Röda faran (och Om passionen) (Update 16/1: poeter och dansare, Utmarksskolan, diskoteket Heaven, New York)
Asch skojar, lite. Var först i salen. Marias pass som strax blev fullt: nyårslöftena. Sylvia kom: "Snygg du är! Flashdance!" Outfiten är från runt säg 2010–2015 förutom sneakerserna då som är typ förra årets, relativt sprillans. Vad mer? Daniel har just lagat "ribechos" [Ribe-tacos] och det har visst Jonas med. Tacos som när de spelade in plattan i Ribe, förra våren. Då lagade de dessa varje kväll, i huset de hyrde vid studion. Nästa vecka ska Josefine och jag fira nåt stort. Och veckan därpå ska vi ut och äta, Karin och gänget och jag.
OBS OBS ser kanske fjuttigt ut på stången och jag kunde ju lassat på för fotot. Men alltså: jag lägger på utanför klämmorna, de tuunga vikterna. Brukar ha drygt 30 kg för djupa marklyft 2x16 (stång 8 kg).
Idag frågade en person mig intresserat om när jag gick 5.2 mil i 39 dagar (per dag), genom jobbet och vann rubbet, Korpens gångtävling, med 21 439 medtävlande. 2009. Bl a Jenna trodde jag var nya Evy Palm. Jag med. Men det var så tråkigt att springa. Det var i alla fall då jag funderade på Brooklyn Bridge och New York Marathon. Strategin för att vinna (är även första och enda kvinna som vunnit) lade jag upp redan året innan. För då var jag med först en vecka in i tävlingen (kollegorna var på mig, att jag borde.. ) och direkt jag satte stegräknaren på mig insåg jag att den här vill/kan jag vinna. Det var liksom: Gandalf. Så minus cirka en vecka och trots att jag jobbade mycket då landade jag på, har jag för mig, plats 239 (2008). Hintade bara till nån en gång innan, på nyårsafton 2008, på middag hos Jossan och Peter. Alla berättade om sina planer för året, jag: "jag har tänkt vinna Sveriges största gångtävling". Jossan ungefär: "Haha, du är så rolig.. !!" Min dedikation och passion. Apropå passion, det är så fint, Armand Duplantis föräldrars självutgivande kärlek till sin son, pappan särskilt eftersom också han var ett starkt OS-hopp, på 80-talet: Born to Fly. Och vackert det är, en konstform, höjdhopp. En hands lätta vridning. De (pappan och han) har förvaltat gåvan–talenterna.
Allmänt: vi kan tacka Gud, ge vidare det vi har fått. För vi tar gärna emot gåvan. Gåvan kan också vara vårt kors, och till för att vi växer. Inte att schabbla bort. Vi kan lära av Mose som inte uppfattade sig som en talare. Och finns det liv, finns det hopp.
Folk har ibland frågat om 2010, om jag (eller vi: jobbet) var med igen, i den där tävlingen? Som jag ser det hade det varit helt poänglöst. Livet är liksom för kort för repriser. Hade jag börjat springa på riktigt, hade det varit en annan femma.
Skälet till att jag började gå, eller egentligen bli en stadsflanör på det där hardcore 1800-talsmässiga viset, var att jag sa upp ateljén på Brännkyrkagatan och det var en sån lätt frihetskänsla för mig. Det var i vevan i flytten till Skärmarbrink där jag bodde några vårvintermånader, före Vasastan. Jag började fotografera, och gick långt med kameran. På den vägen var det. Det var tiden med Graza, Karin, Gunnel, på Västerbron, och för frostnupna löv vid Erikdalsbadet. För lysrörsbelysningen på Netto, före Lidl:s tid, som gjorde alla så flottiga (inte flotta! tyvärr), deras romkulor, och piskbalkongen i ottegläfset*. Det var 2005–2007. Butoh med Anna i Uppsala, ljuset på Moderna. Det trivsamma sorlet och skramlet på Blå Porten.
