Libanesen på Högalidsgatan 40, Quatayef, go gubbe idag?

Det är en pärla vid Högalidskyrkan, lika underbart som det var senast, tror det var 2015 som Petra och jag var där. Vi hade så trevligt, och det var kul för alla tyckte om Libanensen: och det var fantastiskt gott. Yvonne ska dit igen. Vi var ofta där på 00-talet, det var jag som hittade dit. Det kan ha varit för att jag helt enkelt dåförtiden var mycket runt Brännkyrkagatan, överhuvudtaget på söder. Söder är 90-talet, och första halvan av 00-talet för mig. Sen ville jag inte bo där, det var old days, jag ville ha hög luft ljus, men så klart gärna äta ute där. Minns det som att vi nog var där första gången typ 2008. Whatever. Henrik och jag, Mattias, Sara, Petra, jag tog dit alla från receptionerna på hotellen: Manju, Renate. Igår var vi: Yvonne, Karin, Karin, Karolina, Helen, Inger, Manne (Marianne), Birgit och jag då. Alla bara, eller inte alla, men fyra, när vi skulle betala: "du är verkligen lång, det har jag aldrig tänkt på förut." Haha, Karin trodde det var för att jag hade ljusa kläder från topp till tå (Helena sa detsamma i våras så jag blev glad, när jag var ljust klädd, hon sa: "stilig, smärt" och "så LÅNG". Jag sa: "vit som.. " Gandalf. Drar en lans i spetsblus med breda manchetter. Till Karin när jag tog på den svarta PUMA-jackan, cerise detaljer: "och nu krymper jag tio centimeter!"

Nästa gång vi ses är det stadsvandring, varken i faggorna eller krokarna, från City.
Också kul: Petra och jag firar att vi har känt varandra i 40 år (upprepar: vi har varit vänner i 40 år, med några år emellan när vi inte har setts, mest åren när hon bodde på Gotland och jag i Paris) nu i augusti! Först gick vi sjuan till nian ihop i Utmarksskolan (Petra kom från Bergsjöskolan 1983, tillsammans med Madde och Pernilla till vår klass, när högstadierna slogs ihop), och sen i samma klass på Katrinelundsgymnasiet 1986–1989. Vi är alltså gymnasieekonomer med examen 1989. Firas med pompa, ståt och tutande i lurarna med indiskt. Maracas kanske. Vi har också delat ut Göteborgsposten om söndagarna på gymnasiet. I landshövdingehusen i Olskroken, dit jag sen flyttade till min första hyreslägenhet på Övre Olskroksgatan 24. 1990. Jag fick följa med Petra, hennes mamma och sambo Thomas till Tyskland sommaren mellan grundskolan och gymnasiet, och året därpå till Zell Am See. Där mötte vi upp Jessica och Ylva. En kväll träffade vi killen som måste ha varit Bengtsfors snyggaste. Du e la fö go som vi säger i Göteborg. Karin: "Hur smakar det (Quatayef)?" Jag: "ungefär som friterade bananer." Karin, när hon fick in den: "det är ju exakt som friterade bananer."

Mitt student-ID. Sjätte, sista terminen på ESMOD Paris var våren 1995. Formation Double = två franska examina 1995.

Jag såg en intervju med Dolph Lundgren, Grace Jones alltså. Hon brände upp hans Armani (eller om det var Burberry). Vi såg ofta Dolph på 1990-, -00-talet, på sånt som en filt utanför Rosendals trädgårdskafé. Med, om jag minns rätt, knubbiga ungar med yrvädershår tultandes omkring. På en biograf på Drottninggatan. Filtar: vi pratade faktiskt svensk design igår. Viola Gråsten, Lisa Larsson. Man blir så glad av en tallrik, en (eh här har vi det igen: knubbig) figur i lera. Larssons liknar henne själv, om man ser foton från 1960- och -70-talen. Hemma på Sjusovaregatan hade vi tavlorna med gråtande barn, tre i hallen, och exempelvis Lisa Larsson, Viola Gråsten, Stig Lindberg, Marianne Westman, mammas och pappas två bröllopsserviser: Pynta och Blå Anemon. I vårt sommarhus i Dösebacka hade vi Gråstens filtar i orange.

Libanesen: jag åt husets burgare med pommes, drack husets vita och dessärade på Quatayef. Elva sjärnor av tio *****    *** *          *      * (!)

"Det var en gång en gube som bodde i en lådda me sina drängar bådda." Var det Martin Ljung som sa det? Japp. Kollade.