Dansens Hus Elverket, Halla Ólafsdóttir och Cullbergbaletten, Sylph: dogmatisk dans, Moules frites på Brasseriet och Yuksek, Beirut Ma Bet Mout

Vi hade en så trevlig kväll i torsdags. Först var vi på urpremiär av Sylph i Halla Ólafsdóttirs koreografi av Cullbergbaletten, på Dansens Hus, Elverket och sen åt vi på Brasseriet. Christina och jag åt Moules Frites "Hot N´Fresh" och Josefine spenatgnocchi. Vi delade på en flaska vitt och alla tre åt vi en cheesecake. Med Sylph drog Stockholms dansfestival igång, STLHM DANS, som pågår 4–14 maj. Platsen, speciellt Brasseriet, väckte direkt fina minnen, för runt kanske 1997–1999 var vi ofta på Brasseriet och åt, Henrik och Elisabeth och alla. Kul att avsluta danskvällen där.

En slags recension av dans kring den nyliberala guldkalven: Sylph (obs för så kallad falsk marknadsföring: pigga – och ironiskt nog artificiella – neonfärger på affischen):

Deprimerande. Christina skrev min devis "nyliberal dans" på sitt Facebook. Vi tyckte om när de dansade: det var kanske en kvart av en timme som de gjorde det. Känslan och uttrycket i helhet är människofientlighet. Humoristisk grotesk är genomgående inslag: Cullbergbalettens signum, sedan Birgit. Sylph är dansad ideologi, alltså den ursprungligen nyliberala – och ekonomiskt drivna, som alla dess avknoppade diskurser är – identitetspolitiska diskursen, till vilken särskilt känsliga unga värvas att förspilla sin tid på att kontemplera enbart vad som har med kroppar, "identitet" och sexualitet att göra.

Sylph centreras kring genus, kön, sexualitet och därigenom dikotomin gräns/gränslöshet: vilket gestaltas som anonymiserade "kroppar". Här kan med ett sakligt argument* invändas: vare sig isolering eller sammansmältning är relation (som kan vara det fenomen som är tänkt att gestaltas i Sylph): relationen är paradoxal. Exempel: en person är unik och samtidigt lik sina systrar och bröder. Språket och verkligheten tillåts att glida isär i den nyliberala bubblan = det är omöjligt att prata sig till kön. Sammanfattning av Sylph: det blev kort sagt en kladdig sörja av alltihop, i slutet ironiskt nog bokstavligen. Jag hittade dansen, fixade biljetterna. Hur jag gick till väga: jag sökte förutsättningslöst på Dansens Hus webbplats för att hitta en dansföreställning för oss och den visade sig vara genomsyrad av politiskt nyliberal ideologi.

* Sakliga argument: vad pådrivarna inom den nyliberala ideologin skyr mest av allt. Dvs det är givet förutsättningen och målet en rationell strategi, med en inte så liten humoristisk knorr (= effekterna).  Älskar den här låten med Yuksek, som jag råkade på, "Beirut Ma Bet Mout" och tack vare den en fint skriven text på konstnären Sirine Fattouhs webbplats: Beirut Never Dies Ma Betmout, a sweet self-explanatory Arabic rhyme. Apropå den här bloggpostens tema, som det kom att bli: även i hennes text syns de för systrar och bröder i världen, negativa effekterna av nyliberal global ekonomism. People "are heartbroken and tired, they say, of a life of instability".

Igår var jag på Thereses suveräna Skivstång intervall i Sickla, så fantastiskt bra!

Motvikt och sakliga argument aka grus i det narrativa maskineret kring nyliberala diskurser, som den identitetspolitiska: baksidestext till Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar: Den svåra konsten att vara tillsammans (2019). Avsnitt #466 i Catholic Answers Focus podd: Racism and Critical Race Theory.
 
Idag har vi varit hos Petra! Så fin eftermiddag. Med Vera, Lenita, Tove, Malva, Vanja och Lisa. Lisa hade med hemmagjord rabarbermarmelad (inte i bild – jag kom först :) och jag hade med en, som det visade sig, också uppskattad chokladkaka, med grädde och några blåbär på. Vi pratade faktiskt politik. Lisa sa att hon inte känner igen sig i Sverige, som det har tillåtits bli, hon tog upp Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige. Jag höll en liten historieföreläsning om de senaste trettio åren. Utifrån just det, ämnet i hans bok. Exakt: om den nyliberala undermineringen, även globalt. Om det växande prekariatet och bemanningsföretagen, om maktkoncentrationen–den ekonomiska koncentrationen. Lenita sa att det är läskigt, det att det händer under ytan, det som de gör, att vi inte har insyn. Det tuggas bara på. Det är ovärdigt.

Söndagsmässan och kyrkkaffe: samtal

Benny, jag och vanligtvis Madeleine dricker kyrkkaffe efter mässan och igår satte sig Ban hos oss. Vi hade ett fint samtal. Förra söndagen satte sig Tomas hos oss, roligt, han sa att han satte sig med oss "för ni såg så trevliga ut". Vi är så glada och tacksamma och pratade om söndagen och söndagarna på väg hem från kyrkan och Kungsträdgården, Benny och jag. Benny odlar chili i familjens växthus och hade med en egengjord Nagachilisås till mig i måndags – som är fantastiskt god och frisk, med ananas som bas. Naga är f ö världens starkaste chilis. Och till Emil hade jag med mig Maud Nycanders dokumentärfilm Nunnan (2007) på DVD, som han såg när den kom, men hade letat efter och inte hittat igen. Kyrkkaffe med kakor med Ban och Benny. Så fint.

Torsdag 27 april: från italienskaläraren till Claes P via Eros Ramazotti till sushi på Stig Lindbergs Eros
I torsdags berättade jag på förekommen anledning – en t-shirt – en anekdot om vår italienskalärare på gymnasiet för Daniel. Har inte tänkt på honom på år och dar. Sen klippte Linda mig. Hon reser snart till Spanien och berättade om någon från Peru, som lärde henne att förstå spanska hyfsat. Och jag berättade, via han från Peru och italienskaläraren, om honom som är anledningen till att jag läste italienska som fjärdespråk på gymnasiet: Claes P (länkar ovan: dansare). Petra valde italienska på lika tonårigt–tveksamma grundval. Linda berättade att hennes syster skulle på Eros Ramazotti på Globen: Eros var porträttlik Claes P, och därför – detta fascinerande incitament – köpte jag en Eros Ramazottiskiva kanske 1985, Cuori Agitati. Inget för mig, ändå lyssnade jag. En låt minns jag speciellt: Una storia importante. Den lyssnade jag på från Gamla Enskede, från Linda. Jag handlar alltid med mig en sushi från min tidigare stammissushi, efter klippningen i mina gamla hoods. Och nu är vi framme vid den kort- eller långsökta poängen, beror på hur man ser det. För jag kom på att jag ju åt sushin på en tallrik ur Stig Lindbergs porslin EROS!! Vågen för mindre! Haha, Filippa hade garanterat skrivit EROS med säg fjorton utropstecken efter.
 
En äppel(?) och en walnöts(?): alla två till mig.

I fredags var jag på Benjamins lysande skivstång på Hornstull, han hade med sig tre små discolampor till passet. Vi har kul.

Idag var jag på Pernillas skivstång intervall, också så bra.

Repeat senaste veckan: Circle of Light, Because of Art, Antony Szmierek.

1:a maj. Apropå nyliberalismen så snubblade jag över den här texten i Le Monde (här länkad på engelska). Påven Franciskus om Neoliberalism (2020). 

1:a maj. Apropå solidaritet, om katolsk sociallära: i Catholic Answers Focus podd och i Signumpodden. Det är en hm, heartacher–no-brainer att utpotionerat enkom – per definition själlöst och platt – materiellt bistånd står sig slätt i jämförelse med människors gemenskaper i spiritualitet och en ordentlig engångssumma i pengar (lyssna på Catholic Answers-avsnittet).

Skivstång intervall igår, skivstång i tisdags, tidsintervall

Det är så kul, vi blir sju, kanske nio 11:e maj!
I tisdags var jag på Luisas skivstång, och igår på Mirjams skivstång intervall. Imorgon blir det ett intensivpass alternativt ett skivstång intervall, lördag skivstång. Har faktiskt funderat på att göra en Youtube-danskanal, hur låter det. Köksdans, blir ju lätt det när man kokar kaffe eller ägg. Händerna i luften, veva! Kana fram över köksgolvet, graciöst. Det är verkligen finkalibrerat det med mat"intag" före träning. I tisdags åt jag tre timmar före passet och var helt matt av hunger (fast det gick bra ändå). Igår ett skrovmål en och en halv timme innan och var för mätt. Daniel säger att de har en maxgräns på två timmar innan gig: efter det får de inte äta för då kan de inte spela. Så för att finjustera: imorgon provar jag två timmar och en kvart före. Det funkar med en bar också, eller med en "hederlig", hederlig eller ohederlig banan.Högdalen i tisdags 21.13. Filter Sierra. Längtan och nostalgi i ordet. Sierra, Sierra (Coco Rosie). 00-tal.

