Dansens Hus Elverket, Halla Ólafsdóttir och Cullbergbaletten, Sylph: dogmatisk dans, Moules frites på Brasseriet och Yuksek, Beirut Ma Bet Mout

Vi hade en så trevlig kväll i torsdags. Först var vi på urpremiär av Sylph i Halla Ólafsdóttirs koreografi av Cullbergbaletten, på Dansens Hus, Elverket och sen åt vi på Brasseriet. Christina och jag åt Moules Frites "Hot N´Fresh" och Josefine spenatgnocchi. Vi delade på en flaska vitt och alla tre åt vi en cheesecake. Med Sylph drog Stockholms dansfestival igång, STLHM DANS, som pågår 4–14 maj. Platsen, speciellt Brasseriet, väckte direkt fina minnen, för runt kanske 1997–1999 var vi ofta på Brasseriet och åt, Henrik och Elisabeth och alla. Kul att avsluta danskvällen där.

En slags recension av dans kring den nyliberala guldkalven: Sylph (obs för så kallad falsk marknadsföring: pigga – och ironiskt nog artificiella – neonfärger på affischen):

Deprimerande. Christina skrev min devis "nyliberal dans" på sitt Facebook. Vi tyckte om när de dansade: det var kanske en kvart av en timme som de gjorde det. Känslan och uttrycket i helhet är människofientlighet. Humoristisk grotesk är genomgående inslag: Cullbergbalettens signum, sedan Birgit. Sylph är dansad ideologi, alltså den ursprungligen nyliberala – och ekonomiskt drivna, som alla dess avknoppade diskurser är – identitetspolitiska diskursen, till vilken särskilt känsliga unga värvas att förspilla sin tid på att kontemplera enbart vad som har med kroppar, "identitet" och sexualitet att göra.

Sylph centreras kring genus, kön, sexualitet och därigenom dikotomin gräns/gränslöshet: vilket gestaltas som anonymiserade "kroppar". Här kan med ett sakligt argument* invändas: vare sig isolering eller sammansmältning är relation (som kan vara det fenomen som är tänkt att gestaltas i Sylph): relationen är paradoxal. Exempel: en person är unik och samtidigt lik sina systrar och bröder. Språket och verkligheten tillåts att glida isär i den nyliberala bubblan = det är omöjligt att prata sig till kön. Sammanfattning av Sylph: det blev kort sagt en kladdig sörja av alltihop, i slutet ironiskt nog bokstavligen. Jag hittade dansen, fixade biljetterna. Hur jag gick till väga: jag sökte förutsättningslöst på Dansens Hus webbplats för att hitta en dansföreställning för oss och den visade sig vara genomsyrad av politiskt nyliberal ideologi.

* Sakliga argument: vad pådrivarna inom den nyliberala ideologin skyr mest av allt. Dvs det är givet förutsättningen och målet en rationell strategi, med en inte så liten humoristisk knorr (= effekterna).  Älskar den här låten med Yuksek, som jag råkade på, "Beirut Ma Bet Mout" och tack vare den en fint skriven text på konstnären Sirine Fattouhs webbplats: Beirut Never Dies Ma Betmout, a sweet self-explanatory Arabic rhyme. Apropå den här bloggpostens tema, som det kom att bli: även i hennes text syns de för systrar och bröder i världen, negativa effekterna av nyliberal global ekonomism. People "are heartbroken and tired, they say, of a life of instability".

Igår var jag på Thereses suveräna Skivstång intervall i Sickla, så fantastiskt bra!

Motvikt och sakliga argument aka grus i det narrativa maskineret kring nyliberala diskurser, som den identitetspolitiska: baksidestext till Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar: Den svåra konsten att vara tillsammans (2019). Avsnitt #466 i Catholic Answers Focus podd: Racism and Critical Race Theory.
 
Idag har vi varit hos Petra! Så fin eftermiddag. Med Vera, Lenita, Tove, Malva, Vanja och Lisa. Lisa hade med hemmagjord rabarbermarmelad (inte i bild – jag kom först :) och jag hade med en, som det visade sig, också uppskattad chokladkaka, med grädde och några blåbär på. Vi pratade faktiskt politik. Lisa sa att hon inte känner igen sig i Sverige, som det har tillåtits bli, hon tog upp Andreas Cervenkas bok Girig-Sverige. Jag höll en liten historieföreläsning om de senaste trettio åren. Utifrån just det, ämnet i hans bok. Exakt: om den nyliberala undermineringen, även globalt. Om det växande prekariatet och bemanningsföretagen, om maktkoncentrationen–den ekonomiska koncentrationen. Lenita sa att det är läskigt, det att det händer under ytan, det som de gör, att vi inte har insyn. Det tuggas bara på. Det är ovärdigt.