programmet för biblioteks- och informationsvetenskap

Jag typ kastade mig på tangentbordet och tackade ja i onsdags (40 platser – i år var det 497 som sökte), underbart. Intressant (eller vad sägs om några av första kursens böcker: Andrew Chadwick Internet politics. States, citizens and new communication Technologies, eller Barbro Thomas Bibliotekslagstiftning – perspektiv och exempel). Distans halvfart vilket innebär 20 timmar i veckan. Programmet är 3 år, så m.a.o. 6 år. Det är ju lång tid framåt men sedan är en idé att läsa mastern i ABM från Uppsala Universitet. Jag trodde att man kan läsa den också på distans halvfart men det går inte. Den som finns på distans där är inriktningen Biblioteks- och informationsvetenskap men jag vill läsa inriktning Arkivvetenskap. Så ev. blir det pendling på heltid. Tredje inrikningen är Musei- och kulturarvsvetenskap. Läser man Biblioteks- och informationsvetenskap på distans är även det på heltid. Se här: Masterprogrammet i ABM. Jag har en plan (strateg som jag är: INTJ – haha fast det här var ju en description of a rather aloof type of INTJ, possibly more so than me – 1 av 200 kvinnor är INTJ, vem har sagt att jag inte är ovanlig). Kommer att få användning av några av mina bästa sidor; ordning och struktur. Det som jag också har funderat på är ju psykologprogrammet och socionomprogrammet. Nu känns det här helt rätt. Jag har inte riktigt tålamod med tjafs (haha bra psykolog!) och medelklassens (i proportion) små irritationer. När världen faller. Menar det här rent generellt, det är ju skillnad när man möter en person. Och socionomer är ekonomiskt kringskurna, det skulle kännas hemskt att inte kunna lägga den tid som behövs på allt man ser behövs. Å andra sidan; för en enda person är allt värt det. En fjärils vingslag...! Men som sagt, det var då.

Tycker om att jag ska läsa på Linnéuniversitetet, och på fakulteten för konst och humaniora.
Kollade av nyfikenhet upp ESMOD Paris där vi gick 3 år i början av 90-talet (Mode är yta: att sälja, vad det består i: ... inte idéer, tankar – m.a.o. hur tänkte jag? Det var det estetiska som lockade. Men sen ska man ju jobba. Det går inte att drömma och sticka, då stickar man fel. Mode är drivet av flyktighet, utbytbarhet – jag har inte tålamod med upprepning bara för att "vad är det jag håller på med, vad är det övergripande syftet, betyder det här något, gör det här en skillnad", är verkligen som Justine i Lars von Triers Melancholia; apropå ritualer, det förväntade). ESMOD var intressant ur ett sociologiskt perspektiv. Vi var c:a 10 - 11 svenskar och alla kom från rätt "vanliga" familjer. Då kunde man låna till studieavgiften genom CSN utöver ett bidrag (plus som vanligt studiebidrag och studielån). ESMOD är nämligen en privatskola och nu kostar 3 år drygt SEK 300 000. Lägg till material (beräknat till c:a 7000 Euro/ 3 år) och levnadskostnader. Så det var förutom oss inte en enda "vanlig" fransman eller tysk eller japan som gick där. Om "ovanlig" står för stenrik. Svenskarna hade rykte om sig att vara ordentliga, med arbetsdisciplin. Sant. Iris är vårt typexempel (motsats). Det är alltid så intressant med människor, miljöer, älskar det. Första terminen vi gick där började kronan flyta och i ett slag "försvann" c:a 40 % av värdet på studiemedel m.m. (kronans värde gentemot francen). Så vi kämpade. Jag hade tur som bodde i Cité Universitaire (låg hyra, ingen hyra över sommaren, kunde bo där alla tre åren m.m... ) och betalade hela första årsavgiften precis före.