Mera Stig Lindberg Pynta.

Från Luisas skivstång hem tisdag: det matchas i rött. Jag lyssnade på tysk electro, Digitalism: JPEG och No Holiday.

Tag basketball. 19.26.

19.28. Verklighet: dag för dag. Tantolunden! Bo och Margareta Strömstedt bodde här. I det här huset har jag också bott någon månad 1997: med Henrik och Mattias. De hyrde en lägenhet i andra hand av en äldre dam som hade rest till Kina med en vän ett halvår. Hon hade en vattensäng fylld av gamla SVD (upptäckte Henrik) och två tv-apparater staplade på varandra så att man kunde titta på två kanaler samtidigt. Henrik gick inredningsprogrammet på Konstfack och hade varit i utbyte ett år på Parsons i New York. Där hade han: 1. bedårats av Caroline Kennedy och 2. bedårats av Elisabeth, sitt livs kärlek: hon var modell och är modefotograf. Mattias är kiropraktor och kom att spendera över en timme med George W. Bush och Laura Bush på hotell Sheraton, under EU-toppmötet i Göteborg 2001, när journalisterna hade, jag tror det var, en kvart. Mattias har ett foto på presidenten i morgonrock som gör tummen upp, vid sidan om honom själv. Han säger att de båda var så trevliga, Bush frågade mycket om Mattias liv. Mikael Olsson busringde på (den fasta) telefonen om nätterna! Göteborgare alltså (vi är ju det alla). Jag råkade spola ner en strumpa i toaletten och det tyckte Henrik var lysande. Det var vinter. Mattias hälsade på. Han hade köpt nya skor med typ 1.5 centimeter klack med en "udda" snörning, som liksom gick genom klacken. Han har alltid haft en förkärlek för speciella skor. Tyvärr hade han tappat den ena klacken i en snödriva på väg till oss så vi var utanför huset och letade i snön efter hans klack (hur den nu kunde lossna när snörningen gick genom den). Han var väldigt arg när han kom, på grund av klacken. Som väl var hittade vi den. Jag bodde med dem som en typ av semester. Jag såg den gamla Tantobron utanför fönstret, då fanns inte den tegelröda. Minns att jag tänkte att tågen till Göteborg går förbi när jag satt vid fönstret i "mitt" rum. Sen flyttade Henrik och Elisabeth runt i andrahandslägenheter i många år. Ett nyår firade vi bland afrikanska masker, ett annat bland mexikanska textilier. I den senare åt vi rådjurssadel med hasselbackspotatis. Lekte småborgerligt vuxna på ett sätt jag varken före eller efter de åren har gjort. Sen 1988 på pappret de vuxna i rummen, enligt Jean Piagets framsynta tes snarare sen 1995. Jag bar kjol. En dörr till ett rum i den "mexikanska" lägenheten var låst. Vi undrade vad som fanns bakom den dörren, vi frågade oss det. En sommar åt vi middag i ett helt vitt hem på Gärdet. Vi tog ut kuddar till fontänen och låg i skuggan, de äldre tanterna bar stråhattar mot solen. Vita kläder. Vi brukade äta köttbullarna på Operakällarens bakficka, prova restauranger. I kappa över kullerstenar, kyrkporten öppen. Elisabeth skickade tillbaka maten, vinet. En gång, två, samma kväll. Dividerade med servispersonalen. Fascinerande och pinsamt (enligt mig ur arbetarklassen). På restauranger vill jag äta, som på Hoa Hoas Lokes, som det var förut, den känslan. XL-tallriken köttbullar. Mos mos mos. Ge mig mera mos. Brun brun brunsås.

Kanske för att den är från 1988, så kom jag att tänka på denna sociologiskt upplysande dokumentär från SVT:s öppna arkiv som jag såg för några år sen: Thomas Dilléns Business Class. Tips! Och jag vet inte varför men av den kom jag att tänka på Linus på linjen. Haha.. Jean applåderar.
 
På väg från Mirjams pass igår, 18.18 över Skanstullsbron, jag lyssnade på Adana Twins, Nacht (tack vare Kollektiv Turmstrasse). Göteborgsfeeling: en tacksamhet, glädje med ett stråk av vemodigt ljust. Hon kör den finska burpeen som hon säger uppfanns av hennes pappa.

Excuse me. You're looking good. Memories are coming back. I remember you. (Digitalism, JPEG)

La Casa på Långholmsgatan, rocket science, Göteborgsbröt (Update 15/4 Kay Glans essä i Respons)

Så trevlig kväll igår med Gunnel (snygg i världens brillor), Karin, Karin, Yvonne, Karolina, Helen, Marianne och Birgit. Och vi åt så god salsiccia Karin och jag, jag satt inklämd mellan Karin och Karin som kommer in från höger på fotona.    
Sen slog Karin till höger och jag till på en tiramisù. Gunnel, Helen och jag pratade Paris, Le Corbusier och så vidare. Glajjorna är egentligen läsglasögon som hon hittade hos Systrarna Greta i Liljeholmen (eller om det vara bara Systrarna för det är ju någon som saknas annars, kanske Gullvi?). Karin till vänster och jag pratade mycket bibliotek: hon är också bibliotekarie. Fast jag är ju den oförhappandes wallraffande sociologtypen av en (sen 2019), och det pratade vi om.  
I maj ska vi fika på vårt stamfik våren 2018, det ska jag ordna. I juni ska vi till Skrovet (?) och äta, haha, vi ska i vilket fall prompt sitta vid vatten (fläkt, sjöbris, drömmen om Atlanten och så vidare), i augusti ska vi ha picknick i Tanto för Gunnel som fyller år. Apropå det hade Birgit och jag sällskap hem och hon berättade att hon sett när guldbron transporterades förbi Gibraltar, från Kina. Vi pratade om hur trist och schabrakig den är, hur mycket guld? Den är bara senapsgul. That ain't gold. Inte ens plätering. Och så pratade vi om de lika schabrakiga nya husen vid Sockenplan. Tråkigt för dem som bor i de vackra barnrikehusen från 30-talet, i gult tegel. När man promenerar förbi BEA längs Enskedevägen är de mest av allt en maktdemonstration: "så här fult kan vi göra för andra", "så här lite solljus ska ni få, ni i de vackra tegelhusen". Husen är dessvärre så olycksdigra att de kunde vara "formgivna" av Sauron. Jag har faktiskt innan Vasastan en kort tid bott i de spröda tegelhusen, har för mig att de byggdes 1939. De rymmer tvåor om 38 eller om det är 39 kvadratmeter som är exemplariskt planerade. Otroligt vackra stora fönster med makalöst ljusinsläpp trots att de bara är trevåningars, och då var det gammalt fint glas i rutorna också (2004). Göteborgsbandet The Tough Alliance bodde snett nedanför mig och det hördes kan man säga, ibland långt över Sockenplan! De repade hemma och skulle precis slå igenom.

The Tough Alliance: First Class Riot. På Fredrik Strages best of ever-lista (någon gång, en gång är ingen gång: är alltid).

Två samtal från Catholic Answers podd som jag högt kan rekommendera: det här om Woke-skolor och det här om kön och genus. Det är intressant att de landar i samma slutsats som både andra vågens feminister och Michel Foucault (Foucault om sexualitet: 1800-talets paradigm). På väg hem från träningen läste jag den här krönikan om Wokerörelsen.

Träning i veckan: två skivstång, ett skivstång intervall, ett intensivpass. Idag var jag på Thereses skivstång intervall i Sickla, med Sylvia!

Update on lördag, april 15, 2023 at 10:53fm by Lovisa

Kay Glans antologibidrag i Respons kan med fördel läsas före nyhetsbrevet om en master i informationsvetenskap: digitala miljöer vid Högskolan i Borås

För någon vecka sen läste jag en tankvärd essä av Kay Glans, tidigare chefredaktör för tidskriften Respons, som ursprungligen är efterord i antologin Oumbärliga samtal: humaniora och samhällsvetenskap i svensk offentlig debatt. Här är texten i Respons med rubriken "Vem får säga vad?". Jag lånade boken från biblioteket.

