Göteborgsfeeling, Ruben Östlunds Triangle of Sadness

Det är roligt i Rubens filmer, för alltid dyker en gammal vän, bekant eller skolkompis upp i biroller (eller vad heter det?). I Triangle of Sadness en av mina klasskamrater i fyran till nian och sen gick vi i parallellklasser på gymnasiet i tre år. Säger bara det: Utmarksskolan. Plantskolan. Göteborg Göteborg Göteborg. Jossan och jag såg den 12 på Victoria. Vi skrattade mest i publiken, mest Josefines gapskratt och fniss, och fick med oss de andra, först var det några damer som fnissade med.. Josefine åt popcorn och jag engelsk lakritskonfekt, Josefine sa "åh, tycker du om det?" Det och Twist, After Eight. Les classiques. Sen tänkte vi oss burgare (inspiration: kaptenens burgare) på Bröderna Olsson men de öppnade inte förrän fem. Där var jag senast med Anna från ESMOD 1995 som berättade en häpnadsväckande historia. Jossan och jag åt varsin burgare "New York" på ett annat ställe. Skrev just "burgare" tre gånger.

Apropå publiken skulle jag velat göra en sociologisk undersökning av den: för det första så är det ju generellt misslynt när en profet från ens egen stad (Sverige) har plats på scenen, tydligen har Rubens filmer betydligt färre besökare i Sverige än internationellt. Sen tyckte jag att det var medelklassen som demonstrativt satt och surade (hon bredvid mig gäspade stort, scrollade på mobilen, satt i beredskap, vred och vände på sig precis som damen mitt framför). Jossan är ju adel och jag arbetarklass, vi har distans, vi kan skratta åt oss själva. Skrev jag lite förnumstigt och mycket självgott (tecken på distans!).

Josefine på Biblioteket Live där vi post "New York" drack ett glas vin och åt chilinötter, inte att förglömma.