light mode, ljust grå älskad, Terrene 2023 (update 12/12: Krasnapolsky days)
lördag, december 10, 2022 at 09:44em Jag kapade sladden till min tidigare älskade kökslampa från Gamla Enskede som nu är hallampa. Snålade sist när vi gjorde det för jag ville inte ta av för mycket heller. Å andra sidan är det ju bara att byta till en längre igen tänkte jag i veckan. Nu kan även långa jag stå under den med skor utan att nöta huvudet. Briljant!
Den buteljgröna ullkappan är rea & Other Stories 2017, två blå/grå sneakers är Daniels och de vit/röda är mina, från 2013 (!)–2022: 'höstens sneakers', de grå vinter som jag har mest nu skymtar lite. Klädkammaren rakt fram har en inbyggd skohylla också, som passerar bortanför hallvägghörnet. Mössorna som skymtar är nog 2013–2020.
1, 2, 3, 4 överst: jag tände prick 17.52! På köksbordet: 2023 års almanacka, Terrene från Paperblanks.
Lovisa
Hemma i eftermiddags. Matt dagsljus trots att vi är på nionde våningen. I Gamla Enskede bodde jag på en halvtrappa, fast där var å andra sidan 3.20 i takhöjd (därav lampsladdlängdens vara eller inte vara) och också vita väggar förutom i hallen som jag renoverade själv några år före stambytet. Drog av lager efter lager gamla tapeter. De hade bara tapetserat över. Längst ner är ett foto på hallen där. Enda rummet med 'mellantak' och i dag gängse takhöjd.
Kvinnliga Nobelpristagare i litteratur i hallen.
Min som en orientalisk matta fina almanacka (Terrene).
Här är hallen i Gamla Enskede. Sen tog jag fram rågolvet, eller Peter och Roger gjorde det. Taklampan som har följt med sen Vasastan (liksom den rosa över köksbordet) hänger numera i rummet med den bruna byrån.
Lovisa
Hemma i Göteborg runt 1991.
Charlotte, Lotta, och jag gick en fotokurs och jag fick låna lärarens Leica. Lotta och jag läste franska ihop, hon gick teknisk och jag ekonomisk på Katrinelund (skulle så klart ha gått samhäll på Hvitfeldtska eller humanistisk på Schillerska). Men hur länge lånade den snälla läraren ut kameran och när var fotokursen? Ödet: jag minns bara kameran, inte alls läraren.
Mattias som gick avslutningsvisningen för mig, på Designskolan våren 1991. Han vågade inte komma hem till mig själv hur fashion han än ser ut (jag skulle visa dansstegen) så han tog med en polare, en av Göteborgs första raveare: Christian. Mattias läste grafisk formgivning på Folkuniversitetet, sedermera på Berghs i Stockholm.
Utsikt från min första lägenhet, högst upp i huset på Övre Olskroksgatan 24. Jag gick alltså Designskolan och Folkuniversitetets konstnärliga grundutbildning på våren och Tillskärarakademien på hösten. Det var här på skolgården man kunde se den blonde i Stonefunkers osäkra sina steg sommarmornar. Han klev ur Per Åhlins animation och rakt in i solskenet. Första gången jag såg Lena M står i ett förklarat ljus. Laxrosa strumpbyxor, hårstrån som stack ut ur strumporna, tvär knallröd lugg, svart sammetsklänning. Hon är sex år äldre än mig, jag var yngst i klassen på FU. Mattias och jag blev ett par på sommaren (han var min första pojkvän och jag hans första flickvän) och när vi flyttade till Stockholm, han från Göteborg och jag från Paris, då utbrast grannens dotter "ni ser ut som ni kommer från 50-talet", i hissen. Mattias älskade Bauhaus, Gaudís Barcelona och jag sekelskiftes-Paris. Och så bodde jag ju i Pavillon Le Corbusier, i Paris. Vi var ett par i tretton år.