Bonus: När jag läste Glans essä kom jag att tänka på beskrivningen av ett nytt masterprogram vid bibliotekshögskolan i Borås, här är texten från 2022 ur högskolans nyhetsarkiv, som kan samtalas om utifrån Glans diskussion i Respons och också utifrån de två poddavsnitten som länkas till i posten.

Antologin gavs ut 2020 och tillhör Tranströmerbiblioteket, ett helt obläddrat ex. Nu blir det ändring på det.

2 april är min födelsedag! April april (update 4/4)

Så fin födelsedag. Charlotte och Petra kom till Café Eugenia efter mässan idag Palmsöndagen som börjar med mässan ute och procession från Kungsträdgården in i kyrkan. Benny, Madeleine, Willy, Emil och Noel var med. Petra älskade atmosfären i kaféet, ja vad det är helt underbart där. Med ljuset som flödar genom de stora fönstren och familjer och alla åldrar, lugnet och italiensk radio. Ljuset ljuset ljuset. Det sa jag, skrev.

Vi åt alla focaccia med mozzarella och prosciutto, jag drack cappuccino! Benny har nämligen hittat att om söndagarna kan fastan brytas (min fasta är att inte dricka kaffe). Så jag drack cappuccino på min födelsedag. Petra och jag slog till på varsin minns inte vad de heter: Petras med choklad, min med citron.

Vackert grönt i lampor och baldakin. Det lyste över dem.

Palmkvisten som nu står i vatten här hemma. Emil, Madeleine och jag pratade om att den mer ser ut som en olivbladskvist. Vi är gröngölingar och såg palmblad framför oss.

Charlotte och Petra hade med blommor och Charlotte en bok till mig. Den rädda löparen av Kristina Paltén och Desirée Wahren Stattin. Den har de båda läst i sin bokcirkel nyss. Ska bli spännande att läsa. Om kortet med två musicerande änglar med platerspel och horn (okänd konstnär cirka 1500) från Jumkils kyrka i Uppland, sa Charlotte "det passar dig" och skrev om boken också: "Jag tror att den passar dig" (those 201,2 mil i 39 dagar).
 
Daniel lagade ribechos (tacos som i Ribe, som han och Jonas lagade dem våren 2022). Köttfärs och så en sallad att toppa med, för två personer: fyra habanero, tio röda lökar, en och en halv jättestor knippa koriander, fyra lime (rivet skal också). Till påskmust. Sen lakritste till prinsesstårta!

Tulpaner från Petra, palmkvist med skott från Sankta Eugenia, en ranunkel från Charlotte.
 
Jag undrade om det verkligen är palmblad och Daniel sa att det finns nog många slags palmer.

Update on tisdag, april 4, 2023 at 09:21em by Lovisa

Tamara Levinson–Campos och Daniel Cloud Campos Skivstång Intervall

Igår var jag på Pernillas skivstång intervall. Intervallerna går lekande lätt, antagligen bidrog nära 400 gram köttfärs och en halv prinsesstårta födelsedagen, om än det var den pyttelilla från ICA! (de är ju små de frysta) Idag var jag på Luisas skivstång, kom nyss hem.

En klokt skriven artikel om Sven Stolpe finns här och ett väldigt intressant avsnitt om aposteln Paulus finns här, i Catholic Answers Focus podd. I slutet talar de lika klokt om den politiska polariseringen idag.

Både Tamara Levinson-Campos och Daniel Cloud Campos har dansat med Madonna. Tamara är visst gymnast i grunden och från Buenos Aires, Argentina. Hittade klippet som jag var så fascinerad av, det med skateboard-rampen fast Cloud åker inte själv, det hade jag fått om bakfoten. Och det är Re-Invention Tour. Tamara är dansaren med elden. De är sympatiska och alltså gifta.

Daniel Cloud Campos och Skivstång Intervall med Marcia

Har varit på Marcias suveräna Skivstång Intervall i dag. Endorfinerna bara sprutar. Längtar dit igen och igen. Nu ska jag försöka gå på fyra pass i veckan, och snart ett HIT igen (som jag inte varit på haha sen förra decenniet). Sylvia var med. HIT-passen är ju över en slags mental vall, de är inte bekväma om man säger så. FÖRE men det är ju EFTER man älskar.

Timing, grace, känsla han har Daniel Cloud Campos! Fick upp ögonen för honom i Madonnas Confession Tour med ett halsbrytande dansnummer som inte längre finns på Youtube, han liksom dansade över en skateboard-ramp och åkte skateboard också.. Han är med i hennes Hung Up-video också. Ödmjuk bboy, den bäste jag nånsin sett. Blir på så gott humör av hur otroligt kvick på foten han är, briljans.

Min kandidatuppsats i litteraturvetenskap: ämne Sven Stolpes roman I dödens väntrum, i ovan röda länkar (Update 27/3 Kajsa Ekis Ekman apropå diskurser i romanen; 29/3 pausmusik med Alison Goldfrapp)

Så, har nu lagt in en länk för nedladdning av min kära C-uppsats om Sven Stolpes roman I dödens väntrum som jag analyserar i ett teologiskt–sociologiskt ljus: i ovan röda länkar! Jag kommer även att ladda upp den på Academia.edu.

I en tentamen dessförinnan analyserade jag Pär Lagerkvists roman Dvärgen ur ett teologiskt–psykoanalytiskt perspektiv med utgångspunkt i Margit Abenius samt psykoanalytisk teori genom Joyce McDougall. Kommer nog att ladda upp denna också här/där (Betyg A). Minns att Ylva, vän från gymnasietiden, var helt fascinerad av romanen då, runt 1988. Exet som jag läste nu – inköpt second hand – är stämplat med Schillerska gymnasiet i Göteborg.

Ylva gick på Hvitfeldtska. Hon och Pehr G. Gyllenhammars son läste på det ärevördiga gymnasiet och Ylva gick ut med skolans bästa betyg 1989. :) Så fantastiskt. Sen jobbade de länge ihop.

I B-uppsatsen som jag lade fram för Johan Lundberg analyserade jag Fjodor Dostojevskijs Brott och straff ur ett rysk-ortodoxt–sekulärfilosofiskt perspektiv. Laddar upp denna också tänker jag (Betyg B som kunde ha varit ett A om jag hade kortat avsevärt. Stockholms universitet hade då precis dragit ned mycket på antal tecken för uppsatserna. Det är väl för att strama in på minuterna arbetstid vid läsningen, räknandet före substans).

Update on måndag, mars 27, 2023 at 08:16fm by Lovisa

Kajsa Ekis Ekman och Argentinas president Alberto Fernández

Det är intressant för i analysen av Sven Stolpes roman leder jag tillbaka till några av de ideologiska ursprungen som nyliberala diskurser stammar från (kapitalismen; behaviorismen) och som underbygger romanen – just ordet nyliberalism nämns dock inte. Det är ju det nyliberala paradigmet under 1990-talet som är orsaken till förfallet och polariseringen i Sverige, inte minst genom imploderingen av socialdemokratin och vänstern (som har gjorts och görs till "vänstern"). Här är ett inlägg från Ekis Ekmans insta!! Så klokt. Ja, tänk om vi hade sådana mobiliserande politiska rörelser i Sverige idag. <3

Förfallet och polariseringen:

Dvs: vad gäller exponentiellt ökande ekonomiska klyftor, prekariatets "löner" och anställningsvillkor, hur det ses på bildning, det exceptionellt låga taket i idédebatten... Det är ett moras som den materialistiska medelklassen tjänar på – ekonomiskt men inte mänskligt. Materialismen är helt enkelt banalt fördummande: alla är förlorare på "systemet" även om den stora gruppen är det i högre grad ekonomiskt.

Update on onsdag, mars 29, 2023 at 07:47em by Lovisa

Från det ena till det andra: Alison Goldfrapp

So Hard So Hot. Fever (med Paul Woolford). The Night (med Röyksopp).

Helt glimrande, skimrande. Postens sista adekvata uppdatering.

Mårbacka inte Elefantöra, Sylvia Benjamin Maria Michèle (Update 25/3 Stig Lindbergs Pynta och Linnea för Gustavsberg)

De senaste fredagarna har jag ju varit på Benjamins grymma märkligt nog kanske dansiga skivstångspass men han hade inget idag för han är nere i landet så jag var på Marias som ju också är så bra, med Sylvia. Sen bastade jag med Michèle och ett litet gäng, vi pratade eh om hur underbart det är att basta. På måndag kommer bastun på alla anläggningar vara på som vanligt igen. Ett tag bastade jag jämt efter varje pass. Alla Elefantöra var slutsålda så det blev en Mårbackapelargon.
 
Den ornamenterade grönmönstrade krukan har jag också inhandlat på Ringens blomsterhandel som Mårbackan är från.

