Swag, Flow

Det är ljuvligt underbart att känna lättheten i kroppen, att bottna, grundas. På jorden. Träning! Är det magiska. Nu har jag kört pass tre dar i veckan plus att jag har gått 1 mil per dag sex dar/v, 1 dag är vilodag. Balans, rörlighet, styrka och hjärta, puls är tanken. Jag har grundat med yoga (balans, rörlighet) och kör nu mycket styrka (skivstång), "explosivitet" är väl det jag inte tränar just nu (hjärta). Kan nästan gå ner i spagat bara sådär.

Repris. På hurtsen Elin Fredrikson och Olle Ljungströms bok om honom som det blev rabalder om*: Jag är både listig och stark. Lån från bibblan (då) som jag numera har köpt (Bokbörsen). Kate Zambrenos Hjältinnor, en essäistisk dagbok/självbiografi/roman som jag inte fastnade för. Vissa böcker vill man av olika anledningar tycka om. Så var det med den. Yvonne Hirdmans självbiografi Medan jag var ung är underst.

Hotell Pigalle i Göteborg, med makalöst vackra rum. Där har jag övernattat två gånger.
* Fredrikson står inte som författare på omslaget.

Nya Carnegiebryggeriet

Igår hade vi sommaravslutning nere vid Luma brygga, Helena, Christina, Karin, Ylva, Anna och jag. Först satt vi ute och sen inne. Så trevligt! Skönt pratvänligt ställe och de flesta bor i krokarna, i eller nära Sjöstaden. Christina och jag firade med Bermudas nationaldrink (i bild!) Dark 'N' Stormy. Hemingway sägs ha haft den som favorit på den gamla goda tiden i Key West. Den fanns på drinklistan men bartendern sa det var ett tag sen han sist blandade den.. Antar att de inte gjorde den på Goslings rom (mastrandet delegerades), men det frågade jag inte! Minns bara dem pga den eminente introverte bartendern på Zink Grill, Biblioteksgatan, ett mytiskt ställe som numera har bytt adress till Grev Turegatan. Timmarna försvann, en två tre fyra. Sommarnattljushet på vägen hem.

Karin berättade om hur "Strindbergs vålnad" skrämde bort folk på Kymmendö. Vi pratade om "[Jag är] Veronica Bernadotte kungens okända dotter" (ungefär jämngammal med kungen, blossande på en cigarett, med ett plakat där det stod skrivet, utanför slottet).

Idag, igår, meze och chokladparfait

Igår blev det skivstång och så gick jag knappt en mil; idag gick jag drygt en mil, imorgon blir det coreflex soft alternativt skivstång. Såg inte skymten av Sylvia igår! Dagens promenad: Globen Liljeholmen Hornstull Västerbron Rålis Fredhäll Thorildsplan Stadshagen Kungsholms strand Fridhemsplan. I lurarna musik, Teologiska rummet.

Citykonditoriet med Sophia, vi lägger upp planerna för ett projekt.

Pizza på Kafé de luxe i Växjö, efter seminariedagar. Kan inte vara min eftersom jag nästan jämt åt burgaren. Den ser ju vansinnigt ljuvlig ut.

Sneakers som i gips.

Växjö stadsbibliotek. Bodde för en gångs skull på det andra Elite, mittemot, seminariedagar. De hade inga kakor till frukosten! Pga av att frukostansvarige inte gillar kakor.. jag måste ha en croissant eller liknande.

Charlotte och jag lunchar på Hantverkargatan. Första och sista gången i livet jag åt pulled pork.

Daniel lagar nyårsaftonens traditionsenliga karelska stek, långkok i ugn. Möra kött..

Höstens alla löv i Gamla Enskede.

Tre indier med Petra.

Daniel och jag lagar kycklinggryta i Högdalen.

Klara, Pia och Sophia. Kafé de luxe seminariedagar.

Daniel och jag äter massa meze på terassen på Underbar, i backen Drottninggatan.

Skrubbes zumbi- och chokladparfait som Daniel och jag tog med/lagade på plats hos Henrik och Sara: på 14 ägg, 9 dl grädde, 3 dl farinsocker, 300 gram 81%ig choklad.. haha, tung kaka! Inte för den som bantar. Daniel var med i Belgoklubben och vi fick belgisk öl levererad fyra gånger per år, plus säsongsrecept som den här mäktiga desserten. Det var såklart öl i också, säkert nån julöl! Kanske bryggt i ett belgiskt kloster som många är.

