Konsten, konsten, konsten

Mark Rothko No. 10, 1952. Jag tycker också mycket om White Center, 1950. Det som hänt så många i Tate Gallery och i Rohtko Chapel hände mig 1990, men det var först långt senare jag insåg att det är så (att jag hade gjort en kollektiv Rothko-erfarenhet). När Jessica och Paul Young (sångarens namne) hade blivit ett par – de verkade aldrig vara mer än högst 1/2 centimeter från varandra: de gifte sig snart och Jessica stannade kvar i London och bor där än – flanerade jag omkring i London själv, om Phil och de andra vi brukade vara med, gjorde annat. Vi bodde på Kensington High Street under helgerna, nära Earl's Court, under veckorna arbetade vi på Mölnlycke i Dunstable (hennes pappa hade ordnat jobbet). Vi var intern postservice vilket innebar att vi hittade en pappkartong och i den hade vi hängmappar med vars och ens namn på, i hela företaget, dock inte i själva fabriken. Varje dag hade vi några rutter med lådan, det var på faxens tid (ren magi med fax tyckte vi! Minns att man/vi diskuterade det. Man "faxar" ett papper från säg, Göteborg eller Dunstable, och meddelandet printas ut i Japan!! Inte på samma papper, men ändå). Då kunde det hända att fabrikschefen Bob, som vi bodde hos i veckorna, han och hans fru, la ett papper i Margarets fack, och så fick hon det medelst vår "postservice", i nästa postrunda. :) Träget kånkade vi runt på lådan med interna meddelanden våren 1990. Och sen var vi också utlokaliserade på andra filialer där vi hjälpte till med registrering av beställningar. Hursomhelst, jag råkade gå in på Tate Modern, och hamnade i Mark Rothko-rummet. Det var hypnotiskt. Hans målningar är sakrala, övergångar. Nu kom jag att tänka på en målning i Florens katedral, den vars kupol ingen nutida arkitekt förstår hur den var möjlig att konstruera, den som är som en humlas flygförmåga. Vi stod framför konstverket (2001?) i Florens som sades vara en sådan övergång, en ikon, men framför det "hände" mig inget, det kan ha varit för att jag trodde att något skulle hända mig. Det var som Göran Palms dikt Havet, fast tvärtom.

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.

Salka Hallström Bornolds bok om Mah-Jong, från 2003. Paris-Petra är barndomsvän med Lena Larssons dotterdotter, Kristina Torsson. Helena Henschen i gruppen var dotter till konstnären Helga Henschen som skrev Vägen till Rebella, och i den beskrev hur hennes make, poeten Ralf Parland med lika geniala bröder, brukade hänga krokben i tamparna att hålla sig i när de åkte buss, för att "väcka" övriga resenärer. Henschen var också gift med Peter Weiss. Salka Hallström Bornold är samma tidsepok och känsla som Stefania Malmsten, Johan Camitz och BON var det väl. Koriander på restaurang Oliv, nära Tomtebogatan. Mauro Scocco åt middag bredvid oss, i kollektivhuset där Lena och Mårten Larsson bodde och där Kristina Torsson växte upp, kollektivets kök gjordes om till restaurang i slutet av 90-talet, med bevarad mathiss.

Tereza, på Hornsgatan.



Bruno K. Öijer, Dimman av allt. Dedikation från Bruno (närmast jag kommit honom är på Coop Sveavägen, han bar vit skinnkeps) skriver som nedan: Sthlm 15/12-01 Petra Lovisa God Jul/Gott Nytt År! (svisch, svosh signatur). Julklapp från min pojkvän som skrev på julkortet som jag hittade i boken: god jul LOVAN TOVAN STICK LE' CHIC önskar M.

vårt samtal var rakt och enkelt
och det lyste svagt om dej
du innehöll så lite elektricitet
du höll på att släcka
i det stora viktiga rummet
jag kunde nästan se din hand
treva runt kontakten
med en benhård vilja höll du undan allt
som försökte hindra dej

Bruno K. Öijer, ur Dimman av allt, VIII

 

Om Amadeo Modigliani och Jeanne Hébuterne. Ur Kikis Paris: Konsten, livet & kärleken 1900–1930, som jag älskade. Den är så nött min bok och exemplar, publicerad 1990. Billy Klüwer och Julie Martin har samlat berättelserna och fotona. Gertrude Stein, Max Jacob, Ortiz de Zarate, Jean Cocteau, Pablo Picasso [vilken dag de hade, 12 augusti 1916]. Alla som var där när det hände. Eugène Atgets Paris var före. Georgia O'Keeffe [Alfred Stieglitz]. Modernisterna.