Söndag i jeans och brosch med pärlor med Benny, Madeleine, Erik och Christina, tre samtal (Update 23/2 frisyr)

Efter mässan drack vi kyrkkaffe, Benny, Erik, Madeleine och jag. På onsdag, askonsdagen, börjar fastan i fyrtio dagar, det pratade vi om. Fastetiden är till för att vi ska bli mindre beroende av det materiella, då får själen näring. Den är också till för att solidarisera med våra hungrande medsystrar och -bröder i världen (Kardinal Arborelius brev för fastan 2023).

Sen gick jag Birger Jarlsgatan fram och svängde in för Sveavägen och Rådmansgatan, uppför trapporna, och så träffades Christina och jag på Gast där vi satt och pratade i några timmar. Så fin söndagseftermiddag med henne. Christina åt avokado på surdegsbröd och jag amerikanska pannkakor med bacon och sirap (från fastan till pannkakor..). Christina hade söndagsmiddagen att laga när hon kom hem, Johannes hade stekt hamburgare på lördagen. Och jag hade en stilla söndagskväll hemma. Fastan kan vara att avstå från hamburgare och kaffe. Kaffe är ett sätt som jag kan markera fastan på, för det är mest kännbart för mig (dricker fem–tio koppar kaffe varje dag). Ser knappast på tv och följer inga sociala medier, jag tränar, lyssnar på musik och läser böcker m m – lyssnar på några poddar och tittar ibland på en Youtubekanal fast det ska mycket till, den började jag titta på 2017 och den är den bästa kanal jag har stött på, det är en brittisk kille med livsvisdom och fantastisk humor som har den och den har faktiskt vuxit från cirka 75 000 prenumeranter 2017 till nästan 500 000 nu: han var illa ute i ungdomen och har utövat Martial arts m m – äter knappt kött hemma, har inte mjölk hemma (fast i bullar är det ju mjölk :). Fisk äter jag flera gånger i veckan. Den Ortodoxa kyrkan praktiserar vad jag förstår vegansk fasta i alla de fyrtio dagarna som motsvarar Jesu fasta i öknen (dvs inte kött, mjölk och ägg), läs här.
Pannkakor och cappuccino. & Other Stories-blusen till jeansen och "dundonen" är verkligen stuk kosack.

Rudolf Nurejev och Margot Fonteyn. Apropå dans (igen).

Ikväll har jag tränat med Erika! Halv sju, hennes suveräna pass. Är glad. Fast precis i början av passet ljöd brandlarmet och hela Friskis Kungsholmen utrymdes. Så då hamnade vi i linne ute på gatan. :) En av receptionisterna kom ut efter en stund och kallade in oss: så kan det gå när nån får för sig att torka sina strumpor med hårtorken.

Tre samtal som jag skrev upp i mobilen. Sylvia var inte med på Erikas pass idag, men en annan dag var hon där, fast det var ett pass med Kina. Då kollade jag på N:s intensivpass i kön in till skivstången, med mina bruna brillor (byter till de nya med genomskinliga skalmar på passet, de med bruna är egentligen alldeles för svaga nu). N har varit ledare av bl a intensivpassen sen jag började 2005 (han var Rikards och Mias favvo, de stod typ i den inre cirkeln, fanbasen närmast honom). Så kom Sylvia och så började vi plocka på oss vikter.

Jag: – Jag tittade lite på N:s pass! Vad spänstig han är! Han har blivit HELT gråhårig! (håret sken liksom ljust silvergrått)
Sylvia: – Haha, vad taskig du är! Han har ju färgat håret! Blont!!
Jag: – [...] Jag ser så dåligt i de här glasögonen.
När vi sa hejdå sen skrattade hon när hon vände sig om och sa: – Du Lovisa, jag kommer tänka på det du sa nu!

Med grannen i hissen på väg ner nio våningar kom vi direkt in på livets väsentligheter.
Min fina granne: – You don't think when you enter the elevator that you're going to have a conversation about the most essential in life. Time, eternity, the Creator, longing..

Och så samma söndag som vi firade Charlottes födelsedag, då när jag var på väg till mässan med t-banan vid 10-tiden på förmiddagen, så kom plötsligt en ung sobert stiligt klädd man (jag låter visst som en av systrarna Brontë) fram till mig där jag satt (Karin sa sen "oj det är inte vanligt, att bli uppraggad i tunnelbanan").