Chemical Brothers Hey Boy Hey Girl. Benjamin är dansare!

Update on lördag, mars 25, 2023 at 02:21em by Lovisa

Stig Lindbergs Pynta och Linnea för Gustavsberg

Det kan ha varit 2002 som jag i en antikaffär i Kärrtorp med bultande hjärta knep en servis om 17 delar ur Stig Lindbergs Pynta för 2400 kronor: en äldre dam hade lämnat in den några timmar tidigare. Det var en del nagg, speciellt i mattallrikarna! Hon hade haft den som bruksservis på lantstället sa han i affären. Uppläggningsfatet ur servisen Linnea hade hon också lämnat in så det är från då med. Stig Lindberg är visst populär i Japan och inte minst Pynta.

Samma slags bultande hjärta som när jag som nummer 7 för en lägenhet genom bostadskön kom in på Robert Almströmsgatan. Jag stannade i högst fyra minuter; han som bodde där då satt i rummet och drack ett glas rött. Jag hade en inre visshet om att jag skulle få den och på förmiddagen dagen efter ringde Bostadsförmedlingen.. Tack Gud!
 
Gamla favoriten – snackar nu filter – Amaro och så Juno.

La Finlandaise et les Françaises

Maija Isola, Jacques Tati och Isabelle Huppert: the stare and the glare (?)

Gardinerna är ljusgenomsläppliga, så vackert det är. I morse. Snyggfiltret på, av. Om igen.
     
Också så fint, nån som sen år tillbaka sover med röd rullgardin eller om det är persienner.

Den här filmen om Maija Isola vill jag se, den ska enligt inside info komma upp igen på Klarabiografen.

Min absoluta favoritskådespelerska: Isabelle Huppert. Kriterium: det räcker med blicken sist i Spetsknypplerskan.

Åh Monsieur Hulot, Jacques Tati: en vacker själ i en mimares kropp och de tu är en.

Älskad gardin från Vallila uppe, tavlor i hobbithöjd

Jag har sen i helgen möblerat om och hängt om gardiner med mera, this is in the making. Till sist flyttade jag det ena lilla rummets gardiner till stora rummet. Båda är från finska Vallila.

De svarta är alltså i mönster Sophia men de vita minns jag inte namnet på. Dem köpte jag från början till köket i Gamla Enskede men de gjorde sig inte där så de låg i ett skåp i många år. Det varmt lysande lilla textilklotet till bordslampa heter Baklava. Jag tycker om enkelt, varma färger eller vitt, rent. Inte så där pryttligt, fast det är fint om andra har det så. Som moster Gunhild med blänkande koppar, oändligt med porslinsfiguriner och tavlor i hobbithöjd för en som jag som är lång. Och så tycker jag om lampor och gardiner, mönster. Hemma hade vi till exempel Viola Gråstens filtar och Stig Lindbergs porslin. Mamma och pappa införskaffade två bröllopsserviser, både Stig Lindbergs Berså för Gustavsberg och Marianne Westmans Blå anemon för Rörstrand. Westman gjorde även mönstret Petra. Petra med peak på 70-talet.
       
Nyoljat köksbord! Ett citat ur John Updikes Självmedvetande (översättning Jan Wahlén) (1989) passar ju här:

1978 försvann min hopvikbara resegarderob mellan Rom och Dubrovnik och jag tvingades paradera genom Jugoslavien, Grekland och Israel i den skrynkliga fritidsdress jag hade tänkt använda som flygplanspyjamas och förlöjligades för min sjabbiga klädsel i Jerusalem Post; 1980 på Kennedyflygfältet hamnade min stora gula resväska av misstag hos någon från Long Island (jag vet det därför att hans liknande väska därefter, till ingen nytta och stor irritation, blev min), med påföljd att jag fick lov att besöka yanomamoindianerna i södra Venezuela iförd en omgång illasittande safarikläder som jag fick låna av amerikanska ambassaden. (s. 13–14)

Och så en intervju med Laurent Bourgeois som tillsammans med sin bror Larry dansar som Les Twins, som jag kom att tänka på och som jag älskade. De är bortom en tja stor dansande barnaskara, har för mig att de är 22 syskon. <3

Har sett Elefantöra i Ringens blomsterhandel, hoppas de är kvar i veckan. I köket står blomster för säsongsomplantering av mig med måttligt gröna fingrar. Men de kinkiga (sol, vind och vatten.. ) julstjärnorna, de övervintrar och växer på.

Vit, blå och svart måndag, accentfärger: röd, turkos (Update 21/3 Konserthuset, baconburgare, David Sylvian, The Knife)

                 

Update on tisdag, mars 21, 2023 at 07:19em by Lovisa

Idag var jag på Karolins lunchpass Hötorget och sen lunchade jag faktiskt på MAX Hötorget: Cola Zero, burgare Grand Deluxe Cheese 'n' Bacon, sundae med colasås. Satt i solen och tittade ut över Konserthuset och tänkte på att jag aldrig har varit där inne! Jag har bara stämt träff i trappen där, ett tag ganska ofta. Jag hade abonnemangskort på Berwaldhallen i flera år. Det absolut mest minnesvärda i Berwaldhallen var Evelyn Glennie. Det är fantastiskt när man är helt oförberedd på något, kände inte alls till henne innan vi gick dit. Det var som när vi hamnade i La Défense i Paris utan att ha en aning om vilken underlig stadsdel det är. Vi gick bara av på den stationen, om det var métron eller RER:en, och for upp för rulltrapporna som påminner om dem i Bagarmossen, bara så mycket storslagnare.

Ryuichi Sakamoto, David Sylvian Bamboo Houses Remix David Sylvian The Heart Knows Better David Sylvian Red Guitar The Knife The Captain David Sylvian Orpheus.
 
Le Jardin des Modes i-D BON Vogue Örat Hallbladet Divan The Gentlewoman Signum..

Grey Gardens och The Beales of Grey Gardens från 2005?

TR/ST Lost Souls/Eelings Methyl Ethel Oh Toreador Signumpodden Karl Ove Knausgård (har inte lyssnat än).

     

Dagar, dagar, samtal och scones hos Petra, dans, Kid Cudi

Idag hade Petra syjunta i Bagarmossen och bjöd på så goda nybakta scones och te och Kia hade med en maffig sockerkaka. Fin stund. Charlotte, Vanja, Elisabet (och jag fann varandra, hon är i grunden violinist) Lenita, Katarina, Tove och Kia. Här är jag på väg dit, vid ettsnåret. Cirka 31 år eller 11 200 dagar senare än på fotot i förra posten, all those days. Vi kom att prata om det här med att få bär sjalar nuförtiden, eller snygga turbaner, det hade visst Charlottes mamma. Tänk Maria Callas, eller Edith Bouvier Beale. Eller hennes kusin, Jackie O. Vi pratade om hur korta de är i kungafamiljen. "Så små".


Igår var jag på Benjamins showiga skivstång i Hornstull, hittade också Maya Billig. Skönt dansklädd. I maj ska vi på Dansens Hus som temporärt verkar helt ha bytt scen till Elverket. Samma kväll som STHLM DANS festival börjar och det är premiärfest i foajén efter. Den här älskade jag på repeat runt kanske 2013, Kid Cudis Enter Galactic (Love Connection Part 1) och lyssnade på den på repeat Globen–Skanstull för tulpaner–Bagarmossen, uppför rulltrapporna, över torget. Fast texterna.. allmänt, börjar jag fundera mer och mer över.

Update on lördag, mars 11, 2023 at 10:41em by Lovisa

Fortfarande inte i transparenta bågar. Cardio audio, let me jog your brain ("Reborn"). Vivienne Westwood Isabella Blow Alexander McQueen Edith Bouvier Beale repeat Edith.

Middag hos Josefine med Greta och Mahsa igår, Jag 1992, Jonathan Johansson, Jay Jay Johanson med mera

Det är så underbart att ljuset är här igen, våren, långa dagar. Igår var Mahsa och Greta och jag på middag hos Josefine.

Här är jag, kanske på midsommarafton 1992. Då var jag alltid klädd i second hand och gärna hellånga klänningar. Den här kan jag ha fått av min designlärare Ammi eller så är den inköpt i Lena Malms mammas second hand i Göteborg – eller hos den roliga damen som var så speciell, och också hade en second hand nära Sheraton Hotel. Där jag köpte en makalös svart (oh yes!!) klänning med empireskärning och guldprickar kring axelpartiet. Den roliga damen var lika speciell som kattkvinnan i en second hand vid Odenplan. Som jag köpte Anaïs Nins dagbok I av. Hon som hade slutat läsa för att börja leva istället berättade hon, vid kanske 65. Och då hade hon fått en roll som katt i Aristocats.. Daniel sa förresten häromdan att jag är "osvensk". Han sa att det är för att jag connectar lika bra med (hans ord) "pizza speziales" som med "bananer".. och här kommer vi osökt in på middagen hos kära Josefine. Fast först: jag färgade faktiskt håret dåförtiden. Hade den här frisyren fram till jag var ungefär 34 år. Det var 20-talet som jag älskade. Mitt hår har blivit mörkare med tiden, från början är jag mellanblond. Mamma hade helt mörkbrunt hår till ungefär 70 och det var likadant med mormor.