Sen gjorde jag det i många år, gick exempelvis från Gamla Enskede till jobbet i Gamla stan, och hem. Allt har sin tid.** Somt består ju, annat faller bort. Idag promenerar jag knappt alls, senast var nog i somras, så där långt. Men tränar det gör jag.
Daniel har precis lagat ärtsoppa som är väldigt god.
* Dialektalt: Hur stavas det?
** Predikaren 3:1.
Flashdance, poeter och dansare, Utmarksskolan, diskoteket Heaven, New York, Tant E, Claes P, en liten rund man som snicksnackar med en lång tanig kvinna, Anja Lundqvist och Tillsammans
Tittade tack vare Sylvias kommentar på ett klipp ur Flashdance igår, sista scenen. Time machine.
Det var liksom så atletiskt och svulstigt på 80-talet, även dans. Jennifer Beals dansade inte själv. Hon hade en "body double" för dans och en special för breakdance. "Crazy Legs" stod för breakdansandet. :) Jag associerade så klart till "(Hey You) the Rocksteady Crew" som vi dansade till mitt livs första skimrande danskväll på ett riktigt diskotek (och inte bara på fritidsgården på Årstidstorget): Heaven på Avenyn, på hösten i sjuan. Lärarna vid vår fantastiska grundskola, Utmarksskolan, anordnade den. Claes P som då gick i nian och var elevrådets ordförande (Lotta och jag var vår klass representanter), flyttade efter gymnasiet från Göteborg till Stockholm, dansade i olika uppsättningar, var med i Vecko-Revyn, dansade bakom Carola i Eurovision och flyttade sen vidare till New York och gjorde karriär där: honom blev jag blixtförälskad i, i bamba. I början av terminen. Våra ögon möttes över matborden, vi drunknade bokstavligen i varandras ögon, i evigheten.* Men jag var så blyg. Han var bästa vän med de tre snygga tjejerna i hans klass.** Minns en gång när jag kom ner för en trappa och de satt i fönstret, jag gick förbi och han sjöng lågt och intensivt och såg på mig: "Jag ser, jag ser bara på tv." Jag kunde ha fallit död ner. För jag vågade inte ta stegen fram till honom. Jag var oskyldig och känslig och ett luttrat maskrosbarn. Den spänningen är jag. Det var nog på våren. I sjuan tilldelades jag skolans lyrikpris, som faktiskt varje år under högstadiet. Det är en omskrivning för att jag vann skolans dikttävling. Men vad är väl en poet mot en dansare? Nej, rätt: för en dansare. Funderar jag över med paradoxen som raster.
Skriver Hon som Tänker. Och därför är ännu mer tacksam för dansen.***
Nåväl, danskvällen:
Så vi dansade den där kvällen på Heaven, med ett avstånd på ungefär tre meter. Moves, rök, silver, blått, snurrande discokulor, moves.. det var euforiskt. Vi liksom dansade bara med varandra fast med/på ett betryggande avstånd. Lekte. Ja, ni fattar. Den glädjen. Lättheten. Och så stroboskopljuset på det. Rörelser i knyckig slow motion (ljus–mörker). Ljus–mörker–ljus–mörker. Rök. Det sa jag. Rök.
* Jodå, jag började läsa Allersromaner och Mysrysare i 3:an jämsides med Maria Gripe, Ursula K. Le Guin, Bengt Martin, Lotta- och Kittyböckerna.., dock ej Barbara Cartland på temat gestaltat i en shejk på fullblod i öknen galopperar förbi kameler och stöter som av en händelse på en "engelsk ros" (guvernant?) i en oas som väl var hennes specialitet. Malin (som var systerdotter till Johan, grannen/kompisen under mig och ett år äldre än honom – tant E for till sjukhuset med magont och kom hem med Johan vid 48 års ålder) var två år äldre än mig och vi delade böcker, speciellt under somrarna då hon var mest hos dem.