Råraka på Tranan med Sofia.

Maria Zihammous Tarte au Citron som jag gjorde när Daniel och jag hade glöggkväll (kolla vad många specialbeställda glöggsorter, backning i skåpen också). Nötterna hade vi också rostat, i honung tror jag, fast de blev sådär.

När Peter och Roger hade tagit fram rågolvet i Gamla Enskede.

Urban Deli Sveavägen

Trevligt! Igår drack vi rosé, vitt över en bit mat på Sveavägen. Jag åt rödbetstartar, kolgrillad rödbeta med ramslökskapris, svensk furikake, dijon och pommes, Helenas ostbricka är också i bild. Sen satt vi på terassen och såg den ljusa skymningen över stans takåsar, Kungstornen, NK-klockan.    
Wolfgang Tillmans skapar även musik: Insanely Alive. You are insanely alive, you light me up, you light me up (texten haltar lite "mitt i" tycker jag).

Guy Bourdin, Maria Callas, Rufus Wainwright

Två Teologiska rummet som jag mindes och har lyssnat om på de senaste dagarna, tycker mycket om Fredell och Piltz: detta och detta. Och så har jag tittat på When the sky fell down: The myth of Guy Bourdin och läst en vänintervju med hans son, Samuel Bourdin, som finns här.

Maria Callas, fotograf okänd. Rufus Wainwright, I Don't Know What It Is, The Art Teacher, Grey Gardens.

Röntgenbehandling?

Det är egendomligt för i Cancerkliniken översätts det som man kan anta är strålbehandling till röntgenbehandling. Vad är det? Daniel: "förr kunde man nog lättare komma undan med det" [felöversättningar]. Märkte det vid läsningen av Brott och straff förra våren. Exempelvis är Svidrigajlov ute och spatserar med, i svensk översättning: "en vacker promenadkäpp" medan han i den Dostojevskij-trogna engelska översättningen promenerar med en "red walking- stick", vilket symboliserar Svidrigajlov som förövare. Färgen röd har betydelse. Sonja bär, i epilogens del 2, i svensk översättning en "sliten kappa" medan hon i den Dostojevskij-trogna engelska översättningen bär en burnus; det refererar till Nya testamentet.
    I epilogen har Dostojevskij vidare vid enda tillfället i hela romanen bytt ut Sonjas namn till Sofia, det följs inte heller i svensk översättning, nämligen när Raskolnikovs medfångar vördar henne som Guds mor: ”'Snälla Sonja [Dostojevskij skrev Sofia*] Semjonovna, du är som en liten mor för oss, som en mild sjuk mor!' sade dessa brutala, brännmärkta straffångar till denna lilla bräckliga varelse.” (s. 642) Rastret var Janet G. Tuckers studie. Insåg verkligen då betydelsen av förförståelse och hur mycket som kan "gå om intet" i en översättning (Brott och straff i Hans Björkegrens översättning, 1979; 2011). Men i Cancerkliniken verkar det vara ett språkligt missförstånd. Det här låter i mina öron som strålning:

Först tog Ljudmila Afanasjevna in Kostoglotov i rummet med apparaten varifrån en patient just kommit ut efter en behandling. Från klockan åtta på morgonen arbetade här nästan utan avbrott det stora etthundraåttitusenvolts röntgenröret, som hängde ner från taket i en upphängningsanordning av metall [...] Och denna barbariska fysiljering av tunga kvanta ägde rum helt ljudlöst och omärkligt för de fysiljerade vävnaderna. Under loppet av tjugo behandlingar [röntgenbehandlingar alltså] hade Kostoglotov återvunnit livsmod och livsluft och aptit och till och med sitt goda lynne. (Cancerkliniken, 1970 [1968; 1969], Wahlström & Widstrand, s. 63 ff.)

Eftersom Solsjenitsyn tilldelades nobelpriset bör rimligen denna version vara den som Akademien läste. Reagerade inga läsande läkare? Googlar jag röntgen står det att sådan kan orsaka cancer (!).

