Två fragment av poem på Sankta Lucias dag

jag vill stormkoka en het molnbank
ge dig den
jag vill så mycket
trapetskonstnären har sålt sin trapets
det strålar i mig av saknad
genom gatorna milsvida fönstersmygar brinnande stjärnor av vitt glas
åh! den var av guld, mitt soldjursleende

Råkade igår se vad som visade sig vara Den dokumentären om prinsessan Diana, på SVT Play. Filmisk, värdig, episk, och hela 80-talet och 90-talet kommer tillbaka till en. En sorg. Minns den förmiddagen, 31 augusti 1997, när hon hade dött. Jag var nere på Seven Eleven på Valhallavägen och skulle handla något till vår sena frukost på balkongen och såg löpet. Kollektiva minnen. Begravningen. Det oerhörda talet av hennes bror. Narrativet. Minns när pappa väckte mig på morgonen när Olof Palme hade skjutits. Den grå dagen i det töcknet, tiden la sig som en obarmhärtig filt över oss. Minns att Elisabet, Anna-Karin och jag var i kiosken på Kalendervägen (tidningskiosker när det onda händer?) och rondellen till Sjusovaregatan i gråljus. Ett före och ett efter. Recension av Ed Perkins dokumentär The Princess i The Guardian. Dokumentären fick mig att associera till den här videon och Boards of Canada 1969, Julie And Candy:
