Underbart i Vaxholm med Renate och Tino

Det var fantastiskt underbart att träffa kära Renate igår. Vi åt räksallad (Renate) och räkmacka (jag) i Vaxholm.

Tino. Han är av rasen spansk vattenhund. Så snäll. Bara två år och har redan flugit "själv" till Spanien.

Renate ställer ut sina glasfusing-verk i Vaxholm/Kastellet. Fotona gör inte på långt när rättvisa åt de fantastiska klara, starka färgerna i glaset, och arbetet, detaljerna i hantverket. Så otroligt vackert och med ljuset som flödar i glaset.

Starka färger, inspiration Hawaii där hon bodde under största delen av 80-talet. Hon surfade, kunde stå på huvudet på brädan. Waikiki Beach, those were the days. Introt till Hajen kunde komma upp i tankarna.. hajar var inte ovanligt där, men man är ju okrossbar som ung pratade vi om apropå det. Sen blir man slitstarkare, seghet är en dygd och bättre. Haha, la hon* förnumstigt till. *jag

Vi satt inne i galleriet och ute på gården och drack kaffe. Pratade med så trevliga besökare. Renate och jag var ju ett dreamteam, kollegor i tolv år: sista åren tillsammans med Laura, tills vi alla slutade. Vi pratade om många fina därifrån under årens lopp, Tim, Odd.. och Tim råkade messa från Australien. :)

I väntan på färjan. Citatet är väl Per Brahe den yngres? Sitter uppspikat i den pyttelilla vänthallen på Kastellet. Vinden, brisen, blåsten, sjön; havet (eller taigan, vi talar om Stockholms skärgård, inte Bohusläns ofjäskiga klippor och solen som går ner i havet).