Här är Josefine och Mahsa i Josefines vackra kök. Hon har gjort allt själv, byggt skåp och bilat. I rummet har hon både byggt en specialhylla åt Filur (hennes katt) och en fantastisk bänk och hylla med utdragbart sybord. I Göteborg hade jag också katt, Lennart. Han fick flytta till en gård med får i Bohuslän när jag flyttade till Paris.
 
Så god förrätt och huvudrätt: pasta med lax, oliver och fetaost. Jag hade bakat en citronpaj, så här mycket var det kvar till Josefine att äta idag när vi gick.

Greta är från Kuba och hon upptäckte hur presentationer av en själv hålls vid svenska företag. Det upptäckte hon efter sin egen presentation. Man ska väldigt vänt alltid säga: "Jag heter Lisbet och har en bakgrund inom blablabla och har jobbat på blablabla." Josefine vill följa med mig till mässan i Sankta Eugenia. Under fastetiden dricker jag ju inte kaffe. Så nu dricker jag te hela dagarna. Och ofta när jag dricker en kopp te (är ingen temänniska) tänker jag på vad Herren gjorde för oss och vad lite en kopp kaffe är. I påsk dricker jag kaffe igen.
Graza kommer och hälsar på mig en helg i maj, det ska bli underbart roligt. :)

Häromdan också, när Daniel kokade ris så åt jag en skål, inte ris, men tacochips. Den här skålen har precis som jag varit i Paris! Apropå osvensk. Så på nästa bild är skålen fylld av persikor i Paris, i schweiziska studenthemmet, Pavillon Le Corbusier. OCH så hade jag skaffat en Yuccapalm. Är verkligen ingen palm- och kaktusmänniska (fast då kattdito.. ). Och vilka anskrämligt mönstrade kuddar. Skålen är en Parisresepresent från Lotta.

Här är några ur svenskgänget: Lisa som faktiskt gick LISAA och inte ESMOD och ljushåriga Cattis. Vi har knytis samlade i mitt studentrum, vid Le Corbusiers bord. All inredning var original Le Corbusier.

Här är Gunnel när vi fikar i Rosendals Trädgård.
 
Och här är Jay Jay Johanson (stor i Paris, i Frankrike) när han springer runt Djurgården. Från Jay Jay Johanson till Jonathan Johansson som igår släppte "Det Bästa Vi Har" i konstellationen MOLN med David Lindvall.
Här är Lotta som gav mig skålen, hon är så fin. Det är när vi är i Louisiana, vi var i Giacomettirummet.

Här är mitt hus på Robert Almströmsgatan, det senapsgula. Det bästa med att bo i det var att vi såg ut mot huset mittemot (där en tant var väldigt nyfiken på mig, hon mitt över) för den fasaden var i en rosa ton. Tanten som var nyfiken brukade lägga sitt huvud på vad heter det fönstersmygen, eh, fönsterbrädan! I ett mörklagt rum. Bara det att dörren var öppen till ett upplyst rum bakom och då lyste hennes kritvita hår bland blommorna i fönstret.. så då brukade jag vinka till henne.

Petra och mörkhåriga Cattis, också så fina. Det var för Cattis jag inte kom ihåg Tom Jones namn och förväxlande honom med "Tjuren från Bronx" med "han, hästen från Bronx.. " Den är BRA. Cattis praktiserade hos John Galliano, både Petra och jag hos Marcel Marongiu fast inte samtidigt. Hos Marcel, Marie och Maria.

Idag ska jag nog lyssna på ett STIL med Susanne Ljung.

Fotografiska med Josefine, godaste pizzan, Omar Victor Diop, humor (Update 25/2 Yvonne Hirdman, House)

Vi hade en sån fantastiskt trevlig och mysig kväll på Fotografiska och vindlande och roliga samtal. I utställningen föll vi först för Lori Nix och Kathleen Gerber och sen allra mest för Omar Victor Diop, här finns även hans Instagram. Josefine är sen ett tag på jakt efter boken om hans fotokonst, men den är slut också på Fotografiska. Vi åt båda den smarriga stenugnsbakade pizzan med blomkålscréme, riven ost, hyvlad blomkål, chilipicklad blomkålsblast, grönkål och persilja och så delade vi på en flaska vitt, Grüner Veltliner. Vi pratade om det som även litteraturvetarna och jag pratade om igår: det är kort sagt en annan värld jag har fått inblick i, är ju van vid att vänner, kollegor och folk man möter är snälla, kloka och öppna. Graza, Jenna, Tereza, Kicki, tre Gustav, osv: great people (f d kollegor). Och Graza: hon kommer kanske och hälsar på mig i maj en helg, från Gdansk. :)
 
Apropå det, mycket talande bildtexter som utställningskuratorerna har knåpat ihop, här är några reflektioner utifrån dem:
Kuratorerna skriver om hur viktiga fackföreningar är, hur värdefullt motstånd är, vikten av att inte raderna historia, hur Svarta pantrarna gav barn frukost för att klara av en god utbildning. Det vill säga att det är bourgeoisien som då förvägrade de svarta det, och idag är det den materialistiska medelklassen som nedmonterar Sverige (fackföreningar, skolan, vården i glesbygd, 1990-talets ekonomiskt och diskursivt nyliberala paradigm och så vidare) = konsthallarnas kuratorer är, kan man anta, överrepresenterade i den gruppen. Konfliktlinjen är klass och inte de rökridåer som läggs ut, som strängt taget bara bekräftar medelklassens behov av "utsatta". De utsatta behöver precis som i ovan exempel Svarta pantrarna: en bra frukost och god utbildning – och se katolska kyrkans sociallära för solidaritet med hela världen. Apropå det kom jag nu när jag började skriva detta att tänka på pedagogen Paolo Freire och läser på Wikipediasidan om honom. Därför att Freire ville att de fattiga i Sydamerika skulle bli självständiga genom utbildning, det vill säga att genom lärande och därmed integritet slippa oket av att behöva lägga sin tid på jorden i enlighet med de styrandes intressen av dem – exempelvis som underbetalda och oskyddade byggjobbare, som sömmerskor i 14-timmarspass i Bangladesh, passupper, kanonmat och så vidare. Det som även Toni Morrison kritiserar ("the gaze", och Morrison specifikt "the white gaze"). De utsatta behöver utbildning och frihet från förtryck. De välbemedlade behöver utsatta: det är de som behöver prekariatet.

Så komiskt att då läsa längst ner att den så kallade normkritiska pedagogiken såklart inte har kunnat hålla sig ifrån att försöka lägga vantarna på Freire. Den normkritiska pedagogiken inklusive exempelvis nutida sexualitets- och genusdiskurser (vilka idag även Yvonne Hirdman tar avstånd från) är den ideologiska (läs: humorlöst) dogmatiska medelklassens projekt. Den är precis motsatsen till vad Freires pedagogik går ut på: Freires pedagogik är ett motstånd mot då bourgeoisiens och idag den materialistiska medelklassens ekonomiska intressen och dominerande diskurser.

För apropå drifterna. Idag görs ju driften sexualitet till en identitetsmarkör av gruppen ifråga. Drifterna är detet i Freuds psykoanalytiska teoribildning. Jaget, detet och överjaget som kan förstås: varje persons autentiska inre röst, drifterna samt det kulturellt präglade omvärldsidealet med dess introjicerade "röst". I moderniteten förväxlar gruppen ifråga medvetet detet med överjaget = kulturen. Drifterna sexualitet och aggression (det sistnämnda omnämns inte i diskursen) är kort sagt irrelevanta i många sammanhang. Ointressanta.

