i introt varje avsnitt för allting var så fruktansvärt sorgligt (blev inte Mary, hette hon det, blind? Eller var det systern?). Ljuva smärta. Maria hade tre av Kortedalas mest eftertraktade bröder, som hade mycket omsorg om henne, lillasystern: P blond med rakt hår, mellanbrodern H rödlätt med krusigt hår och Daniel cendré. Vi såg G, Bagen med Cia Berg.
Maria och Lotta kom till vår klass från Talldungeskolan i fyran. Marias pappa var ingenjör och mamman studerade sent i livet, Maria var den enda i klassen som bodde i villa. Lotta bodde i radhus**, Andreas i "kaninburarna" (ett slags radhus) och vi andra i hyreslägenheter. Dessutom hade hennes familj två lantställen, i både Alingsås, ett riktigt Madickenhus som jag minns det, som grosshandlarvillorna i Gamla Enskede, men minnet kan spela mig ett spratt: allt var så STORT och SJANGDOBELT dåförtiden (eller tvärtom elände, samtidigt ljust), vid sjön, och så ett hus på Rossö. Jag fick följa med till båda. Vi var nästbästisar fyran till sjuan för Lotta var och förblev nog hennes "första, etta". Christina var "bara" min, sedan S helt kallt hade dumpat henne för Tina när Christina flyttade till Bergsjön och skulle byta skola, men stannade kvar! Sveket. Innan dess var det några års triangel om C, hela lågstadiet.
Christina och S hade hästarna och ridningen gemensamt, C och jag annat: att sova över hos dem i Bergsjön, katterna, nymfparakiterna som flög fritt i lägenheten och som åt från tallrikarna, hade ätit upp bitar av lampskärmarna, hamstrarna, fiskarna, mamma och pappa, tre systrar och en bror. Hennes pappa hade en vän på besök och hade handlat Singoalla och andra kakor men vi fick inte smaka. Såna där blöta gifflar som påstås vara kanelsnäckor, som fanns hos Johan också. Äldsta systern och hennes kille sågs ibland mest som en hög täcken med armar och ben och ostyrigt hår. Om lördagarna sov jag över hos Elisabet, med Anna-Karin, söndag klockan elva var det finsk svartvit film på TV1 eller TV2. De sprang nakna i de finska skogarna. Elisabets bror älskade Eddie Meduza och Uffe Lundell. Vi gjorde chips efter recept i Starlet och köket blev så osigt att vi inte ens såg fönstret, det var före brandvarnarnas tid. Vi bakade chokladmuffins men hade inte bakpulver och jag sa att det går lika bra med vaniljsocker. Anna-Karins och Elisabets mamma hyrde ett torp ihop, dit fick jag följa med. På Tjörn eller Orust. Råkallt, höst i luften, dovlila tunga plommon som vi åt, i det utkylda köket.
I 7:an hade tre tjejer i klassen gjort abort, en blev, som 13-åring, gravid med en 11-åring.
Tre fina porträtt? Det svävas ut minsann. Men nu så, två:
Bernard Haitink: den gåtfulle dirigenten, på SVT Play. Och så har jag börjat läsa Elise Lindqvists Ängeln på Malmskillnadsgatan som hon har skrivit i samarbete med Antima Linjer.
* Och så trivdes han i Margits kök, på landet, kom jag osökt att tänka på
** alternativt kedjehus, alla vet hur väsentliga klassificeringar är
måndag, november 14, 2022 at 06:27em Idag körde jag det kortade lunchpasset på nyrenoverade City med Jonas A. Han är vig som en dansare och har mycket dynamisk rörlighet i sina Skivstång. Tror han tidigare höll i flexpass. Hursomhelst brukade jag gå på hans pass på Kungsholmen förut.
Vad gör inte där och då?! Inte riktigt samma feeling i skrift.. Han gick runt med stången i salen: "Åh leendet! [mitt] .. jag smälter!" Sen: "Kötta! Kött! Kött! Kött!" Spirituellt eller hur?! Ordet blev kött (där satt den – igen, huh).
Nästa vecka ska vi prova Biblioteket Live vid Medis en kväll, det ser jag fram emot. Och så ska Petra och jag promenera nån dag. Först gick vi Tillskärarakademin i Göteborg ihop, hösten -91, och sen ESMOD. Hon sa jämt att hon aldrig nånsin glömmer första intrycket av mig, jag oozade (sa hon) karisma. Jag var som en magnet. Det är för att jag visste att allt kött är hö..