Så fortsätter det! I romanen så långt jag kommit. Exempelvis: "Och han blev verkligen frisk. Han lade sig villigt under röntgenstrålarna, och under behandlingen sökte han personligen suggerera tumörcellerna, att de skulle förstöras, att han var deras herre [här syns dessutom spår av cancer- och tuberkulosmyten kring vilja, som Susan Sontag undersöker i Illness as Metaphor]." (s. 65)

* i betydelsen Wisdom of God

Alexander Solsjenitsyn och antagligen Cullbergbaletten i Vitabergsparken

Och nu läser jag Alexander Solsjenitsyns Cancerkliniken i översättning av Eva Thomson-Roos och Sven Vallmark. Solsjenitsyn tilldelades nobelpriset i litteratur 1970 men är ganska bortglömd. Vi har också En dag i Ivan Denisovitjs liv och GULAG-arkipelagen i bokhyllorna, båda i översättning av Hans Björkegren. Jag tänkte citera ett stycke ur Marguerite Duras Älskaren här, men hittar den plötsligt inte. Var kan den vara? Ofattbart borta.
Fotografier: Parkteatern i Vitabergsparken, tror att det är Cullbergbaletten som Ulrika och jag har varit på. När jag jobbade med Marie på Gudrun Sjödén och efter pratade vi ofta dans, hon är ingift i en dansfamilj och var jämt på Dansens Hus. Vi pratade om Birgit Cullberg och Cullbergbarnen, Mats Ek, Niklas Ek, Malin Ek. Och så läste vi, samma böcker, ständigt läsande. Malin Ek var ju med i Falsk som vatten.
      

Hermann Ungar, Assia Wevill, Ruth Gordon, Lena Svedberg

Nu läser jag den tjeckisk-judiska författaren Hermann Ungars Klassen (1927) i översättning av Heidi Havervik, som jag fick i julklapp av Daniel. Vi har hans första roman i översättning också, De lemlästade. Ungar har visst blivit nyupptäckt i Europa, från att ha varit bortglömd i decennier. Han hann inte skriva mer än dessa två romaner; han dog i sviterna av blindtarmsinflammation 1929, bara 36 år gammal.. Thomas Mann och Stefan Zweig hyllade honom läser jag också på insidan. H:ström Text & Kultur har gett ut Klassen.

Träd, Gräs och Stenar, Pärson Sound, International Harvester: En kollektiv berättelse. Björn Gustavsson i Opulens.

Assia Wevill.. Biografin om henne är verkligen den som det brukar heta "förlorade pusselbiten" i dragkampen om Sylvia Plath, de två lägren: Sylvia Plath respektive Ted Hughes-Olwyn Hughes-Carol Hughes-Frieda Hughes. Titeln är a Lover of Unreason: the Life and Tragic Death of Assia Wevill (2006), av Yehuda Koren och Eilat Negev. Här är Assia i Burma, med sin dåvarande make poeten David Wevill. Bra att hennes historia berättas, den som Hughes försökte tysta ner. Men hemskt det hon gjorde mot Shura, dottern, som kanske också var Hughes. Och mot sig själv. Sorg.

Affischen för Harold and Maude, en av filmerna som Ann Zacharias nämner i sin självbiografi. Minns att jag har fastnat för den tidigare. Ruth Gordon var ju strålande i Rosemary's Baby och fick en Oscar för den birollen. Ann har levt så inspirerande, bott långa perioder utomlands, älskar att bo i Rom.

Och så väntar jag på boken om Lena Svedberg, med förord av Carl Johan de Geer.

Probatum Est

Ideologier leder alltid vilse.
    En övertygelse föds, växer sig stark, man börjar
omsätta den i praktiken. Denna första fas, själva
starten och den inledande perioden, är rörelsens
benådade tid.
    När framgången har nåtts börjar systematiseringen
av både teori och praktik. Inspirationen ersätts av
dogmatism, den fria insatsen av påbud.
    När rörelsen har blivit system kallar den
oemotståndligt på en motrörelse.
    Slutsats: lita aldrig på en ideologi – den blir förr
eller senare ett fängelse.
    När du satsar på en övertygelse: var inställd på
att inte fortsätta tills målet är nått, eller ens ut-
kristalliserat.
    Ett mål värt din insats kan aldrig nås.

          Gunnel Vallquist Steg på vägen (1983)
                                   
Björn Andrésen i dokumentären om honom, av Kristina Lindström och Kristian Petri: Världens vackraste pojke.