Från ovan knasigheter* till något så fint, kom att tänka på Empire of the Sun igår. Jag älskade verkligen "We Are The People" och "Walking on a Dream" som jag upptäckte på HM Götgatsbacken, de spelade "Walking on a Dream" och jag frågade vad det är och sen lyssnade jag bara på det albumet, var det hela sommaren 2009?
Han var så snygg Luke Steele. Tror det var sommaren av gurkmeja på kinden som var svår att få bort. Haha, för när svininfluensan kom, då läste jag en artikel om hur den hade börjat spridas i Mexico (tror jag) och att det var de med bäst immunförsvar som dog fortast och jag hade aldrig ens haft influensa. Och det skulle visst gå på tre dagar att man dog. Den skulle ha den likheten med Spanska sjukan. Sen blev jag liksom specialist på svininfluensan, läste massa alternativa sidor och visste nog redan liksom dem på sajterna i augusti att det var skvalen i vaccinet (kan orsaka narkolepsi). En fest jag var på då, just det, det var hos Henrik: då var jag svininfluensaexperten, det var i september 2009. Alla var tacksamma för informationen om skvalen. :) Tillbaka till gurkmejan: för då började jag med gurkmeja och vad hette det? Druvkärneextrakt? Zink, Magnesium, D3, Koppar och allsköns annat. Och gurkmejan blev det extra mycket av och den sitter som berget och hamnade det lite på kinden (missar jag så lätt munnen? – är partiklarna lättare än florsocker? – gurkmeja: den nya röksvampen) var det supersvårt att få bort. Inte *gula fingrar men väl gurkmejagul feja. Nåväl, detta om gurkmeja, här är de, Empire of the Sun (älskade videos).

* Som hade varit fine om de höll det för sig själva (vuxna) och inte försökte pracka det på alla andra med ibland fatala konsekvenser. Det handlar inte som på 80-talet om en oskyldig blekning av håret. Huh, vad otäckt.

Update on lördag, februari 25, 2023 at 08:18em by Lovisa

Politiska diskurser

Apropå de politiserade (ursprungligen nyliberala) sexualitets-, köns- och könsrollsdiskurserna:

En artikel av Yvonne Hirdman utifrån Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Tankar om den nya synen på kön samt ett samtal "Transgenderism and the Need for Community" i Catholic Answers Focus podd. Det är intressant hur de landar i samma slutsats. Här är texten och här är poddavsnittet.

För övrigt hade ingen brytt sig så om genus/könsroller om enbart ekonomiskt svagare grupper av kvinnor vore berörda. Det vill säga att genomslaget av begreppet beror på att i resursstarka grupper är hälften kvinnor.

Update on lördag, februari 25, 2023 at 10:18em by Lovisa

Acid House

Apropå posten nedan, i The Guardian: Acid house and the dawn of a rave new world och From Voodoo Ray to Infinity and beyond – the story of the UK's biggest rave anthems.

Det sorgliga är drogerna, även alkohol. 2014 startade klubb Sober i Stockholm men de la efter ett tag ner: se här. Apropå Peter Siepen som var DJ där så cyklade jag bakom honom på Skeppsbron, när det fortfarande var lite mer danskt cool stämning på cykelbanorna.* Låg bakom ett tag och undrade vad det är för en filur? :) För han bar militärgrön hjälm och ur den stack i öronhöjd ut påskris med fjädrar i bjärta färger. Sen cyklade jag om och aha, det var Peter som lyste upp ens dag.

Men varför skulle klubben behöva heta klubb Sober? Det borde vara tvärtom, klubbar där alkohol serveras kan heta "klubb Alkohol". Och om det finns fler typ klubb Alkohol 2, klubb Alkohol 3, lagom statligt för att flagga för monopolet. Bara en snabbt kläckt idé, skämt åsido. Klubb Sober signalerar tvånget att ställa sig i ofritt samband med det dåliga alternativet, precis som Toni Morrison menar görs genom "the white gaze". För att dra en filosofisk växel.

* Och sen svimmade jag vid rödljuset i korsningen Götgatan–Hornsgatan, köpte en cykelhjälm som var så infernaliskt tråkig att bära runt med överallt så då slutade jag att cykla.

Söndag i jeans och brosch med pärlor med Benny, Madeleine, Erik och Christina, tre samtal (Update 23/2 frisyr)

Efter mässan drack vi kyrkkaffe, Benny, Erik, Madeleine och jag. På onsdag, askonsdagen, börjar fastan i fyrtio dagar, det pratade vi om. Fastetiden är till för att vi ska bli mindre beroende av det materiella, då får själen näring. Den är också till för att solidarisera med våra hungrande medsystrar och -bröder i världen (Kardinal Arborelius brev för fastan 2023).

Sen gick jag Birger Jarlsgatan fram och svängde in för Sveavägen och Rådmansgatan, uppför trapporna, och så träffades Christina och jag på Gast där vi satt och pratade i några timmar. Så fin söndagseftermiddag med henne. Christina åt avokado på surdegsbröd och jag amerikanska pannkakor med bacon och sirap (från fastan till pannkakor..). Christina hade söndagsmiddagen att laga när hon kom hem, Johannes hade stekt hamburgare på lördagen. Och jag hade en stilla söndagskväll hemma. Fastan kan vara att avstå från hamburgare och kaffe. Kaffe är ett sätt som jag kan markera fastan på, för det är mest kännbart för mig (dricker fem–tio koppar kaffe varje dag). Ser knappast på tv och följer inga sociala medier, jag tränar, lyssnar på musik och läser böcker m m – lyssnar på några poddar och tittar ibland på en Youtubekanal fast det ska mycket till, den började jag titta på 2017 och den är den bästa kanal jag har stött på, det är en brittisk kille med livsvisdom och fantastisk humor som har den och den har faktiskt vuxit från cirka 75 000 prenumeranter 2017 till nästan 500 000 nu: han var illa ute i ungdomen och har utövat Martial arts m m – äter knappt kött hemma, har inte mjölk hemma (fast i bullar är det ju mjölk :). Fisk äter jag flera gånger i veckan. Den Ortodoxa kyrkan praktiserar vad jag förstår vegansk fasta i alla de fyrtio dagarna som motsvarar Jesu fasta i öknen (dvs inte kött, mjölk och ägg), läs här.
Pannkakor och cappuccino. & Other Stories-blusen till jeansen och "dundonen" är verkligen stuk kosack.

Rudolf Nurejev och Margot Fonteyn. Apropå dans (igen).

Ikväll har jag tränat med Erika! Halv sju, hennes suveräna pass. Är glad. Fast precis i början av passet ljöd brandlarmet och hela Friskis Kungsholmen utrymdes. Så då hamnade vi i linne ute på gatan. :) En av receptionisterna kom ut efter en stund och kallade in oss: så kan det gå när nån får för sig att torka sina strumpor med hårtorken.

Tre samtal som jag skrev upp i mobilen. Sylvia var inte med på Erikas pass idag, men en annan dag var hon där, fast det var ett pass med Kina. Då kollade jag på N:s intensivpass i kön in till skivstången, med mina bruna brillor (byter till de nya med genomskinliga skalmar på passet, de med bruna är egentligen alldeles för svaga nu). N har varit ledare av bl a intensivpassen sen jag började 2005 (han var Rikards och Mias favvo, de stod typ i den inre cirkeln, fanbasen närmast honom). Så kom Sylvia och så började vi plocka på oss vikter.

Jag: – Jag tittade lite på N:s pass! Vad spänstig han är! Han har blivit HELT gråhårig! (håret sken liksom ljust silvergrått)
Sylvia: – Haha, vad taskig du är! Han har ju färgat håret! Blont!!
Jag: – [...] Jag ser så dåligt i de här glasögonen.
När vi sa hejdå sen skrattade hon när hon vände sig om och sa: – Du Lovisa, jag kommer tänka på det du sa nu!

Med grannen i hissen på väg ner nio våningar kom vi direkt in på livets väsentligheter.
Min fina granne: – You don't think when you enter the elevator that you're going to have a conversation about the most essential in life. Time, eternity, the Creator, longing..

Och så samma söndag som vi firade Charlottes födelsedag, då när jag var på väg till mässan med t-banan vid 10-tiden på förmiddagen, så kom plötsligt en ung sobert stiligt klädd man (jag låter visst som en av systrarna Brontë) fram till mig där jag satt (Karin sa sen "oj det är inte vanligt, att bli uppraggad i tunnelbanan").

Han: – Var det dig som jag mötte i Stadshagen?
Jag: – ... Nej, det var inte jag.
Han: – Du är en jättevacker kvinna! ... Vad säger man då?
Jag: – ... Tack så mycket.
Han (uppfordrande): – Vad säger man då?
Jag: – Tack så mycket ... tack detsamma.
Han (uppfordrande): – VAD säger man då?
(det var nog kanske 1–2 fler av den frågan)
Jag: – Tack detsamma, tack så mycket, ha nu en jättefin söndag. (lugnt och tydligt, det var ovanligt och jag var tacksam också, han gjorde min dag lätt skimrande precis som min fina granne i hissen).