Här är jag på en mur vid Tjolöholms slott, slottet i Lars von Triers Melancholia, Mattias har fotograferat. Bar nästan enbart second hand då, denna tunika var i en obeskrivbar solgul nyans, med vita blommor, i bomull. Min kära lärare Ammi på Designskolan gav mig två stora säckar med de kläder hon haft under 60- och 70-talen och sparat. Ammi och Kristina! I Melancholia "är" jag Justine. Och jag botaniserade jämt i Göteborgs secondhand"er".
Karin och Satu på Tillskärarakademin. Här är Lotta och jag i Lousiana. Hon har fotat mig mitt i språnget, hösten 1991. Svarta byxor och Dr Martens är Mattias influens.
Foton: tant på tåget till Louisiana. Å världen var full av tanter och stillhet. Lotta när vi badar i Delsjön. Som den lille havfrue och en skulptur av Brâncuși. Mattias och jag var i Hovs Hallar. For på småvägar i hans första folkvagn. Vi lyssnade på Lars Gullin, Jan Johansson och Tomas di Leva, när han var inspirerad av Talking Heads. Den skeppsbrutne och Jag och Fred Astaire. Vi älskade Bergmans filmer och därför var vi på vift till Hovs Hallar. Sällskapet som silhuetter dansande längs med klippan, den sista scenen: där satt den. Sen var det ju ständig Bergman-festival i den lilla biografen i Saint Michel, där var vi när han kom på besök i Paris (vi hade ett så kallat distansförhållande i tre år). Intressant salong, den lutade uppåt så det kändes som om man satt i ett startande flygplan med duken i skyn. 
Fast här har jag ju svart, i Vasastan. Sprang några gånger men det var förjolat trist. Plötsligt hägrade drömmen om Brooklyn Bridge och New York Marathon. Men den gick snabbt över. Och så i den absurda röda solhatten från NK, 'echinacea', äh skämtar bara. Svart och lysande orange, 2014 tror jag. Fotot finns men allt som finns syns inte sa hon förnumstigt.
Lovisa
Vi hade helt fantastiska avslutningar, både på Designskolan och Folkunversitetet, efter ett år tillsammans på båda.
Designskolan: Ammi bjöd hem hela klassen till sig på Prinsgatan.
Folkuniversitetet: teckningsläraren och målarläraren var gifta och bodde i ett ofattbart hus i Göteborgs skärgård. Vi fick se en karatefilm om "hjärta och hjärna". Efter middagen sjöng vi och stod på led för att spika i den spik vi hittat i en ask, som påminde mest om oss själva, i en balkonglist. Anders klinkade i finaste bemärkelse på gitarren och vi hurrade. Efter middagen minns jag, då tog målarläraren mig åt sidan för att varna mig för Torsten, Folkuniversitetets vaktmästare. Det var inte nödvändigt (är ju luttrad hur "arty" jag än kan verka, har vissa tacksamma likheter med Annette Kullenberg).
Torsten hade skänkt mig en svartvit tv.
Dessutom ville han att jag skulle komma in på kontoret en dag. Han undrade om jag ville tjäna 20 000 kronor på 40 minuter. På lättklädda eller om det t o m var nakenbilder som skulle skickas till "slutna läkarsällskap i Polen." Vilket tankeväckande uttryck det är: slutna läkarsällskap i Polen.
Och kanske ville han sen ha tillbaka tv:n?
För på nåt sätt hade Torsten fått fatt i mitt telefonnummer på den tiden med tja telefoner. Så han ringde en kväll. Jag är dock ibland ganska lomhörd och förväntade mig inte att han ringde så när han sa att det är "Torsten" sa jag "va, är det posten??" han sa "Torsten" och jag sa nåt i stil med "ursäkta jag hör inte, är det posten?", och jag minns inte om det var efter tredje "Torsten" som han la på. Då gick det upp för mig att det varit Torsten, men så snopet och avväpnande. "Jag HÖR SÅ DÅLIGT ÄR DET POSTEN?"
Sen hade ju Mattias kul åt den tv:n.
För satte man på ettan försvann tvåan och vice versa. Så bytte man kanal måste man varje gång ställa in den andra.