Provbakat och en favoritsociolog

Säger bara Eva Illouz; måste jag välja två sociologer blir det hon och Foucault [engelskt uttal Fo k*]. Exempelvis kan man läsa hennes Cold Intimacies: The Making of Emotional Capitalism (2007) och Why Love Hurts: A Sociological Explanation (2012). *säg det högt
             
Inspiration Tove Langseth :)

Annette Kullenberg, Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet

Härlig vårkänsla i stan idag, som fredag på en måndag.
Intervju med Per Hagman*. Graeme Thomson Under the Ivy: The Life and Music of Kate Bush; Karen Armstrong The Spiral Staircase: A Memoir; Ulla Isaksson De två saliga; Eva Neander Dimman Staden Nattljus; Margareta Ekström Frukostdags; Martin Tistedt VÅR; Aaron Shulman The Age of Disenchantments: The Epic Story of Spain's Most Notorious Literary Family and the Long Shadow of the Spain Civil War, och Horace Engdahls musätna Meteorer.

Mössen på vinden i Gamla Enskede åt bara (!) på Horaces bok och på Peter Weiss' Exil: Två romaner. Haha kräsna.

Annette Kullenberg, jag är (var) ett stort fan av henne, minns första gången jag såg henne, på tv, oförglömlig. Har just läst Urp! ... sa överklassen: Eliten i Sverige, från -95, inköpt på bokrea i Göteborg. Det är alltså en omläsning. Och så tänkte jag läsa om hennes biografi om Marianne Höök: Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet. Kvinnan är ju till råga på allt vansinnigt snygg på insidan omslaget. Ordet är flärd.

* Fast kläderna? :) Trench-ensemblen var väl värst. Hm, redaktören, stylisten.. (?)

Markisinnan Luisa Casati, Adolph de Meyer, Methyl Ethel

Quentin Crisp skriver i förordet (1999) i La Marchesa: Luisa Casatis liv och skepnader (Scot D. Ryersson & Michael Orlando Yaccarino, i översättning av Ellinor André, 2020, s. 15): 

RÄTT SOM DET var och helt av en händelse, träffade jag en gång en underlig dam när jag satt och drack te med några vänner i London. Hon anlände klädd från topp till tå i svart sammet, hennes mun var blodröd och hon bar på ett långt paraply med ett utsmyckat handtag. Och kan ni tänka er att denna ensemble bars mitt på dagen? Kvinnan var som en charmerande ruin, lång och smal och hon gav intrycket av överväldigande styrka. Hon gjorde sin entré, såg underbar ut och sade mycket lite. Där stod en kvinna som hade ett slags närvaro man aldrig skulle glömma.

Luisa Casati som ganska nygift och nybliven mamma, innan hon blommande ut som excentrisk ockultist.
 
Foto Adolph de Meyer, Venedig, 1912. Och så läser jag Annette Kullenberg, hennes reportage!

Jake Webb i Methyl Ethel, Ghosting. Bob Dylan, Ring Them Bells. Kanye West, Ultralight Beam, Flashing Lights.

Update on torsdag, april 21, 2022 at 09:24em by Lovisa

Unfinished Sympathy. Pete Tong, The Heritage Orchestra, Jules Buckley, Samm Henshaw.

Visitkort, bokmärken

Vi träffades över galetter och crêpes i veckan.

Karin och jag började menyn från slutet, d v s what goes, marries best med bästa efterrätten? Sen orkade hon ingen dessert medan andra Karin och jag hade gett oss den på en, så vi beställde fiffigt nog UTAN crêpes. :)

Här är de fint tecknade visitkorten som för detta pojkvännen formgav (han är grafisk formgivare) och som jag nu, sen år tillbaka, använder som bokmärken. Perfekt att ha en låda från trycket sparad.

Den som vässar vargars tänder

Apropå vargar (Knausgård) så läser jag Carina Rydbergs Den som vässar vargars tänder nu, en omläsning från när den kom ut i pocket (2007). Daniel har läst de romaner av henne som jag hade/som vi har, bland annat Nattens amnesti. Den som vässar vargars tänder började jag läsa på IKEA-bussen minns jag (mycket IKEA-buss då, jag ville inte ha några möbler mer än en säng och ett mosaikbord när dåvarande pojkvännen och jag flyttade isär 2004, jag trivs med läget scratch – ut det gamla, det är bubblande och fantastiskt med det nya, som att få upptäcka en ny stad, först Paris sen Stockholm). Först flyttade jag till Skärmarbrink och skulle inreda där, och bodde där bara i några månader (rivningskontrakt – en helt magnifik lägenhet), och sen till Vasastan, i april 2005, och sen var det stambyte 2008 och då var jag mycket på IKEA också. Och på Badrumsspecialisten på Birger Jarlsgatan, vid stambytet, där hängde jag. När jag flyttade till Vasastan var det ganska okänd mark för mig allt, Sibirien, ovanför Karlbergsvägen. Luft och ljus.