Barbara Cartland: denna uppenbarelse i rosa, cerise som drog åt karmosinrött och plymer. Apropå diskotek: hon såg ut att uppstå ur rök eller åtminstone några rökpuffar.
** De typiska Starlet-tjejerna.
Fais gaffe för en lång kommentar, tre stjärnor:
*** Jag skulle ha kunnat vara dansare men var för lång. Dansares kroppar måste till skillnad mot höjdhoppares idealt vara "likadana" som de andras: jämför Sergej Bubkas och Renaud Lavillenies kroppar. Det sistnämnda gör Armand Duplantis i Born to Fly. Det var vad som fick honom att inse att man jobbar med sina svagheter och styrkor utifrån det som är en givet. Att vara krallig som Bubka har givna fördelar och samtidigt nackdelar. Att vara graciös som Lavillenie detsamma. Det är ju detta som gör det så spännande, egentligen allt.
2005 vägde jag som minst 58 kilo, kilona bara rasade av mig när jag började träna, faktiskt från ena dan till andra (jag är 1.83) och jag var helt oförberedd. Måste öka matintaget enormt fast vi alltid varit så matglada i familjen. Vid 40 år (2010) hade jag "ämnesomsättning som en 25-åring" enligt ett knasigt gratistest som Mia och jag gjorde på en marknadsdag i Luleå. Mamma hade ju en teori om att ju fortare man äter desto mindre "fastnar det" och pappa var väldigt tunn. "Nisse, ät inte så snabbt, det fastnar inte!" (kaka i en tugga, äpple i två). Jag äter väl en sex–sju mål mat om dan, inklusive mellanmål.
Pappa skulle ha kunnat göra en instruktionsfilm i hur man "hystar in en kaka", med bibehållen stil (han "gick gärna på restaurang" som man sa då, vilket vi gjorde sällan, men i hans 20–30-nåntingår).
Var det Humphrey Bogart som stod på en pall i scenerna med Ingrid Bergman (hon var väl 1.78 har jag för mig: långa kvinnor tenderar att lägga på minnet hur långa andra långa kvinnor är).
Ah, nu kom jag ju genast att tänka på "en liten rund man" på en biograf på Sveavägen, när jag väntade på Karin, som helt fascinerad kom fram till mig och snicksnackade: om just korta män som vågar prata med långa kvinnor. Han upprepade: "You are amazing!" Med eftertryck och betoning på varje stavelse. Sen mötte jag honom på Daglivs igen, Fridhemsplan, han sa detsamma: "You are amazing!" Han jämförde i alla fall sig själv på bion med Mick Jagger och menade att små runda män kan få ökat självförtroende om de är "framgångsrika". Och då vågar de prata med långa tunna kvinnor. Då behöver de heller inte "potensmedel". Potensmedel sa han lika många gånger som amazing. Det var hans analys. Mick Jagger – framgång – långa kvinnor – minskat behov av potensmedel. För att man visst kan dö av en överdos: det upprepade han också. Just det, det var ju om en kort man vinner högsta lotterivinsten och då köper potensmedel för hela vinsten för att våga prata med långa kvinnor [oklart samband], som det lätt kan bli för mycket. En helt ny vinkel, en som i alla fall inte jag har reflekterat över tidigare. Han var underbart underhållande där i väntan på Karin!
Förresten ser jag fram emot Carolina Gynnings dag i Stjärnorna på slottet. Enda säsongen BB jag såg var när hon var med (har inte sett ett helt avsnitt vare sig före eller efter) och hennes säsong missade jag ett enda (!) program, såg också de där, var det söndagkvällarna med Adam Alsing? Röstade och röstade på henne. Sen såg ju Helena och jag två säsonger Robinson ihop. Det var den eran.
Anja Lundqvists dag i Stjärnorna... var så bra. Kul att det vankas en uppföljare till Tillsammans (2000). "20 år senare", samma skådespelare förutom Michael Nyqvist som är saknad.