Stugan istället för Fotografiska, träningsdagbok?

Idag:

Förstår inte alls hur jag kunnat undvara träningen på friskis i flera år, de senaste två pga covid. Har tränat tre yogapass i veckan och gått långa promenader men det är också allt. Började på allvar igen i maj och nu några månader senare är jag i samma form som 2017, eller faktiskt bättre. Det beror helt enkelt på alla åren med friskis. Jag sa ju t o m upp min ateljé 2004 för att fr o m 2005 istället kunna lägga tid på, mestadels träningen. Så då började jag kombinera min tjänst med, de första fyra åren, träning och psykoanalys – the real stuff – och sen från 2010, med allt jobb för styrelsen i dåvarande bostadsrättsföreningen för det var så mycket de åren, med den: efter stambytet bygga om vinden till takvåning, byta hiss, göra om hela framsidan med cykelparkering, innergården.. Och så provade vi oss igenom stans restauranger, vännerna och jag. Och så fotograferade jag. Från 2015 började jag ju plugga igen, också i kombination med jobbet och träningen. Tror det var 2014 som Sylvia och jag blev träningsvänner. 2005 tränade jag några gånger med Graza och sen Mia men båda flyttade, till Gdansk och till Luleå. Och så bjöd jag med Henrik och Jossan men ingen av dem fastnade, båda tränade på SATS.

Idag var jag på Mauds pass vid Skanstull och räknade till cirka 15 stammisar (från 2005 och framåt) och självklart Sylvia. Så fantastisk energi och roligt att se alla, Maud var glad över atmosfären som blir. Sylvia och jag pratade lite innan om att hon provade SATS en tid, min erfarenhet är att det är skillnad i känsla på friskis och exempelvis SATS. Har dock bara provat pass där vid minns inte, två–tre tillfällen. Det blir spontant en annan känsla i en förening som ägs av medlemmarna.

Nu börjar också folk fylla upp passen igen efter coviden, Sylvia sa att det påverkade enormt. Så i september är det nog helt som vanligt igen – man måste vara blixtsnabb för att boka Adnans pass (det kan man inte missa.. :)

Onsdag 20 juli:

Igår var jag och Sylvia på Ewas skivstång, Kungsholmen. Hon ledde redan när jag började träna 2005* precis som Estanislao som ledde extrainsatt efter. Helt fullt, 44 pers, sommarens "näst varmaste dag". Mycket skönt (kom att tänka på Graza som sa skönt om allt: "det ska bli skönt" :) AC:n var inte på så det var Bikramyogavärme, "fyrtio grader" sa Ewa. På väg hem blev jag plötsligt turist i egen stad. Från gamla hoodsen och sen via Norr Mälarstrand där jag ofta promenerade förut. Vid stadshuset ringde Jossan så där satt jag på en stenbänk**, lutad mot tegelväggen. Vi skulle träffas vid Fotografiska idag men istället hälsar jag på henne i stugan nästa vecka. Sen gick jag längs vattnet till Norstedts och jag tror att senast jag var på Riddarholmen det var nog runt 1995–96 (!), nyinflyttad i Stockholm. Har för mig att vi mötte upp före detta svärfar som hade varit på besök i kyrkan. Har ju jämt promenerat mig fram där jag bott länge, som Paris, men konstigt nog inte på Riddarholmen. Hursomhelst, majestätiska byggnader och kvällssolljuset värmer fasaderna så att de glöder. Hus som ren och förgänglig substans. Fotografiet dör enligt Sontag, i samma ögonblick det bränner fast materien i dess form av "eviga" liv. [Apropå det: lyssnade på P3 Historia idag 22 juli, om Mary Shelley, och där påstås att Shelley genom Frankenstein har skrivit in sig i "evigheten". Jovisst, i en evighet lika kort som människans minne.]
     
Här satt jag. Stadshusets tre guldpläterade kronor som åminner om slottet Tre kronor är, har jag läst nånstans, var och en ungefär lika stor som en Volkswagenbubbla. För övrigt den bil vi hade när jag växte upp, tills pappa bytte märke, till en Audi 80. Fabriksny, kontantbetald. Som allt, köptes ett sommarställe (jo, i Dösebacka innan jag föddes) köptes det kontant. Arbetarklassens hederskodex under hela 1900-talet. Pappa höll Vilhelm Moberg högt, Tage Danielsson.
         
* Truth with modification: provade "friskisjympa" med Petra som lurade med mig dit i Göteborg i början av (?) 90-talet, och det första intrycket var rent bedrövligt. Hur kan det här oflowiga, stompiga genomlevas i ens en timme? Det dröjde ända till kanske -98 i Stockholm innan jag var tillbaka och då på friskis Kungsholmen. Men då hade jag, liksom pappa som var lång som jag och lika tunn, problem med blodtrycksfall och kunde inte vara "nere på golvet" och sen resa mig utan att ofta känna att jag höll på att svimma. Så jag började med spinning runt -00. Så trist. Jag svimmade faktiskt i korsningen Götgatan/Hornsgatan runt 1996. Kom cyklande uppåt, i Slussen, och stannade tvärt för ett rödljus. Insåg direkt att jag svimmar inom några sekunder. Så jag tog sikte på en sten, "dit ska jag", men stöp rakt i backen. Vaknade till och tre snälla var samlade runt mig. Plikttrogen och omtumlad som jag var nekade jag till att inte kunna fortsätta och vinglade uppför Götgatsbacken och vidare till Gudrun Sjödéns designkontor i Hammarbyhamnen där jag jobbade. Kom fram. Köpte ganska snart en cykelhjälm. Slutade cykla pga den. Hjälm var lika trist att bära med sig som spinning. Och nuförtiden är det ju mest blådårar och inte de heliga som cyklar i Stockholm, maskinerna, och de som fraktar mat till de förstnämnda slash maskinerna; "Döda själar." Anne Sexton har förresten diktat om Ikaros, han med hjälmen, nej med vingarna, som inleds fint, "betänk":

To a Friend Whose Work Has Come to Triumph

Consider Icarus, pasting those sticky wings on,
testing that strange little tug at his shoulder blade,
and think of that first flawless moment over the lawn
of the labyrinth. Think of the difference it made!
There below are the trees, as awkward as camels;
and here are the shocked starlings pumping past
and think of innocent Icarus who is doing quite well:
Larger than a sail, over the fog and the blast
of the plushy ocean, he goes. Admire his wings!
Feel the fire at his neck and see how casually
he glances up and is caught, wondrously tunneling
into that hot eye. Who cares that he fell back to the sea?
See him acclaiming the sun and come plunging down
while his sensible daddy goes straight into town.

 
** I skuggan över stenbänken; skuggsviten. Maria Gripe. Älskade Tordyveln flyger i skymningen. Lyssnade på radioföljetongen, när då var nu. När kan det ha varit, i slutet av 70-, i början av 80-talet?