Annemarie

Idag har jag tänkt på Annemarie och hittade flera foton på henne.

Här är från skolungdomens seglingar i Saltsjöbaden, här dansar hon, här står hon vid pianot, här är hon med sin bror och bara runt sju år, sig precis lik.

Annemarie var directrice på Svenska studenthemmet i Paris när jag bodde där.
Hon var en bullmamma, varm och klok, tog hand om alla vinddrivna unga, hade arbetat som SYO på Sigtuna internat.
Hon drog med en på saker om hon tyckte man arbetade för hårt.
Minns när hon tog med mig på en konsert i Citén, hon stampade fötterna i golvet lika mycket och högt som hon klappade händerna och ropade: BRAVO, BRAVO, BRAVO. De väna stiffa konsertbesökarna vände sig om i bänkarna och tittade förundrat på oss.
Vi var alltid välkomna till hennes kök längst ned i huset, för något att äta eller ett glas vin.
Hon ömmade för dem som inte hade rum, som Morgan, "kommunisten" som bodde i ett av allrummen. Han kom in på ett hörn och blev bästis, otippat kanske eller inte, med "EU-Calle" från diplomatfamilj. De diskuterade ALLTID politik. I alla fall när vi hörde det. De var ett tag som ler och långhalm, såg man den ena dök snart den andra upp.

Väl tillbaka i Stockholm fortsatte hon ömma för mig och trångt som vi bodde två i en liten etta på Östermalm, så fick jag låna hennes våning när hon hälsade på sin mamma i Schweiz. Vi bodde på Skeppargatan, Annemarie på Banérgatan. Jag tog hand om hennes post, alla vänner som hon hade, brevlådan var proppfulll.

Hon ringde bara sin barndomsvän Peter när det behövdes något extra i studenthemmet, Peter Wallenberg. Så honom har jag skakat hand med. Haha, och dessutom, kom jag att tänka på så råkade jag stöta till Per G Gyllenhammars bord på Mauritz Kaffe i Göteborg, en jul, så att hans te flöt ut över bordet, han tog det jättefint bara log och sa så där knarrande nåt i stil med: "det gör ingenting." Och.. även råkat ta Claire Wikholms vinglas istället för mitt, på en tillställning, hennes make påpekade det, han var inte lika blid och göteborgskt gemytlig som P G. Det var samma kväll som Janne Schaffer hade ett gott öga till mig. Janne vet inte att han förstörde Ted Gärdestads Gitarren och jag för en. Med de där ougrundliga eviga riffen. Riff, fast det heter det inte.