Lunch med Frida på Kalf & Hansen

Vi är f.d. kollegor från hotellen och jobbade ihop 2010–2017 tills Frida började sin nya tjänst vid ett annat hotell. Vi har inte setts sen 2017. Det var så roligt att ses idag.

Mariatorget, Kalf & Hansen, jag åt Stockholm med chilimajo (aha, se menyn, de har squarespace till plattform).
Vi pratade om när vi hade knytkalas hos mig i Gamla Enskede – det hade vi faktiskt även i Vasastan. Första gången jag åt ostron, Renate hade med sig sprillans levande (!), som smakade hav. Nu kom jag att tänka på Ulrika som introducerade mig för sniglar på Café Facile, som ju var riktigt smarrigt. Vågade jag mig aldrig på i Paris. Sent ska la gourmande sätta sprätt i dessa lökar, smaklökar (eh?).

Frida och jag jobbade ihop under kronprinsessbröllopet 2010, som ju var precis runt hörnet om hotellen. Första gången jag träffade Odd (journalist). Det var så speciella gäster. Vi hade bland annat en kvinna som vi trodde var i 80-årsåldern men visade sig vara 52. Hon hade senast varit i Sverige (från Tyskland) när kungen fyllde 65 år och var som Daniel säger, lite "pizza speziale".* Nu hade hon bokat rum på Lord Nelson Hotel och tänkte titta på bröllopet i sin telefon (fast hon tagit sig från Tyskland till Gamla stan så ville hon stanna på rummet). Vi uppmuntrade henne att ta sig runt knuten och uppleva bröllopsyran live. Dessvärre fastnade hissen när hon skulle ner. Hon ringde gråtande Frida i receptionen, från hissen. Som lyckades hitta två poliser som fick loss henne. Typisch att just hon fastnade. Denna kvinna kunde allt om brudslöjor. Hon berättade och broderade ut i säkert en timme om en specifik slöja, från 1848. Minns det som att det var en viss Sophias (?). Efter bröllopet vilade hon ut på sitt rum. Men mitt i natten och Odds och mitt samtal om dygnets begivenheter så dök hon upp i vit klänning. Odd och jag pratade fortfarande när hon var tillbaka, kanske vid fyrasnåret på natten och då var hon alldeles upprymd. Hon hade fått fatt i en stor bukett blommor och sa att hon sprungit mellan taxibilarna och tjingsat på gästerna vid hovet. Dessutom hade hon plötsligt fått på sig en silvertiara (eller om den var i plast, silverfärgad.. ). Det var gänget denna natt. Odd, norsk journalist, damen med tiaran och buketten och jag.

* Det pratade vi också om idag, att även personalen var originella, inte bara gästerna, och det blev en så dynamisk och härlig mix av folk, som rent ytligt inte verkade passa ihop. Det blev mytiskt, skimrande. T ex minns jag när Kicki och Johanna anställdes samtidigt, och de är så olika som personer men så komplementariskt fina ihop och hur Kicki reflekterade över det. Personal med skinn på näsan, udda intressen, känsliga, äventyrare. Som folk är mest med andra ord.

Vi hade ju även en kollega som bjöd in en kvinna från, som Daniel säger, "street", och som höll seans i lobbyn. Hon "kände på sig" att det hade hänt något förskräckligt mellan disken och fönstret och kollegan var med på noterna.