Update on måndag, april 4, 2022 at 10:49em by Lovisa

I Skärmarbrink målade jag väggarna i sovrummet i en matt färg, mörkt midnattsblå och så var det ett litet "äkta" charmigt hål rätt genom väggen ut, över elementet, högt upp bodde jag. Så när jag låg i sängen och läste* blåste det in, januari, februari, mars. Och badrummet, det kallar jag badrum. Med en sirligt mönstrad tapet i turkos och porslinsknoppar i turkos. Udda "charm" var att spolade de ovanför (högst upp i ett högt hus) höjdes och sänktes vattennivån även i min toalettstol. * Carol Adrienne, Caroline Myss.. that mode.

Ribe-tacos, Hanya Yanagihara och Karl Ove Knausgård

Daniels och Jonas traditionella Ribe-tacos (från så länge sen som när de var i Danmark häromveckan, spanskt uttal: ribechos), det var så länge sen jag åt tacos och burritos (för mycket på, den här första!). Så goda! När jag fyllde år igår.
Jag fick Hanya Yanagiharas Mot paradiset från januari 2022 (engelska) och Knausgårds Vargarna från evighetens skog, även den översatt till svenska i år. Dessutom matchar omslagen.
Apropå Yanagihara: i julas när jag slog in paket på Adlibris Kungsgatan slog en kvinna in paket bredvid mig och plötsligt frågade hon: "Vill du ha ett boktips?" Jag: "Ja.. det vill jag gärna!". Hon: "Då vill jag tipsa om Americanah.." Vi pratade om den, jag har läst den. Hon frågade: "Har du ett boktips?" Jag tipsade om Ett litet liv, av Hanya Yanagihara. Berättade att den kan vara en fantastisk läsupplevelse, och att vissa älskar den och att andra verkligen inte tycker om den. Daniel och jag älskade, älskade den och vi läste den tillsammans, i var sitt exemplar (2016?). Daniel trodde att Ett litet liv de senaste åren har nått "läsande bananer", den är nog en sån roman som Louise Boije af Gennäs' Stjärnor utan svindel var, fast den kommer att hålla.

I Knausgårds apokalyptiska roman är det är "1986, året för Tjernobylolyckan, Challengerolyckan och Palmemordet" och i Yanagiharas roman berättas en "evig historia om en värld där drömmen om det paradisiska krossas" vilket ju båda människan är upphov till..

Konsten, konsten, konsten

Mark Rothko No. 10, 1952. Jag tycker också mycket om White Center, 1950. Det som hänt så många i Tate Gallery och i Rohtko Chapel hände mig 1990, men det var först långt senare jag insåg att det är så (att jag hade gjort en kollektiv Rothko-erfarenhet). När Jessica och Paul Young (sångarens namne) hade blivit ett par – de verkade aldrig vara mer än högst 1/2 centimeter från varandra: de gifte sig snart och Jessica stannade kvar i London och bor där än – flanerade jag omkring i London själv, om Phil och de andra vi brukade vara med, gjorde annat. Vi bodde på Kensington High Street under helgerna, nära Earl's Court, under veckorna arbetade vi på Mölnlycke i Dunstable (hennes pappa hade ordnat jobbet). Vi var intern postservice vilket innebar att vi hittade en pappkartong och i den hade vi hängmappar med vars och ens namn på, i hela företaget, dock inte i själva fabriken. Varje dag hade vi några rutter med lådan, det var på faxens tid (ren magi med fax tyckte vi! Minns att man/vi diskuterade det. Man "faxar" ett papper från säg, Göteborg eller Dunstable, och meddelandet printas ut i Japan!! Inte på samma papper, men ändå). Då kunde det hända att fabrikschefen Bob, som vi bodde hos i veckorna, han och hans fru, la ett papper i Margarets fack, och så fick hon det medelst vår "postservice", i nästa postrunda. :) Träget kånkade vi runt på lådan med interna meddelanden våren 1990. Och sen var vi också utlokaliserade på andra filialer där vi hjälpte till med registrering av beställningar. Hursomhelst, jag råkade gå in på Tate Modern, och hamnade i Mark Rothko-rummet. Det var hypnotiskt. Hans målningar är sakrala, övergångar. Nu kom jag att tänka på en målning i Florens katedral, den vars kupol ingen nutida arkitekt förstår hur den var möjlig att konstruera, den som är som en humlas flygförmåga. Vi stod framför konstverket (2001?) i Florens som sades vara en sådan övergång, en ikon, men framför det "hände" mig inget, det kan ha varit för att jag trodde att något skulle hända mig. Det var som Göran Palms dikt Havet, fast tvärtom.