Marcia Moretto In Memoriam, i Les Rita Mitsoukos sång Marcia Baïla länkad i posten nedan.
Moretto
Comme ta bouche est immense
Et quand tu souris et quand tu ris
Je ris aussi, tu aimes tellement la vie
Quel est donc ce froid
Que l'on sent en toi?
Mais c'est la mort
Qui t'a assassinée, Marcia
C'est la mort
Tu t'es consumée, Marcia
C'est le cancer
Que tu as pris sous ton bras
Maintenant
Tu es en cendres, en cendres
La mort
C'est comme une chose impossible
Pour toi
Qui est la vie même, Marcia
Et même à toi
Qui est forte comme une fusée
C'est la mort
Qui t'a emmenée
Marcia ..
Lovisa
Kate Bush Oh England My Lionheart live.
söndag, november 13, 2022 at 03:42em ligger uppe på SVT Play, även remaken. Originalet från -77 älskar jag, remaken är inte samma sak. De stränga lärarinnorna (häxorna) har lite samma stuns och attityd som våra i Paris. 
Det dröjde verkligen innan jag kunde se skräckfilmer igen. För när jag var tio-elva så hade Elisabets (klasskompis i ettan till nian) mamma en italiensk väninna på Kalendervägen som var först med videoapparat (haha apparat) i kretsen så då såg Elisabet, Anna-Karin, jag, väninnan och Elisabets mamma varenda skräckfilm som fanns att hyra i den helt nyöppnade videobutiken på Citytorget. Minns speciellt Exorcisten och Huset som Gud glömde. Vi åt chips och hade hur kul som helst. Föräldrar frågade inte vad man gjorde så mina visste inte. Bara det att när vi skulle konfirmeras så var Petras präst i Bergsjön på något vis involverad i exorcism. Hon berättade. Och då kom filmerna tillbaka till mig – när jag var fjorton. Så då ville jag inte längre se skräckfilmer, förrän Rosemary's Baby, 2016? Suspiria är ju inte alls skrämmande längre. Säger bara Resurrection.
Video Killed the Radio Star. Marcia Baïla. Ca Plane Pour Moi. Bonnie and Clyde. Bardot och Gainsbourg.. 
Apropå film så minns jag ju också när Petra N fyllde elva tror jag. Alla som var på kalaset, och Kjell och Micke var riktigt nöjda, satt vi som klistrade vid tv:n fast Petra var ute i köket och försökte få föräldrarna att stänga av. För de hade råkat hyra en gladpo*rfilm med Jarl Borssén. De lyssnade inte så noga när hon försökte övertala dem att komma ut i vardagsrummet. Pappan upptäckte det i alla fall kanske tio minuter innan den var slut. Så han stängde av. Besvikelsen!
Vad lär vi oss av detta? Bland annat att söndercurlande inte är "nyttigt" (nyttigt är ju ett gärna brukat ord i kretsarna f ö, Filippa gav några hårresande exempel – och jag ett, fast "omvänt"). Jenny från hotellen som är pedagog i grunden och rektor idag arbetade på en skola på Östermalm. Droppen var när en mamma ringde och bad Jenny hålla kvar telningen efter skolans slut, för att mamman hade sin balettlektion. Paradoxen. Det provocerande samvetet i en fallen värld.
onsdag, november 9, 2022 at 04:59em Sådär! Nu är den klar, portfolion. Finns alltså sen helgen uppe i de röda länkarna. I dag körde jag lunchpasset skivstång med Anna i Sickla som är så strålande bra. Brukade gå på hennes i Skanstull förut, när det passade. Nästa onsdag blir det kvällspass igen som vanligt.. så inget med Anna.
Kungsträdgården en söndag i oktober. Pizzor på Café Eugenias meny: Virgin Mary, The Saint, Lucia, The Vatican, The Pope. Söndagarna har varit underbara, soliga hela oktober, början november. Kaféet är som i Italien. Florentinska vibbar eller som i de små byarna högst uppe på bergens toppar i Toscana. Nära Lucca. Som ju för övrigt var Lars (Noréns) sommartillhåll. Jag ska sent glömma den porösa perfekta med det gula smältande i croissanten (eller italienska diton, vad heter det?) och tvätten på klykor och streck mellan husen, vi på en stenbänk i skuggan av ett träd på esplanaden.