Han: – Var det dig som jag mötte i Stadshagen?
Jag: – ... Nej, det var inte jag.
Han: – Du är en jättevacker kvinna! ... Vad säger man då?
Jag: – ... Tack så mycket.
Han (uppfordrande): – Vad säger man då?
Jag: – Tack så mycket ... tack detsamma.
Han (uppfordrande): – VAD säger man då?
(det var nog kanske 1–2 fler av den frågan)
Jag: – Tack detsamma, tack så mycket, ha nu en jättefin söndag. (lugnt och tydligt, det var ovanligt och jag var tacksam också, han gjorde min dag lätt skimrande precis som min fina granne i hissen).

Sen gick han och satte sig några platser längre bort men tittade stint på mig fast jag tittade inte på honom. Han gick av vid Slussen.

(Edit: mamma hade en teori om detta fenomen: varför folk kommer fram till mig, "det är för att du ser så trevlig och intresserad ut." Intresserad, det är jag verkligen, grannen gjorde som sagt min dag, man blir glad.)

Apropå Emily Brontë och gotiken. Har i två dar lyssnat på denna hypnotiska briljanta låt av MGMT, och på väg till Erikas pass tittade jag på Youtube-videon. Despair, Jungs skuggan, i framtidsgotisk estetik. Hieronymus Bosch är med. Den skapade fallna ängeln. Och så har jag lyssnat på låten Whistling Through the Graveyard från deras senaste album.

Update on torsdag, februari 23, 2023 at 11:05em by Lovisa

MGMT "Little Dark Age" – behind the scenes, The Cure "Catch", två kvarglömda i London, synergi: Göteburgare

Ikväll har vi varit på hotell Continental vid Centralen, litt.vetarna och jag. Helena (och jag ska ut och fota en dag), Karin, vi satt i lobbyn för ett glas vin och oliver. Ylva och jag pratade om Thåström och Amanda Ooms. Berättade om när vi såg Imperiet på Liseberg hösten 1987 kanske. Vi stod längst framme vid scenen: Ylva, Jessica, Sofia, Carina och jag. Annika och Monika kan ha varit med. Så kom Thåström in i brallor och bar överkropp och började sjunga "Märk hur vår skugga.. ". Började direkt känna mig yr och jag minns det som att publiken delade sig i två, sen svimmade jag och vaknade på soffan bredvid scenen.

MGMT. Hittade den här fina videon om låten in the making. De nämner Robert Smith. Tänkte lagt in videon till "Catch" under när jag såg "Little Dark Age" i måndags just pga frisyren. Vi såg Robert Smith på Carnaby Street 1988, på skolresan med gymnasiet, till London. Vår lärare glömde kvar två elever som inte kom med båten hem till Göteborg, de dök upp en vecka senare än oss andra efter en pank tågresa genom Europa. Det var Morgan, vår lärare i företagsekonomi som missade att räkna in oss avresedagen. Minns hur han letade efter dem på båten. Apropå brandlarm så satte dessutom nån på brandlarmet på hotellet en natt på pin kiv: vår lärare kom ut i korridoren utan tupé vilket Hasse tyckte var roligt. Susse och jag bodde ihop. Vi sov nog en timma sista natten, högst. Vi somnade om när klockan hade ringt men Morgan ringde till oss från receptionen. Vi var på Heaven (det legendariska diskoteket med Acid House där vi kunde ha sett Boy George, Jessica såg honom: vi passade hennes väska..).

Minnet är storartat, tänk allt vad vi har i huvudet, i kroppen. "Catch" är en singel från dubbelalbumet Kiss me, Kiss me, Kiss me som jag hade och som släpptes 1987. Minns att jag var trött på M på spårvagnen till Angered (var det 8:an? det däremot minns jag inte). Vi satt i vagnen på Drottningtorget innan den skulle gå. Jag skruvade upp volymen det högsta jag kunde på Freestylen, med den här plattan.

Från träningen idag vid Globen: tunnelbanan är visst det nya "dansgolvet". Det o-täcka könets idé om dansgolvet – skojar bara, ff in disguise Emily Brontë.

I Göteborg (apropå posten nedan, Ruben Östlund och hamburgare nedan och ovan) kom jag på så är ju "göteborgare" och "hamburgare" i synergi: i bamba åt vi ofta göteburgare, dvs en skivad bit falukorv i hamburgerbröd.