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Salka Hallström Bornolds bok om Mah-Jong, från 2003. Paris-Petra är barndomsvän med Lena Larssons dotterdotter, Kristina Torsson. Helena Henschen i gruppen var dotter till konstnären Helga Henschen som skrev Vägen till Rebella, och i den beskrev hur hennes make, poeten Ralf Parland med lika geniala bröder, brukade hänga krokben i tamparna att hålla sig i när de åkte buss, för att "väcka" övriga resenärer. Henschen var också gift med Peter Weiss. Salka Hallström Bornold är samma tidsepok och känsla som Stefania Malmsten, Johan Camitz och BON var det väl. Koriander på restaurang Oliv, nära Tomtebogatan. Mauro Scocco åt middag bredvid oss, i kollektivhuset där Lena och Mårten Larsson bodde och där Kristina Torsson växte upp, kollektivets kök gjordes om till restaurang i slutet av 90-talet, med bevarad mathiss.

Tereza, på Hornsgatan.



Bruno K. Öijer, Dimman av allt. Dedikation från Bruno (närmast jag kommit honom är på Coop Sveavägen, han bar vit skinnkeps) skriver som nedan: Sthlm 15/12-01 Petra Lovisa God Jul/Gott Nytt År! (svisch, svosh signatur). Julklapp från min pojkvän som skrev på julkortet som jag hittade i boken: god jul LOVAN TOVAN STICK LE' CHIC önskar M.

vårt samtal var rakt och enkelt
och det lyste svagt om dej
du innehöll så lite elektricitet
du höll på att släcka
i det stora viktiga rummet
jag kunde nästan se din hand
treva runt kontakten
med en benhård vilja höll du undan allt
som försökte hindra dej

Bruno K. Öijer, ur Dimman av allt, VIII

 

Om Amadeo Modigliani och Jeanne Hébuterne. Ur Kikis Paris: Konsten, livet & kärleken 1900–1930, som jag älskade. Den är så nött min bok och exemplar, publicerad 1990. Billy Klüwer och Julie Martin har samlat berättelserna och fotona. Gertrude Stein, Max Jacob, Ortiz de Zarate, Jean Cocteau, Pablo Picasso [vilken dag de hade, 12 augusti 1916]. Alla som var där när det hände. Eugène Atgets Paris var före. Georgia O'Keeffe [Alfred Stieglitz]. Modernisterna.

Carina Rydberg, Göteborg, Paris, Stockholm

Tänkte på det förut, jag fotograferade mycket åren 2005–2017. Däremot har jag bara en enda filmrulle från Paris och knappt några foton alls från åren 1989–1992 (då jag for till Paris) eller 1995 (till Stockholm från Paris)–2005. Och nu har jag heller knappt fotograferat, åren 2018–2022. Pappa gav mig min första riktiga kamera som är den som jag hade ända fram till 2005. En Ricoh. Så fotona från Paris är med den. Carina Rydberg! Den högsta kasten, älskade den. Tiden runt millenieskiftet, i Stockholm. Minns henne på Sibyllegatan, höga klackar, tunn i svart med paraply, det ösregnade.

Manjus babyshower, hos hennes syster i Hammarby Sjöstad.

Grillning i Vasastan.

Tidigare samma kväll.

Vid Norr Mälarstrand.

Jacka, hårspänne.

Det bränns.

Hos Filippa. Inte samma kväll som wokpannan fattade eld.

Hos pojkvännens föräldrars sommarställe på Tjörn, med kameran jag fick av pappa, Ricoh. En rulle: 1993? Välkomponerat surrealistiskt. Fina farbrorns huvud är i linje (och färgskala) med klipporna och så har han klätt sig för tillfället och ögonblicket, i blå tröja som havet (väl inpassad mellan bohusjulle och klippor). Dessutom: seglet, vinkeln.

Lee Miller or An Absolute Goldmine

Vi firade min nya läga:

Petra och jag, på Vapiano i Gamla stan.

