Romain Gary, Löfte i gryningen (övers. Gun och Nils A. Bengtsson)

Baksidestexten:

En självbiografiskt inspirerad, kärleksfull skildring av förhållandet mellan författaren och hans mor, den okuvliga madame Kacew.
   Denna äregiriga och viljestarka kvinna skapade bokstavligen sin son med sina drömmar. I berättelsen om hur modern en sista gång styr sonens handlande når skildringen av henne sin höjdpunkt.
   Med den oemotståndliga madame Kacew skapade Gary en av världslitteraturens oförglömliga mödrar.

Romain Gary (1914–1980) föddes i Moskva och hette från början Roman Kacew. Tillsammans med modern flyttade han 1926 till Frankrike där han antog namnet Romain Gary. Han har också skrivit under namnet Émile Ajar [jag har sedan kanske 2005 hans roman Kung Salomos ångest, under pseudonymen, i bokhyllan].

Ur romanen, mamman och sonen bor i ett hyreshus med "småborgarna i Wilno" i Polen:

Vi hade grannar, och dessa grannar kunde inte med min mor. [...] Efter att ha snyftat i några timmar bland sina upp- och nervända hattar – än i denna dag hör damhattar till mina fobier – tog hon mig i handen och släpade mig med ur våningen och ut i trappan efter att ha förkunnat: "De vet inte vem de har att göra med." Det som följde är ett av de pinsammaste ögonblicken i mitt liv – och jag har varit med om en hel del i den vägen.
   Mor gick från dörr till dörr, ringde på och knackade på och bad alla hyresgästerna komma ut i trappan. Knappt hade de första skällsorden utväxlats – där hade min mor alltid och obestridligen övertaget – förrän hon drog mig intill sig, pekade ut mig för församlingen och högt och stolt förkunnade med en röst som ännu ljuder i mina öron:
   – Era förbannade små borgarlöss! Ni vet inte vem ni har äran att tala med! Min son kommer att bli fransk ambassadör, riddare av Hederslegionen, en stor dramatiker, en Ibsen, en Gabriele d'Annunzio! Han...
   Hon sökte efter något fullkomligt förkrossande, ett yttersta och slutgiltigt bevis på jordisk framgång:
   – Han kommer att låta sy sina kläder i London!
   Jag kan ännu höra "borgarlössens" skrattsalvor i mina öron. Jag rodnar fortfarande när jag skriver dessa rader. Jag hör dem klart och tydligt, och jag ser deras hånfulla, hätska och föraktfulla ansikten – jag ser dem utan hat: det är mänskliga ansikten, sådana är inte att ta fel på. För tydlighetens skull bör jag kanske genast tala om att jag idag är fransk generalkonsul, dekorerad med Lothringerkorset och riddare av Hederslegionen: om jag varken har blivit någon Ibsen eller d'Annunzio så är det inte för att jag inte har försökt.
   Och för undvikande av missförstånd: jag låter sy mina kläder i London. Jag avskyr det engelska snittet, men jag har inget val.
   Jag tror inte att någonting har spelat en mera avgörande roll i mitt liv än detta gapskratt som sköljde över mig i en trappuppgång i ett gammalt hus på Stora Pohulanka nummer 16 i Wilno. Jag har det att tacka för vad jag är: ur det skrattet har jag blivit till på gott och ont.
   Min mor stod upprätt under stormen, höll huvudet högt och tryckte mig intill sig. Hon var inte det minsta generad eller förödmjukad. Hon visste.

Under de följande veckorna hade jag det inte lätt. Fastän jag bara var åtta år hade jag ett mycket väl utvecklat sinne för det löjliga – det berodde naturligtvis till stor del på min mor. Så småningom vande jag mig. Sakta men säkert lärde jag mig tappa byxorna offentligt utan att känna mig det minsta generad. Det ingår i uppfostran för varje människa med god vilja. Jag har för länge sedan slutat vara rädd för det löjliga; idag vet jag att människan är något som inte kan förlöjligas.

Romain Gary, Löfte i Gryningen, s. 33–34 (Brombergs 1990).

Om Lesley Blanch, hans första fru. De umgicks med Aldous Huxley.