Sen gick han och satte sig några platser längre bort men tittade stint på mig fast jag tittade inte på honom. Han gick av vid Slussen.

(Edit: mamma hade en teori om detta fenomen: varför folk kommer fram till mig, "det är för att du ser så trevlig och intresserad ut." Intresserad, det är jag verkligen, grannen gjorde som sagt min dag, man blir glad.)

Apropå Emily Brontë och gotiken. Har i två dar lyssnat på denna hypnotiska briljanta låt av MGMT, och på väg till Erikas pass tittade jag på Youtube-videon. Despair, Jungs skuggan, i framtidsgotisk estetik. Hieronymus Bosch är med. Den skapade fallna ängeln. Och så har jag lyssnat på låten Whistling Through the Graveyard från deras senaste album.

Update on torsdag, februari 23, 2023 at 11:05em by Lovisa

MGMT "Little Dark Age" – behind the scenes, The Cure "Catch", två kvarglömda i London, synergi: Göteburgare

Ikväll har vi varit på hotell Continental vid Centralen, litt.vetarna och jag. Helena (och jag ska ut och fota en dag), Karin, vi satt i lobbyn för ett glas vin och oliver. Ylva och jag pratade om Thåström och Amanda Ooms. Berättade om när vi såg Imperiet på Liseberg hösten 1987 kanske. Vi stod längst framme vid scenen: Ylva, Jessica, Sofia, Carina och jag. Annika och Monika kan ha varit med. Så kom Thåström in i brallor och bar överkropp och började sjunga "Märk hur vår skugga.. ". Började direkt känna mig yr och jag minns det som att publiken delade sig i två, sen svimmade jag och vaknade på soffan bredvid scenen.

MGMT. Hittade den här fina videon om låten in the making. De nämner Robert Smith. Tänkte lagt in videon till "Catch" under när jag såg "Little Dark Age" i måndags just pga frisyren. Vi såg Robert Smith på Carnaby Street 1988, på skolresan med gymnasiet, till London. Vår lärare glömde kvar två elever som inte kom med båten hem till Göteborg, de dök upp en vecka senare än oss andra efter en pank tågresa genom Europa. Det var Morgan, vår lärare i företagsekonomi som missade att räkna in oss avresedagen. Minns hur han letade efter dem på båten. Apropå brandlarm så satte dessutom nån på brandlarmet på hotellet en natt på pin kiv: vår lärare kom ut i korridoren utan tupé vilket Hasse tyckte var roligt. Susse och jag bodde ihop. Vi sov nog en timma sista natten, högst. Vi somnade om när klockan hade ringt men Morgan ringde till oss från receptionen. Vi var på Heaven (det legendariska diskoteket med Acid House där vi kunde ha sett Boy George, Jessica såg honom: vi passade hennes väska..).

Minnet är storartat, tänk allt vad vi har i huvudet, i kroppen. "Catch" är en singel från dubbelalbumet Kiss me, Kiss me, Kiss me som jag hade och som släpptes 1987. Minns att jag var trött på M på spårvagnen till Angered (var det 8:an? det däremot minns jag inte). Vi satt i vagnen på Drottningtorget innan den skulle gå. Jag skruvade upp volymen det högsta jag kunde på Freestylen, med den här plattan.

Från träningen idag vid Globen: tunnelbanan är visst det nya "dansgolvet". Det o-täcka könets idé om dansgolvet – skojar bara, ff in disguise Emily Brontë.

I Göteborg (apropå posten nedan, Ruben Östlund och hamburgare nedan och ovan) kom jag på så är ju "göteborgare" och "hamburgare" i synergi: i bamba åt vi ofta göteburgare, dvs en skivad bit falukorv i hamburgerbröd.

Yes Rodda ihop alla fina kära Collectors-kollegor

Frida och jag pratade i höstas om att träffas några stycken men i veckan kom jag ju på att varför inte träffas alla? Runt 30 pers kan jag lätt rodda ihop, i april! Sen 25 år tillbaka. Och vi kan bli fler. Så kul. Ska undersöka restauranger för stora sällskap. Kom att tänka på detta när Tereza och jag sms:ade om dansen igår med Petra och Kia idag och så kollade jag Daniel Crespis instagram. Börjar med detta trevliga och roliga projekt nästnästa vecka. <3 Yes, vad härligt.

För ikväll dansade vi på Biblioteket Live igen, liksom förra fredagen. Vi träffade Lena på dansgolvet som joinade oss timmarna vi var där, hon kom själv. Jag ska kolla upp alternativ som är mer dance–house–rave haha, fast vad Soul Train har det kan nog inte alla bjuda på: att de öppnar sex! Så vi kan dansa till åtta och sen har vi hela fredagkvällen kvar. Och sen är man pigg och nyter lördag morgon. Nästa fredag är det hursomhelst utställning + en matbit och fredagen därpå middag! så då blir det ingen dans för mig. Igår var jag på Mirjams helt otroliga skivstång – hon har varit ledare sen när jag började på F&S 2005, så stark! Sylvia pratar jämt om henne och nu hoppade hon in på ett extrainsatt pass. Folk var helt utpumpade.

En ljus idé som slog mig på t-banan hem var att sätta klockan på typ två (på natten i sommar) och få de sista timmarna rave som blir de första men då är det väl mest svaj på övriga på "dansgolvet". Det var min nästa tanke.. Margot Fonteyn dansade hela livet på diskotek. Ikväll kom vi redan halv sex (!) och gick före halv åtta. Det var bättre förra veckan. Det var roligt för tjejen i garderoben som tog hand om våra jackor förra fredagen sa: "du var här förra veckan!" När vi skulle gå..

  
Här är Manju, Eric och Nuria när vi kollegor var på Erics dop i Hammarby Sjöstad. Frida, Linda, Nuria, Kicki och jag.

Och här är sneakerserna som jag har dansat i två fredagar: de är nämligen grymma för dansgolvet. De är från 2014. Först hade jag inte hjärta att slänga dem för att de är PUMA och sen inte för att de är nästan som nya och grymma.

Här är ett par älsklingsjeans, de hade jag två par av. De använde jag tills de var nernötta av tvätt. Faller för något tidlöst, så då blir det så (+ alltid check kvalitet). YES Lars Norén är ofta i faggorna alternativt rätt och slätt med!

Blus från Desigual.

Här är en klänning som hänger i garderoben sen väl 2014 och som jag aldrig haft på mig nånstans (är inte den svarta typen mer än som idé). Alltså idé inte som klänning–klänning utan över jeans t ex. Edit mars: fast på Lux Dag för Dag med Kicki och Manju hade jag bevisligen på mig den.

Här är en älskad gardin som nu ligger i skåpet och väntar på ett passande fönster: Sophia av Vallila. I beg your pardon: Sophia af.

Här är jag.

Och här är symbolisten Maxfield Parrish som avslappnat ser inåt vänster (men vem har målat porträttet?).

Vi dansade på scenen i kväll, Biblioteket Live, komplimanger och allt upptänkligt skryt (Update 13/2, söndag och måndag med Benny, Madeleine och Erik)

Soul Train på gamla klubb Debaser Medis: scenen vid dj-båset är ju bästa dansgolvet för där finns utrymmet så där höll vi till Charlotte, Petra och jag. Golvet var smockfullt, "knökat" på ren göteborgska. Det var perfekt: vi var där sex och dansade värsta passet till åtta, där finns gratis iskallt vatten och allt. Egentligen är jag disco–dance–house–electro–rave och inte soul men det är så underbart att dansa! Tänkte köra funktionströja men det blev Adidas plain tisha. Och befriande att slippa ryggan: i det rosa armbandet på fotot hade jag MASTERCARD:et, t-banekortet och nycklarna, allt som behövs för en danskväll. Jag blev glad för Petra sa att när vi träffades hos Charlotte så berättade jag så intressanta saker som hon hade tänkt på som öppnade just tankarna, om katolicismen t ex. Och så fick jag 22 år till godo av Kia: hon trodde jag var trettio! Hon berättade att hon har väninnor på Kungliga biblioteket och på Stadsbiblioteket, jag berättade att jag precis har en fil.kand i litteraturvetenskap förutom i biblioteks- och informationsvetenskap och så då examen från ESMOD Paris tre år. Hon: "och du som är så ung!" Jag: ".. nja, jag är 52!" Hon: "??? .. jag trodde du var trettio!" Som sagt, skönt med 22 år till godo. Men så kan jag ju bli överkörd i morgon. När jag var 35 då trodde folk att jag var 22 apropå 22. Jag fick också en så fin komplimang av Petra, hon sa att hon blev otroligt inspirerad av hur jag dansar, "du är väldigt lätt i kroppen .. och har sån balans, det märks". This is da Friday Skryt. Tack Gud. Jo, jag är vig och är centrerad, har balans, kontakt med golvet, kontakt med himlen. Det är yogan och skivstången. Those movements, that strenght. That joy. Such love. Petra och jag ska gå dit igen snart och de andra också gången därpå! Ska fråga Tereza om hon vill följa med (40 spänn för att hänga av sig jackan är allt), glömmer aldrig när hon och Kicki dansade på ett ställe bredvid den lustiga sushirestaurangen Kin-Maru och Kicki träffade en prins (sa han i alla fall) i guldtunika och en stilig huvudbonad. Style: Luke Steele Empire of the Sun.