Filippa och Simson, hemma i Vasastan. Det var så roligt andra gången jag träffade Simson för då kom jag inte på hans namn mer än.. "vänta.. ditt namn börjar på S... och slutar på n.. och har sex bokstäver: Simson!"

Hemma i Gamla Enskede efter ett otal skivstångspass. När jag renoverade hallen. Spännigt värre.
Apropå träningspass. Nu kom jag att tänka på X som sa att hon bygger muskler av varje flyttkartong och därför bara kan assistera med sånt som att hålla upp dörrar, vid flyttar. Det är Diana Ross som sjunger I want muscles. Men inte egna då. :)

Manju, Christoffer och Isac som knappt syns, hos dem i Hammarby Sjöstad.

Manju när vi är ute och äter, med Kicki.

Jag den kvällen.

Kära före detta svärmor (pojkvän i tretton år), Ulla, när vi fikar i Göteborg.

Gunnel på inflyttningsfesten i Gamla Enskede. Före hallrenoveringen.

Jossan och Peter vid Fotografiska.

Ewa och Kicki en sommareftermiddag som blev natt, på Victorys innergård. En alldeles skimrande eftermiddag, kväll och sen natt.

Finska gardiner.

Gustav, Maria och Sophie på Le Rouge.

Kicki en dag vi hade i Stockholms skärgård.

Gustav när vi är på middag hos Kicki. Gustav var också kollega.

Petra, nånstans på Kungsgatan. Blus från Desigual.

En profile.

En face.

Filippa när vi köpte åkband på Grönan och åkte allt en dag, på Tyrol.

Redig schnitzel i brunsås, några antioxidanter på det. :)

Update on lördag, mars 26, 2022 at 10:18em by Lovisa

Och här är jag kanske fem år.

Petra, AHA, Sophie

Petra på Pane Vino när hon hade kört flyttbilen för mig, i flytten mellan Vasastan och Gamla Enskede. Snart precis tio år sen. Det var en så himla trevlig dag.

Här är jag hemma i Gamla Enskede våren 2013.
 
Sophie och Gustav när vi är på Kryp In, också en så himla trevlig kväll i samma veva som flytten. Maria var också med! Vi firade att det hade hänt oss alla något stort.

This is the ethereal me, part of. Älsklingstisha.

Och här är min hall i Vasastan, flyttstädad.

Och här är en utplockad garderob i Vasastan. Många älsklingsplagg. 

Och här är Carina Bergfeldts program med Pernilla Wahlgren och Christian Bauer, Malin Mendel. Och Laleh dito som ju bor i Teherangeles, det finns en persisk community i Los Angeles. Och fredspristagaren Beatrice Fihn. Både hon och Laleh verkar vara från Angered.

Susan Sontag och Janet Malcolm

Först vill jag tipsa om det här radioprogrammet från 1978 där Susan Sontag diskuterar sin bok Illness as Metaphor, och då tuberkulos och cancer. Hon är så snygg Susan (those were the days of magnitude). Sontag citerar Wallis Simpson: "One can never be too rich and one can never be too thin" apropå tuberkulösa myter* [citering ur minnet]. Det var en lysande tid 70-talet. Friskheten. Substansen, det vederhäftiga, som finns kvar i text och film.

De pratar om Freud och då plockade jag fram Janet Malcolms klassiker In the Freud Archives som är en förbluffande historia som jag inte helt minns, men jag minns hur mycket jag tyckte om den. Här står lite om den och den finns ju, klassiker som den är, även t ex på Bokus. Den publicerades 1983 och jag har en förstaupplaga. Antagligen inköpt av nån privatperson via Amazon USA där jag brukade handla i mitten av 00-talet. Den blir nog omläsning efter Joan Didion.

*Den romantiserade myten om tuberkulos: blek [med feberrosor på kind], tunn, eterisk, konstnärligt sensibel, och "rikedom" var en förutsättning för en vistelse vid fiktiva Berghof i Thomas Manns roman. Edith Södergran var, har jag för mig, patient vid samma sanatorium som Manns fru. Det var ursprunget till hans romanidé och det som blev, den som anses vara, den fulländade sanatorieromanen. Andra sidan av myntet: skelettlik gulblekhet.

Update on onsdag, mars 16, 2022 at 07:27em by Lovisa

Del 1 av In the Freud Archives finns här, i The New Yorker.