Dance och en classic som spelades i Ruben Östlunds Triangel of Sadness i scenen med Carolina G: Modjo Lady – hear me tonight som jag t o m hade på singel och spelade på repeat, jag menar verkligen repeat, det kan ha varit 1999. Älskar viben. Nyare (svettigt på scenen): SOPHIE Remix Sweat, SOPHIE Nothing more to say – Dub, Alison Goldfrapp Claptone Digging Deeper, PNAU Kira Divine Marques Toliver Solid Gold (apropå prinsen i guld: Nick Littlemore är med både i Empire of the Sun och i PNAU). På väg hem funderade jag på en påse tacochips kvällen till ära men nope.

Det snitsiga armbandet är nog från 2014. På ögonlocken i kväll hade jag guldglitter som jag först införskaffade till nyår 2005 (handlade typ 10 tuber nyåret därpå: enda ögonmaken jag har sen dess, vid festliga tillfällen).

Jag var förresten på Mimmis skivstång igår, Sylva sa jag skulle gilla hennes skarpt och det gjorde jag, så jag tackade för hennes fantastiska pass och kommer gå på det igen. Hon spelade Disclosure You&Me Flume Remix. Den spelade jag också på repeat, kan det ha varit 2014?

Update on lördag, februari 11, 2023 at 07:25em by Lovisa

Köpte den där tacochipspåsen i dag i stället – efter en mils promenad med house i lurarna – word MULA/racer: satte i mig drygt halva påsen på tolv minuter och så var jag hungrig också.* Har faktiskt lite ont i käkarna.
* Och ändå åt jag så mycket annat före, chipsen alltså.

Update on måndag, februari 13, 2023 at 11:25em by Lovisa

Light Years, Light Jeans, & Other Stories, February 13 as Edith Bouvier O'Beale: "This is the costume for today", Benny Madeleine och Erik

Light Years är James Salters roman från 1975. Den har jag som pocket i bokhyllan, och älskade. Här finns Goodreads recensioner.

Dagens klädsel, bland annat till kursen "Katolska kyrkans lära och liv" i Sankta Eugenia 19–21. Vi är några som har börjat att gå i söndagsmässan tillsammans: Benny, Madeleine, nu Erik också, och så har vi pratat med Emil. Vi sitter tillsammans på kursen. Benny tyckte klänningen är fin, det första han sa var: "vad stiligt klädd du är!" Sen har vi sällskap till tunnelbanan. Varannan vecka har vi söndagen och måndagen ihop, de här dagarna betyder nu så mycket för oss.

Klänningen är nog inköpt 2012 – fast senast jag hade på mig den innan idag kan ha varit 2014 – på & Other Stories på Biblioteksgatan, broschen är från H&M runt 2006 (jag köpte tre likadana: två turkosa och en rosa) som jag bar till ljust blå jeans i kraftig bomull och på fötterna satte jag på mig de bruna "dundonen" också från & Other Stories. Jag var alltså från topp till tå förutom broschen & Other Stories.. (det vill säga H&M).

Igår drack vi kyrkkaffe och åt en kyrkmacka och jag en knäckkaka efter mässan: Benny, Madeleine, Erik, Elvira och jag. Vid bordet pratade vi med Per som konverterade för 55 år sen, och som var fadder för en katukumen förra året. Erik konstaterade att det är spännande att höra hur vi alla har hittat till kyrkan. Hur det känns hemma att komma in innanför tröskeln på Kungsträdgårdsgatan. Hur vi längtar till söndagen och hur vi bär med oss mässan under våra vardagar. Erik arbetar i närheten och kan besöka kapellet på lunchen. Kyrkan är öppen, den är universell och det märks på alla vis (katolsk betyder universell). Jag bar själv på fördomar som har blivit förklarade för mig (exempelvis beträffande kyskhet): det är för att jag har lyssnat in argumenten och de håller hela vägen, för de handlar om oss alla, det är verkligen "heureka", vad jag har anat men inte kunnat formulera (det kan man ju inte på egen hand), det är befriande.

Madeleine besökte en katolsk mässa i USA och visste att "här vill jag vara". Jag har varit lockad av Katolska kyrkan sen åtminstone 00-talet. Runt 2014 införskaffade jag katolska kyrkans katekes, som jag läste från pärm till pärm i somras. Kursen för att konvertera har jag läst om på Sankta Eugenias webbplats sen åtminstone 2017, har läst om dem som konverterat (Thomas Idergard, Eric Schüldt med flera). Intressant i sammanhanget är att när jag hade blivit diagnosticerad med bröstcancer 2017 var bland det första jag gjorde att besöka Sankta Eugenias bokhandel där jag köpte flera böcker av jesuitpater James Martin. Tänkte att om jag dör nu vill jag bara läsa djupt meningsfull kristen litteratur till dess. Då styrde jag för första gången stegen in i bokhandeln, i augusti 2017. Hade liksom längtande tittat in i kaféet och bokhandeln under många år, varje gång jag gick förbi, otroligt alltså. Jag läste om mornarna, först i septemberljuset och sen i höstmörkret i köket i Gamla Enskede, vid fönstret. Så började jag nästan varje dag den hösten. Då gick jag i Katarina kyrkas mässa. Jag är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan. Före september i år är enda gången jag har varit i katolsk mässa i Kristus Konungens kyrka i Göteborg, när vår grundskoleklasskompis Marias yngre syster Carmen konfirmerades, det kan ha varit 1986. På resor i, inser jag nu, katolska länder har jag alltid sökt mig till kyrkor, i Frankrike, Italien och i Polen.

Bodil Malmsten berättade hur hon enbart läste Lars Noréns dagböcker när hon blev sjuk. Tror hon sa att till slut var Lars Noréns böcker de enda hon tålde att läsa. Precis så var det för mig med. Fina Bodil!

This Mortal Coil, Elizabeth Fraser, Song To The Siren

Alison, Amelia, Adji, Sven, Zlatan, Susan, Ruben, Martin (update 6/2)

My people: Zlatan Ibrahimović, Amelia Adamo, Ruben Östlund, Sven Stolpe, Alison Goldfrapp, Susan Sontag.

Schreiben mit der Hand ist Denken auf Papier. Aus Gedanken werden Worte, Sätze, Bilder. [...] Wir schreiben und verstehen, vertiefen, sehen, denken – mit der hand. Leuchtturm 1917. Blanko Notizbuch; Plain notebook; Carnet à pages blanches.

Idag var kaféet Eugenia öppet igen, vi fikade: Benny, Madeleine, Lina och jag. Vi hoppas på pizza nästa vecka.

Martin Miller sorterar minnena av Alice: en pusselbit till men hon undgår paradoxalt nog förståelse. Mysteriet.

Alison är kort sagt begåvad. Who's Afraid of Alice Miller? Varje person är vi ett mysterium. Jag är på väg att göra en Ruben à la Jean Philippe. Learning by doing (John Dewey; David Thurfjell). These are the words of marvel and excitement, delight.

Adji Cissoko, Yak Films (tack vare Laurent och Larry Bourgeois, dansarna Les Twins).

Update on måndag, februari 6, 2023 at 09:52em by Lovisa

Här är Adji Cissokos Instagram. Av nån anledning kom jag att tänka på Scritti Politti. Första gången jag såg videon till "Wood Beez" var omvälvande. Vi hade Music Box i Kortedala, vi var de första i Sverige och fick kanalen 1983 eller 1984. Music Box var MTV:s brittiska föregångare. Music Box var poppig medan MTV var rockig, jag såg aldrig på MTV. Fast jag vann en danstävling som MTV anordnade, på ett dansställe i Mölndal. Dansställe? Ingen klubb, inget diskotek.

Här är "Wood Beez", texten lyser för alltid: Each time I go to bed I pray lika Aretha Franklin.

Och i "Absolute": Holy girl you kiss away the meaning of the working day. En ögonblicksbild av Londons klubbliv. Green Gartside aka Paul Julian Strohmeyer sjunger och skrev texterna. Scritti Politti kom från postpunken.